Ja, ni vet väl alltså att TMI betyder 

Too

Much

Information

och i ach med detta bör ni nu anses vara varnade!!!

För denna jävla mage alltså. Den har krånglat sedan jag var barn, förmodligen delvis beroende på hur min uppväxt var, men också på ärftliga faktorer. Min pappa levde på Novalucol, både flytande och tabletter och han hade alltid en sådan där krit-rand på läpparna efter medicinen. Jag har aldrig kunnat säga att "jag blir dålig i magen av....." och sedan fyllt i med något specifikt, för jag vet aldrig vad det är som gör mig dålig. 

Just nu _skulle_ det kunna vara en sjuhelvetes massa stress från olika håll som påverkar men.....nu kommer den där TMI:n....jag brukar verkligen aldrig bli förstoppad? Det kan jag lungt säga att jag är nu, helt akut igår från ingenstans, så pass illa att jag legat vaken inatt och kvidit bitvis. Lite självförvållat får jag kanske ändå säga att det är eftersom jag VÄGRAR lavemang/klyx/klysma/vadddetnuheter utan gärna vill lösa ( <----- pun intended) det här på naturlig väg...alltså genom att äta lösande saker. Men eftersom jag  - på grund av total överfyllnad - inte har kunnat äta något alls idag så har det varit svårt. Kaffe och te med kokosolja i har fått bli alternativet, jag har ju verkligen inte varit hungrig men känner i huvudet nu att jag fått i mig för lite näring.

Jag vet ju att rörelse sätter fart på tarmarna, men jag vågar banne mig inte ens ta en promenad, om i fall allt   sprang upp och ned i trappen några gånger och det kändes som.....nej. Så, det får väl bli kokoste till kvällsmat också för så här kan jag ju inte ha det - jag mår inget bra *gnäller*

Det har varit meteorologisk vår, vårdagjämning, vårväder och vårblommor, diverse olika pollen fullständigt exploderar och en del har lagt av både vinterskor och -jacka. Jag har gått ut utan mössa i tre dagar nu, och det är ett slags vårtecken det också   

Ännu återstår det kanske säkraste vårtecknet, nämligen det att kommunen skickar ut sina sandsopningsbilar - det gör de ju inte innan de är så gott som garanterat säkra på att det är isfritt, men det egentligen vackraste vårtecknet har jag utanför mitt fönster nu...

Nämligen en gård full av barn i olika storlekar, former och färger - barn som skrattar och stojar i den nedåtgående kvällssolen, som cyklar, försöker åka skateboard på de fortfarande grusiga gångarna, som gräver, gungar, hoppar och åker rutschkana och LEVER, så som barn ska få göra   

Fast nä, jag varken tror eller hoppas på att bli så gammal som 100, tänk krämporna och demensen, de skulle ju vara MINST fördubblade mot hur jag har det idag. Tack men nej tack,

Anyhoo så ÄR det ju så att jag fyller femtio, och hassegu vad det haussas då...

Igår blev inte mindre än två familjemedlemmar stötta för att de inte får komma på "bara kaffe och bulle och umgås en stund", vänner, bekanta och kollegor efterfrågar antingen fest eller långresa men vet ni vad?

Den här gången tänker jag stå på mig. Jag har planer och FÖR EN GÅNGS SKULL vill jag göra det JAG vill göra och inte ändra mina planer för att göra andra glada - det slog mig med full kraft under morgonpromenaden att det till oerhört stor del är så jag har levt hela mitt liv, trixat och ändrat för att inte göra någon annan besivken, och därmed kört över mig själv och mina önskemål rätt bra. Så icke denna gången, ska folk tvunget fira mig så får det bli vid ett annat tillfälle - punkt slut.

Samtidigt är det förbryllande ångestskapande att kunna/orka/vilja/våga stå upp för mig själv så vem vet - jag kanske ändå ändrar mig dagen innan?  

.....och så finns det dagar. Idag har varit en "sån där" dag - en dag då allt som kan jävlas har gjort det. När mitt jobb flyter på, och jag får göra det jag är där för, och det jag är bäst på - då älskar jag verkligen att jobba. Men dagar som den här....då vill jag byta jobb förra veckan    

Vi skulle dessutom, lagom trötta och irriterade, ha ett möte då en hel del viktiga saker skulle diskuteras - problemet var "bara" att ett antal ganska viktiga personer saknades, däribland vår chef som tydligen satt i nåt slags för mig ospecificerat möte.....och en kollega - som även vanligtvis är ganska agiterad - hade käkat både huggorm och taggtråd dagen lång och passade på att ösa sin både privata och yrkesmässiga galla över både när- och frånvarande och fick även igång flera andra i bitter svada vilket innebar att jag (varför är det alltid jag?) fick vara den jobbiga och avbryta, återföra till ämnet, ge förslag på adekvata åtgärder, stryka medhårs och annat som vår CHEF borde ha varit där och gjort. 

