är nog min allra största last i livet och den fick jag utveckla idag när vi hade avskedsfest för M som ska byta jobb :(

Ni som har fördomar om hur "kyrkfolk" är skulle ha varit med och fått dem krossade, vinet och ölen flödade, skämten haglade, skratten skallade och vi hade helt enkelt skitkul! Det är ett helt underbart gäng människor i varierande ålder som jag har förmånen att arbeta ihop med/ i närheten av och det är gott att veta att inte ens när säsongen är slut tappar jag dem, eftersom jag envist hänger mig kvar i kören trots att jag velat framåbaka i många år huruvida jag ska sluta eller inte....

Nåväl, kvällen var det: Vi började med att dricka bål och knapra salta pinnar, och om pinnarna berättades det såklart en historia..sen åt vi lax och massa gott till och om laxar berättades det såklart historier....så dök det plötsligt upp en kvinna som skulle ha chokladprovning med oss...och om choklad berättades det MASSOR av historier, de flesta definitivt inte rumsrena! Barnslig som jag är måste jag nog ändå säga att jag fortfarande tycker bäst om choklad med låg kakaohalt, jag VILL kunna vräka i mig, men jag fick en ny favvis ändå ikväll: Lindts 70% iga choklad med havssalt i, låter underligt men hade en fantastisk smakbrytning.

Så...efter den här kvällen har jag lärt mig att jag faktiskt KAN få nog av choklad, om den har tillräckligt hög kakaohalt och alltså fortsätter jag äta den "vanliga" - för jag vill inte ha nog!*L*

Tokmessade med A idag - hon är låg efter en kraschad historia med nån mytoman till karl från mellansverige som skulle och ville så jävla jättemycket och gjorde så jävla jättelite så imorgon ska jag träffa henne och lära henne aaaaaaalllllttt jag kan om nätdejting och det mindre lyckade med distansförhållanden *himlar med ögonen* åsså ringde E och bjöd till grillfest imorgon - men ba'fatt alla andra har semester så betyder det ju inte att jag kan vara uppe halva natten, tyvärr!!

Inte inatt heller - så godnatt, platt, knatt, fnatt!!

tidiga morgnar!! Jag kommer upp och jag kommer iväg, jag sköter mitt jobb men känner mig som en zombie....

Hoppas, hoppas, hoppas att jag får det där nattjobbet till hösten - får jag inte det så tänker jag på fullt allvar gå i personlig konkurs, dra täcket över huvudet och bli socialfall! Alternativet vore ju att följa Sus råd och "skaffa sig" en rik karl, men de lär inte växa på trän och dimpa ner i skallen på mig när jag går förbi så det är ju inte optional liksom.....även om jag ville?

Nu ska jag jobba, sen ska jag direkt på personalfest, sen lär jag nock "sova" igen efter det, om man nu kan kalla den dvala jag befinner mig i på natten för sömn? Speciellt mycket återhämtning ger den inte må jag säga...

*gnäller och gnäller*

men tankarna fladdrar som fjärilsvingar - både i huvudet och magen.

Jag fick ett sms i helgen från E:

"Din hud har sagt att jag är till. Jag lever, har en kropp vid min. Ett motstånd mot det tomma.

Här vid din sida blev jag till. Du samlade det splittrade. För du är till - jag känner dig: en annan hud än min.

Jag famlar i förvåning mot denna hud och muskelvägg: en naken gräns av människa.

Av samma ensamhet som min."

En dikt av Ella Hillbäck angående vår konversation om behovet av bekräftelse, en bot mot "själens obotliga ensamhet" - för just nu vet jag banne mig inte om jag ska skratta eller gråta åt mit liv.....vissa saker rusar på i 190 och känns ohanterliga - andra saker står klossblockstoppstilla och känns exakt lika ohanterliga.

Jag tackar Gud för mina vänner, och för mina underbara ungar (med respektive) som gör att jag fortsätter att må....uthärdligt? 

*försöker sova igen*

att man lever har jag hört, och det gör det med besked idag!

