Det sägs ju att en inte ska ångra sådant en gjort, bara sånt en _inte_ har gjort.....och det kan säkert stämma. Facebook hade idag den stora godheten att upplysa mig om att idag för fem år sedan fick jag nycklen till det lilla gula huset, och jag minns att jag flyttade in den 6/12. Åren jag bodde där var både bra och dåliga, det var mycket kallt, mycket slit och många bekymmer - men det var "ett eget hus" med trädgård och på det stora hela trivdes jag där. Efter det har jag ju flyttat typ 1½ gång till och vad jag ska tycka om det vet jag mindre.....men ångra det ska jag uppenbarligen inte, utan bara dra erfarenhet av det - och det är ju sant. Hade jag inte flyttat så hade jag ju inte kommit till insikt om det som jag ju faktiskt kommit till insikt om, och förmodligen undrat och våndats...

Det jag inte har gjort och som jag har ångrat hela tiden är följt med familjen L till varmare nejder. Jag ångrar kopiöst att jag inte satte ned foten och helt sonika förklarade att jag tänker åka. Jag ångrar att jag är den som faktiskt inte orkar "bråka" och stå på mig för att få min vilja (och mitt mående) fram. Jag ångrar att jag står tillbaka och backar för husfridens skull, vilket i förlängningen innebär att det växer inom mig som en tumör, och orsakar både sorg och bitterhet vilket i sin tur skadar både mig och andra. Hur jag ska komma åt det vet jag dock inte, jag har ju en livstid av att anpassa mig att luta mig på, och i stort sett ingen erfarenhet alls av att stå upp för mig själv i privatlivet...

Men lite skadeglatt förundrad är jag också på något vis....jag har ju inte haft någon som helst kontakt med Exet sedan han (förvånansvärt omtänksamt) hjälpte mig att flytta förra sommaren och i stort sett bara hört ett och annat om honom från barnen, och såklart sett hans kommentarer på FB på deras statusar *suck*. En av de saker jag vet om är att hans (ensamstående, stenrika) farbror gått bort, och att han ärvt sjukt mycket pengar. Där ingår en etisk/moralisk diskussion men den ska jag inte ta här och nu - men arvet innebar iallafall att Exet fick ett uppsving i sin ekonomiska status (vilket onekligen behövdes), den som var totalt körd i Krornofogdeklor efter alla snabblån med galen ränta som han tog och shopaholicade upp efter vår skilsmässa.  

Men nu, efter vad han själv har berättat för en person som sedan i sin tur berättat för mig,  beställdes omedelbums en utlandsresa till honom, frun och grannen (!) som fyllde jämnt men inte hade råd med någon fest.....han har även beställt en sprillans fabriksny bil med typ alla tillval (det tyckte frun var viktigt) samt som grädde på moset har de köpt sin lägenhet när erbjudandet från bostadsbolaget kom. Kloka investeringar kan en onekligen tycka - men jag får inte riktigt det att gå ihop med att de bägge har införsel på lönen från Kronofogden? Enligt Exet själv har frun "bara" två år kvar innan hon är skuldfri - men om en är gift, delar en inte sin makes skulder och tillgångar? Och med tanke på att de _båda_ har införsel, hur kan de köpa en sån bil?

Jag vet att jag verkligen inte har med saken att göra, men jag har ju själv levt på existensminimum och verkligen inte kunnat ha några ägodelar att skryta med såatteh.....jaja, jag är egentligen mest glad för att jag inte längre (sedan snart 10 år faktiskt!!!) behöver fundera mer på honom, hans shoppingvanor, märkliga inställning till pengar och hans (då: vår) ständigt rackliga ekonomi....

.....och det är vackert och pyntat i varje hus.

Jag har också pyntat i mitt lilla kryp-in, med hyacinter och en slags ljuslinga elle vad jag ska kalla den, en variant på forna tiders tomteslinga:

Ganska söt och precis lagom för mig i min sisådärlagomsugenpåattfirajul-stämning. Idag är det 1:a advents-sjung i kyrkan och sen är det kväll och sen är det en ny arbetsvecka för mig. Det känns fortfarande en gnutta surt och bittert att jag inte sitter på ett plan till Fuerteventura och solen tillsammans med familjen L på måndag morgon, men jag är ju så van vid att saker och ting väldigt sällan blir vare sig som jag hoppats, trott eller planerat att det egentligen känns mest som en minor setback och som vanligt, än något att faktiskt gräma sig vid. Sen säger väl i och för sig den reaktionen en hel del om mitt liv.....

Glad första advent på er!

