Pollenet har exploderat, värmen och växterna likaså. På bara några dagar gick träden från av skifta i ljusgrönt till att vara fullt utslagna, jag hinner inte med!!! I mitt bostadsområde har någon (bostadsbolaget?) lagt en hel del krut på att göra det vackert, där finns växter av alla slag som avlöser varandra i blomningstid och det milt sagt prunkar. Vilket i sig också känns som en bonus när det gäller mitt boende, att flytta till hyresrättsområde är ju ofta likställt med "betongdjungel" men så är verkligen inte fallet på min innergård och även om jag inte (hittills) fallit på knä och tackat några högre makter för prakten så är jag på något ryggmärgsvis ändå medveten om att den finns där, och att jag mår väl av den.

På väg till lägenheterna på gaveln står tre stycken olika blommande buskar, en är helt klart en röd rhododhendron, en annan en knallgul av samma slag men den tredje har jag inte identifierat ännu   och där är ginst och kärleksört och daggkåpa och massa lökväxte som ju blommat över nu men ändå...långt ifrån de nyponrosor, berberis eller möjligvis vinbärsbuskar som en vanligtvis ser i miljonprogramsområdena - och märkligt nog även längs skolor och förskolor. Vad är det med det förresten - varför plantera de där rent djävulusiskt taggiga berberisen och nyponbuskarna där barn vistas? Nyponen innehåller ju dessutom jobbigt jävla klipulver som pojkarna (!) alltid skulle stoppa ned innanför kläderna på flickorna (!) - är de så mycket billigare än otaggiga buskar med bär på?

Men ja alltså, det är så det ser ut på min innergård - på min "bakgård", där jag har min balkong med kvällssol pågår nu (och en överskådlig tid framöver) byggnadsarbete. Bostadsbolaget är framsynt (och ekonomiskt intresserat) nog att bygga - men också attt bygga snyggt och på sitt sätt bra. För de bygger inte massiva betongkolosser på sjuttifämton våningar utan låga, diskreta två våningslängor som inte kommer att stjäla min kvällssol   Det gör att jag känner att jag kan härda ut den här tiden, trots buller och byggdamm, brist på parkeringsplatser och annat stök. Det ska ju bli bra- sen , och det tror jag på!

("sade cyniskt den borna pessimisten" tänker ni nu - men nej, jag tror faktiskt på allvar att det kan bli bra  )

Kommunikation - det är i sanning mycket svårt.

Till och med om en pratar samma språk som den andre kan det bli oerhört komplicerat - naturligtvis baserat på den enskilde individens olika förutsättningar som till exempel förförståelse, politisk ståndpunkt, skolbakgrund, socioekonomisk tillhörighet, psykiskt mående och en hel massa andra faktorer.

Idag råkade jag i diskussion på ett internetbaserat forum med en person som jag aldrig själv tidigare haft diskussioner med, men som jag sett andra typ...."tjafsa" med. Ibland har jag hållt med hen i hens ståndpunkt, ibland har jag inte alls förstått och oftast har jag nog reflekterat kring att hen är väldigt tvärsäker på sin sak, närmast kategorisk.

Idag slängde en tredje person ut en fråga som jag besvarade utifrån min alldeles egna ståndpunkt, baserad på de faktorer jag nämnde ovan. Ganska omedelbart fick jag så mothugg av någon som ifrågasatte min upplevelse genom att beskriva sin egen. Jag sa att jag förstod personens åsikt och upplevelse, men hävdade min rätt till min egen personliga upplevelse - och fick då veta att min känsla, mitt mående inte var mätbart med hens, och att hens såklart var betydligt värre.