Jag har fått höra att jag lider av "åldersnojja" men det förfäktar jag bestämt! ;-) Jag ÄR gammal, i jämförelse med senast jag försökte leva ett sånt här liv med heltidsjobb och full fart på kvällar och helger, det är ju övr tjugo år sedan och det säger väl sig självt att jag inte kan hålla samma tempo och göra samma aker tycker jag - och att då hänvisa det till åldern är väl inte att "gnälla" eller "nojja" - för ålder ÄR mer än bara en siffra på ett papper, det enades A och jag om efter ett antal glas vin igår. Fast en annan väldigt god vän berättade en gång för mig att man egentligen har tre åldrar: den faktiska = 41 år, den fysiska= idag uppemot 86 och den känslomässiga = högst 15, att döma av snacket igårkväll *S*

Hade jag orkat så hade jag räknat ut på median och medelvärdet på mig själv, för just det var något av det sista Ängelen och jag tragglade i skolläxa, så nu sitter det hos mig för en evighet...Undrar just vad jag ska ha för nytta av det, och vilken annan värdefull kunskap den vetskapen petade ut ur min av värdelöst vetande sprängfyllda hjärna? Det måste ju var för att hjärnan är så full som det spränger lite smått i skallen idag, för det kan väl inte ha något samband med det vita vinet jag utan större ansträngning hällde ner i halsen igår kväll/natt?

Gaaak - nu ska jag fortsätta ägna mig åt kotlettraden med gräddsås som jag tänkte servera P19 och hans A, själv har jag ingen större matlust kan jag inte påstå, men det lär jag reparera så småningom - utan tvekan! Chokladen och nötterna igårkväll slank ju också ner utan större problem *ser smått illamående ut*

Över och ut - inlägget är slut! =)

att jag kunde låta bli att lägga mig i andra människors liv......men det kan jag inte så nu sitter jag här och fundilurar en hel massa!

På J, som har dambesök *flinar* över helgen och hur jag önskar honom allt gott!

På en annan J som loggade in arg som en bålgeting på msn igårkväll, och förmodligen inte helt nykter svamlade om känslor, tycken och tänk och blev om möjligt ännu ilsknare när jag ganska snart sa nattinatt för att jag inte ville dras med i det där...*orkar inte*

På L som har en man i sitt liv som tar ett steg fram och två tillbaka och som inte vet hur hon ska hantera varken hans eller sina egna känslor (känns igen, gumman...)

På Å och M som ska på bröllop idag, trots att ingen av dem vill och inte på något vis känner sig hemma i sådana sammanhang.Vad utsätter vi oss inte för i konvenansens tecken?

Och allra mest på A, som för tredje (?) gången på kort tid trott sig ha hittat mannen i sitt liv och har besök av honom nu i helgen. Trots det är hon inloggad på msn och vår väldigt korta konversation där visade att hon inte känner sig helt bekväm med mannen hon hälsade på förra helgen och var "underbart lycklig" tillsammans med, mannen som erbjudit sig att flytta 40 mil för hennes skull....

Åsså tänker jag på dig förstås! Fattas bara annat.............;-)

som inte inträffar så värst ofta: på hallmattan låg ett personligt brev - en snigelpost! Inte nån räkning, inte ett masskorsband eller nån gruppreklam utan ett personligt brev adresserat till bara mig!! Det var ett kort inuti, och något förundrad drog jag ut det medan jag i tankarna febrilt funderade över om jag missat att jag fyllt år eller dött eller nåt....

På framsidan av kortet stod tryckt:

 Catten: (nä, naturligtvis inte, utan mitt officiella namn)

 "Härdad kvinna från landet, är seg och ihärdig och mycket företagsam. Ingredienser som ser till att hon blir framgångsrik till slut, något som hon förtjänar. Är snäll och ser ljust på livet, har en förmåga att älska riktigt djupt. Catten är ett namn att vara stolt över"

Inuti: Såg kortet och tänkte att detta är så sant. Ville bara påminna dig om att du är fantastisk! Kram L