Imorgon har jag förmiddagen avsatt för studier, men jag är relativt säker på att jobbet kommer att höra av sig, åtminstone via sms eller mail, trots att jag - det allra sista jag gjorde - berättade att jag inte inställer mig förrän efter lunch. Det är fortfarande lika oerhört förunderligt att jag, som på pappret innehar den lägst värderade yrkespositionen och även lön därefter, är den som gör det jag gör. Men ja, jag gör ju det för att jag är den jag är, och jag är ju helt obetalbar   

Åh du galne gunnar vad jag har sovit dåligt inatt!

Inga mardrömmar som sådana, men djupt distraherande omvälvande händelser som säkerligen har med "diskussionen" i helgen att göra och som har fått mig att vakna om och om igen, sova lätt och ytligt och som lämnade mig med en sådan där märklig känsla av att inte veta om det är dröm eller verklighet. Det KÄNDES verkligt nog och var på det stora hela inte alls negativt eller obehagligt, bara......omvälvande, som sagt. 

Att jag sen har veckans mest energidränerande uppdrag på måndag förmiddag har ju inte heller precis gjort den här dagen enklare att ta sig igenom, och det faktum att (ytterligare) en kollega upplevt hjärtbesvär och transporterats till sjukhus (dock utan blåljus) lugnar inte ned mig - det är något sjukt på vår arbetsplats. Vi försöker förhålla oss och fokusera på uppdraget, men det är verkligen inte helt enkelt när det är så mycket som hela tiden stör ut och kräver uppmärksamhet.

Och även det gör att orken tryter - på väg hem, medan solen sken, var jag helt klar över att jag skulle käka nåt sanbbt och sen ge mig ut på en promenad....men nu, efter att ha ätit (ägg, VARFÖR äter jag ägg när jag ALLTID mår illa av dem   ) vill jag helst bara lägga mig på soffan och sova i ett par timmar.

Tack och lov att imorgon är en annan dag!

Det är helt orimligt hur snabbt helgerna passerar förbi, ska det vara på det sättet?

I morse gav jag mig ut och tog en ny långpromenad, en annan runda än vanligt den här gången men i betydligt bättre väder än igår. Det gick inte heller idag att gå ifrån tankarna och den ganska patetiska "diskussionen" som vi hade igår - en diskussion som strandar i att vi har nästan diametralt motsatta uppfattningar och upplevelser.

Men så hörde svärdottern av sig och ville ta en promenad till, runt den centrala sjön med sitt välkända promenadstråk så jag hoppade på det också och fick en fin dag med lilla familjen, att träffa barnbarnet får mig alltid att bli på bättre humör.

Men "diskussionen" fortsätter förmodar jag, för att avsluta nio år gör en väl förmodligen inte över en helg.

Det här med självinsikt är svårt. Fruktansvärt svårt. När du ombeds att reflektera kring vem du är och hur du agerar går förmodligen de allra flesta människor i försvar och nästan automatiskt tänker "men jag har ju inte gjort något fel!!"

Och jag säger inte att saker är "fel", eller åtminstone inte att de är gjorda "fel" med vett och vilje - utan snarare för att det är enklast så? För visst är det enklare att följa minsta motståndets lag än att reflektera kring sitt handlande, fundera på vem en är och kanske förändra sitt sätt att vara?

Dn förändringen behöver ju inte vara radikal, men åtminstone en liten glidning, en vridning åt det håll där en kan möta andra människor, deras önskningar och behov. Nio år vänner.....i nio år har jag -först med tårar och vånda - försökt att anpassa mig, vara KGT som de säger och liksom uppskatta det faktum att jag "har" någon. Fast om samvaron med denna någon gör att en känner att en inte riktigt är sig själv, att det på något sätt skaver...är det då verkligen att "ha", dvs är det en tillgång? Och om denna någon, när den tillfrågas, även den uppger sig anstränga sig så mycket att att den inte mår väl av det - är det då verkligen en god relation?

Don't think so.....really don't think so. 

Den är tung den, att vakna med en ångest som ligger som ett alldeles för tyngande täcke, att inte veta om det är ångesten, täckeskänslan eller faktisk värme som skapat en svetthinna på din kropp..

...att dricka morgonkaffet i en känsla av press, att inte riktigt kunna andas mellan klunkarna, att känna dig jagad men inte veta av vad, av vem...

....att dra på dig kläder, snabbt, snabbt och ge dig ut i morgonkylan, i duggregnet, ett väder som gör att bara du och hundägarna är ute så dags på dagen....

....att gå snabbare och snabbare, känna hur både benhinnor och knän protesterar, övervinna den känslan och fortsätta gå, gå, gå och gå...

...att försöka gå ifrån ångesten.....

Och som så många gånger förr inse att det inte fungerar - det är omöjligt att gå ifrån sig själv och sina tankar. Det är orimligt att må så dåligt över att bidra till att någon annan mår dåligt, när det enda jag vill är att kunna få må bra själv. Hur mycket ansvar behöver en ta, och när kan en säga att gränsen för ansvarstagande har passerat?