För att förtydliga ska jag väl påtala att ingen av oss talade om något av de stora förtrycken, de baserade på gender, hudfärg eller sexuell läggning vilket på sätt och vis gjorde oss "jämställda" i diskussionen men personen ifråga hävdade bestämt att hen inte behövde förstå och ta hänsyn till mig, och att jag var en förtryckare som inte tog hänsyn till hen. Där och då borde jag såklart ha avrundat det hela, men eftersom jag nu en gång för alla ÄR pedagog försökte jag problematisera igen...utan att hemfalla åt härskartekniker eller gaslighting, utan att göra alla de där debattmisstagen som verkligen skulle ha rättfärdigat hens aversion gentemot mig.

Men inte ens min något uppgivna "agree to disagree" avslutade den här (i mitt tycke icke-)diskussionen, personen i fråga kunde verkligen inte släppa det hela och kallade mig (och några andra) för "kränkta" eftersom vi inte köpte hens åsikt/rättighet rakt av och validerade den högre än våra egna - när det i själva verket var hen själv som både var kränkt och drog på sig offerkofta. Hur eller hur så övervann jag min inre pedagog och slutade svara, i ungefär samma veva som den som ursprungligen ställt frågan tog bort hela sin tråd pga ledsen över utvecklingen, och över att inte få tillskrivas rätten till sina egna känslor....

Men vad händer då.......ja, inte kom det någon partajande iller Göran, tyvärr kanske jag ska säga.....nej, istället postar den kränkta personen ett GÄNG inlägg med uttalanden som "jag orkar inte ens!!!" och "fy fan för människor" och höstar där - av personer som av olika skäl inte sett den tidigare diskussionen - in massor av sympatier till sina åsikter om att "folk kan vara sånna rövar" och "sluta för fan att hoppa på mig". Jag har full förståelse för att folk inte vill att folk ska behandla folk som rövar men att dränka någon i sympati utan att ens veta vad det handlar om?

Jag känner mig kränkt!  

Jag är rätt kass på att blogga....det går i peroder och den senaste perioden har varit halvbra, milt sagt.

Men så tänker jag att hela jag har varit halvbra den senaste perioden.

Det här med att jobba går halvbra, i söndagskväll hade jag nästan ångest inför det faktum att det väntade en hel, obruten arbetsvecka framför mig. Inga utbildningar, inga seminarier, inga helgdagar. Och dessutom på en arbetsplats där motivationen och arbetslusten sjunker för varje dag vi närmar oss sommar och ledighet....

Det här med att äta går mindre än halvbra, jag har blivit enormt dålig på lagad mat och alldeles för bra på snacks - speciellt cornichons som jag knaprar osm om det vore....valium?

Det här med att läsa....ja, jag vet ju att tappad läslust beror på ökad stress så jag försöker schemalägga mitt läsande, för att liksom hålla det uppe och igång. Om det hjälper och funkar vet jag inte riktigt, men jag läser iallfall, åtminstone några sidor varje dag.

Det här med relationer går också mindre än halvbra, kommunikation är svårt och lätt att undvika, iallfall den mer väsentliga. Eller det kanske är slå händerna för öronen och ropa "biiiingoooo" som är det mest effektiva sättet - avvakta, ligga lågt och helt enkelt se vad som händer av sig självt. Kränkta textmeddelanden gör iallafall absolut inget bättre, varken att motta eller skicka *noterat*

Så vad _går_ bra?

Tja, att sitta på balkongen i kvällssolen med en kopp vin. Att munhuggas med ny(gaml)a kollegan C, på både svenska och engelska, bara för att göra hen extra flabberghasted. Att åka till Ängelen och klappa fratta katter x 2. Att morgonprata över andra muggen kaffe med fina L på jobbet. Och ja......det är väl ungefär det, just för tillfället. När mer ork är samlad så ska jag nog hitta fler saker som går bra, rest assured!  