Även om jag har mina tvivel om att man kan härleda mitt korkade namn till något latinskt och även om jag inte riktigt håller med om allt som stod tryckt så är det underbart med sådana vänner som L, som har förmåga att känna på sig när det är tungt och så enkelt lättar upp!! Samma sorts vän är M, som idag skickade ett sånt där kedjebrevsmail...nåt som jag i vanliga fall avskyr, men det här var ovanligt så till vida att det inte innehöll nåt hot om vad jag skulle mista om jag inte skickade det vidare..och så var det fyllt med tänkvärdheter som liksom kortet från L kom på precis rätt tillfälle. Hade jag haft den tekniska kunskapen hade jag förmedlat det här, men det har jag ju inte.......men de som "förtjänar" det kommer att få det skickat via hetpost så småningom!!

Annars är jag mest småtjurig så här på fredagskvällen - den sedan länge utlovade "dejten" med M är avbokad IGEN!! Han måste åka tillbaka hem och jobba och vår planerade babbelstund över en kopp brann inne ytterligare en gång - det är tydligen inte meningen att jag ska få träffa mina vänner IRL utan bara via msn och sms, det är trååååååkigt i längden!!!

Edit: Fick just ett mail från lillefar som äntligen fått ordning på nya datorn och bredbandet, men han är ju för kulig för istället för att invänta svar ringer han upp för att kolla att mailet kommit fram *L* Den nya tekniken är komplicerad ibland.......

trots att det inte är torsdag, och gick och jobbade med inälvorna åkandes berg- ochdalbana inuti. Herr R frågade med ett snett flin om jag var "på det viset" eftersom jag mått illa i flera dagar nu. Han fick inget muntligt svar, men jag är förvissad om att blicken han fick sa honom mer än allt han behövde få veta! Jag tänkte att jag "skulle bara" göra det allra nödvändigaste, men klockan blev likförbenat nästan två innan jag kände att nu kunde jag äntligen dra mig....

Då hade jag med all önskvärd tydlighet känt ett bra tag att jag inte var på topp, men också äntligen diagnostiserat mig; det är den jäkla magkatarren som kommit tillbaka :(. Jag har inte haft det sen...ja, jag vet faktiskt inte när, kanske hade jag en släng i början av december men sedan dess varit härligt befriad från eländet som sitter som en klump i halsen, en brännande molvärk i magen, som gör mig vrålhungrig och får mig att spy så fort jag har mat framför näsan. Jag misstänker att jag vet varför den är tillbaka också, jag som varit så noga med att inte stressa igång, ta det lungt, behärska mig även när det finns massor att göra. Det är den yttre stressen, den som jag kan påverka och göra något åt. Men den inre stressen har varvat upp på senare tid och den sköter sig själv, lyssnar inte på förnuftsskäl och gör som den vill....

Underligt var det idag, jag som aldrig tidigare sett några andra djur på kyrkogården än skräniga fåglar, slibbiga sniglar och ett otal insekter träffade idag på först en katt som låg mitt på gräsmattan i godan ro och tvättade sig på magen.....sen låg där en liten harunge och tryckte i en rabatt (där kan vi snacka om stressad!) och den vågade jag inte gå nära - för det vet man ju att alla småländska harar har rabies och hoppar upp och biter folk i halsen om de kommer för nära....*rodnar* Men vad är detta - ett omen av något slag eller? Och för vad - att jag kommer att förvandlas till nåt fyrbent om jag inte sköter mig?

Och så har jag återigen överskridit mina befogenheter - jag har lovat bort Ängelen hennes kommande "två pappaveckor", kompisen E med familj ska på husvagnssemester till Öland och vill ha med henne. Jag ser bara det positiva i det, Ängelen får lite semester och kommer bort från byhålorna och sysslolösheten aka jävelskapet och jag kan tryggt lämna över ansvaret på kloka vuxna. Huruvida exet har några som helst åsikter om detta skiter jag blankt i, förmodligen tycker han bara att det är skönt att slippa henne med tanke på att han för andra helgen i rad dragit till "till - och-frånkvinnan" på Tjörn och lämnat Ängelen ensam hemma, förebärande att "pojkarna är ju hemma". För det första är de inte hennes vårdnadshavare och SKA inte behöva ha koll på henne, för det andra är de alls inte hemma, båda jobbar för fullt och efter jobbet åker de till sina respektive flickvänner så det innebär i praktiken att hon är ensam.