Så var jag inflyttad!

eller ja, det krävde ju en del slit och släp också, av son och goda vänner men nu är jag på plats, sedan snart redan en hel vecka! Och vilken vecka det har varit - jag vet inte ens vad jag håller på med...gick som sagt men från jobbet på grund av vad jag identifierade som akut stress, vilade under onsdagen, torsdagen och halva fredagen innan jag under fredagseftermiddagen- och kvällen som sagt flyttade in. Försökte vila under dagen på lördagen inför sjungandet på Valborgskvällen men det gick sådär, var på plats i lånehuset redan vid 9-tiden för att städa/tömma det sista och sen var Ängelen och jag och shoppade tits and tats till både hennes och mitt boende innan det var dags att åka ut på landet igen inför sjung både i kyrka och vid bål + grillning efter det sistnämnda. Fast jag åkte hem rätt tidigt, jag var tydligen magnet för två styck äldre herrar som drabbades av en obändig lust att berätta för mig "hur det är" trots att det gällde ämnen som jag inte alls var intresserad av, och inte alls lyft. Den ena var dessutom rent pinsam då han om och om igen försökte övertyga mig om att Valborgstraditionen startats på grund av follks behov av att göra av sådant de städat bort från sina trädgårdar    Betydligt trevligare var att flera av killarna från det närbelägna HVB-hemmet för ensamkommande kom för att delta i firandet, och blev väl mötta och pratade med av Byhålebor i olika åldrar!

Söndagen har jag verkligen inte mycket minnen ifrån, men måndagens och tisdagens seminarier satte desto djupare spår, massor av relevant och intressant information från "Den globala skolan", Migrationsverket, Boverket, Regeringskansliet m.fl Intressanta och utvecklande fika- och lunchsamtal med personer från andra instanser som också var där för att ta in och processa. Inte ett dugg stressande, bara givande - och när jag väl kommit över bryderiet (och lite grann skammen) över att vara typ "ensam" där, som den enda representanten från min verksamhet var det riktigt skönt - att få sköta mig själv, inte hålla reda på nån annan än mig och vara typ fågelfri inom ramarna för seminarierna.

Men, eftersom samhället i dag ser ut som det gör ställdes mitt sista seminarie in, personen som skulle ha hållit det hade under föregående kväll fått ta emot så grava personhot att SÄPO gjorde bedömningen att det var bäst att hen avstod från offentliga framträdanden inom den närmaste tiden   

På onsdagsmorgonen lyfte jag så mig själv i nackhåren och stegade beslutsamt upp till min chef och förklarade för honom att jag inte accepterar att arbeta i det rådande arbetsklimatet, krävde förändringar och ändrat förhållningssätt och whoooop så höll han med och vi gjorde på stående fot en överenskommelse som ska underlätta för mig. Även kollegan (som är en superkollega, jag tokgillar verkligen att jobba med hen) inbjöds till en pratstund och jag hoppas och tror att hen inte tog åt sig personligen utan insåg att det är sant som jag säger: vårt mående, vår eventuella frånvaro samt fördelning av arbetsuppgifter då är _inte_ hens och mitt ansvar (och mitt mående inget jag anklagar hen för) utan en ledningsfråga.

Och whooop igen så var arbetsdagen slut och dags för helg! Inte för att jag helgat vilodagen så överdrivet, jag har varit hos min svärdotter och stöttat moraliskt och praktiskt hjälpt henne att packa ned, sortera ut och kasta massa saker (och skräp) från hennes lägenhet så att hon kan flytta in hos min son....som jag hade samma samtal med som jag hade med henne: att det inte är den med mest saker i sin ägo när en dör som vinner! De är fantastiska på att shoppa och när två hushåll ska slås ihop till ett, med två personer som inte är värlsbäst på att hålla ordning, men som bägge pga sina diagnoser är i stort behov av, och mår bäst av, ordning och reda och få saker (= få intryck) blir det nästan övermäktigt till och med för mig, som är världens bästa flyttrensare....

Men mycket har jag/vi lyckats med under dagen och nu är det kväll denna Kristi Himmelfärdsdag - imorgon är det arbetsdag igen och sen är det helg igen och jag har typ massor av saker att göra men ingen egen struktur eller planering, och knappast ingen ork kvar heller....nå, det kommer fler dagar!