Hon berättade för mig att när hon bad om bensinpengar till moppen hade han sagt " Jag har betalat räkningar och pengarna är slut, du får be mamma". Trots att pengarna är slut kan han alltså resa till Tjörn, en resa som han uppgivit många gånger med en suck kostar 600:- och dessutom för att gå på en musikfestival? Vilket innebar att Ängelen just nu ringde och frågade om hon fick bo här i helgen- "Jag vill inte vara ensam". Vad säger man om det? Har sagt det förut och säger det igen :Jag SKA inte planera, för det funkar aldrig.......

Funderar på om jag ska gå och titta i kylskåpet men det käns rätt lönlöst, dels är det rätt tomt och dels får jag inte i mig nåt ändå, känns som nån vidrigt förvrängd form av bulimi att ens försöka käka....Nåväl, på snus och thé kan man klara sig ett bra tag! =)

Oj! OJ vad duktiga de var igår tjejerna! Ja, för det var faktiskt bara sex stycken tjejer som nappat på att gå Rockskola med döcoola musikläraren Tobbe. Ängelen, E och S spelade först - Ebba, Hole och Cobainlåtar och jag ljuger inte om jag säger att vattnet i bassängen på utebadet där konserten hölls hoppade! *L* Där var faktiskt rätt gott om folk, inte bara "närmast sörjande" föräldrar utan ungar i alla storlekar och former också och de LYSSNADE faktiskt och stojade inte bara runt. Efter rocken var det dags för country - inte min musik men nog sitter man kvar av ren artighet? De tre tjejerna som spelade och sjöng där var också riktigt duktiga, men inte var det samma ös inte ;-)

Det gör faktiskt ont i mitt ben som nu har antagit en vacker rödlilablå nyans på två ställen där det största trycket låg på, hålet efter pinnen i vristen har (som jag visste) slutit sig och det ser inte infekterat ut och jag förmodar att jag kommer att överleva, även utan amputation.....Men som synes är jag hemma från jobbet idag...mmm, har liksom inte sovit inatt utan sedan i går kväll dragits med nån diffus magsmärta som jag inte ens tänker försöka ge mig på att beskriva, men som höll mig vaken och med tanke på vilka eskapader jag utsätter mig för i vaket, om än förvirrat tillstånd så kände jag med all önskvärd tydlighet att efter exakt ingen sömn alls vore det direkt dumdristigt att ge sig i väg till den där stora leksakslådan som är mitt jobb. Skit i karensdagar och ekonomielände, jag vill gärna komma levande ut varje dag.....

Trevligt nog fick jag ett mess från min kusins man igår. Släktkärleken är ju inte precis enorm i vår familj så J har tagit på sig uppgiften att vara den som håller kontakten med oss hemma i "det gamla landet", och med tanke på hur stormförtjust han blev i Sverige och engagerad i många företeelser så förstår jag att han gärna vill öka inputen nu när de (äntligen) väntar sitt första barn. "Opposites attract" sägs det och så är det uppenbarligen med J och R; han är utåtriktad, spontan, sprallig, lite bohemisk och hon är tystlåten, inbunden, stillsam och kalkylerande och det finns en enda anledning att jag skulle vilja åka over there och det är att omigen få ta del av lite av J:s nästan barnsliga förtjusning över att vakna varje morgon och ha en HEL dag framför sig att fylla med bra saker.....

Han är naturfilmare ( och - producent), kanske inte världens mest lukrativa yrke men han har verkligen blick för det vackra och inte så självklara, det som vi kanske inte ser när vi går med huvudet fyllt av obskyra funderingar på livets alla småttigheter och inte lyfter ögat för att se världen omkring oss....

Näfan, nu blir jag filosofisk - det orkar jag verkligen inte med idag! *back to bed*