...men ännu inte helt medvetslös!

Dagen har varit helt omagiskt innehållsrik, med både positiva och negativa händelser på jobbet. Om det går att vara en vit kränkt man och en dramaqueen i en och samma person så har vi ett typexempel på en sådan på mitt jobb. En sån som kommer in i personalrummet, ställer sig mitt i rummet och väntar tills hen har de flestas uppmärksamhet och då släpper en bomb som påverkar oss alla i större eller mindre utsträckning och sedan stönar och lämnar rummet. När sedan bomben har haft splitterverkan och bollats och ifrågasatts återkommer personen och är kränkt över att det "pratats skit". Det tråkiga är att vi alla är så vana vid hen och hens sätt att vara att vi snart inte reagerar vare sig på bomben eller på kränktheten och att vara blasé är farligt tror jag. Frågan är ju vem, vad och hur det går att åtgärda?

Men dagens onsdagsmöte blev, till skillnad från förra veckans 2½ timmes bortkastad planering, riktigt givande. Tillsammans med rätt personer går det att få till oerhört konstruktiva och utvecklande diskussioner, trots att vårt läge alltsomoftast känns ganska tröstlöst. Och efter mötet for jag vidare till nästa möte - ett med mitt fackförbund och som handlade om försäkringar. Intressant och skrämmande men också givande, även om den begränsade tiden gjorde det lite svårt att greppa allt de pratade om - till exempel fick jag för mig att det ena bolagets representant sa att beloppet en fick lägga i pensionssparande hade sjunkit från 1000:- till 150:-, och att det inom kort kommer att bli 0:-.......men vem kan hindra en från att spara?

Äsch, jag antar att jag missuppfattat något, och det är väl också därför jag har så svårt för att komma till skott med sådant här - jag fixar inte att veta vad jag ska efterfråga, och vad som är okej, vad som är bra och vad som är för mycket? Och ibland tänker jag att det inte spelar någon roll, med tanke på min trackrecord vad gäller arbetstid och inkomst så lär jag bli fattigpensionär oavsett hur jag bär mig åt.....ättestupa kanske?

Idag har varit en sådan där dag då liksom ingenting blir bra.

Eller jo, en timme under eftermiddagen var riktigt trevlig, men det är också allt. Vissa dagar känns det som den där gamla roligheten: "alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig"

En sådan dag har det varit idag, först på jobbet då överstechefen ville ha information av mig som jag egentligen tyckte att den det vederbör skulle lämna över, men då blev jag så hårt bemött att jag tappade koncepterna och berättade ändå. Sen total förvirring då saker som har bestämts av vissa  - över andras huvuden - tydligen har glömts bort lika fort och ändras igen utan att alla involverade informeras. En del ska liksom bara stå i givakt och vara tillgängliga?

Sen var det så på kören, vi sjunger med pensionärskören och de tycker själva att de är så makalöst märkvärdiga och att vi i kyrkokören mest är nån slags utfyllnad, eller ersättning för dem. Jag ogillar starkt den sortens hävdelsebehov och konkurrens, och i det läget blir det rent av löjligt....och jobbigt blir det när vi har kaffepaus och ALLA har någon självklar att prata med. En bror, en pappa, en arbetskamrat, en granne, en barndomsvän, en föreningskollega - alla har någon sådan där, utom jag. Åtminstone kändes det så _just_ idag_ och det är ingen rolig känsla. Förmodligen hade inte någon enda vänt ryggen åt mig om jag kommit fram - men ibland är det ju lite kul att bli uppsökt också?

Och så avslutningsvis ikväll i FB-chatten med ungarna om julen....och då visar sig det som jag redan ryktesvägen haft på känn. Att mellansonen ska till sin pappa på eftermiddagen (i år igen) för det vill hans flickvän och på juldagen ska de fira med hennes familj. Att store sonens flickvän jobbar på förmiddagen och att de sedan ska hem till hennes familj - han vill helst inte fira alls och överlämnar besluten till henne. Att dottern förmodligen följer med mellanbror till pappa för den logistiken passar henne bäst eftersom hon vill hem till pojkvännen på kvällen och åker hon inte med honom så kommer hon inte hem.

Så.....det är jävligt synd om pappas nya fru eftersom hon inte har sina barn hos sig i år - de är hos sin pappa, men det är tydligen inte alls synd om mig som för andra året irad ställs inför ett färdigbokat julupplägg som jag inte haft ett käft att säga till om, och som jag inte alls är nöjd med. Funderar allvarligt på att krypa in under en sten och strunta i alltihop - även om det är otroligt lätt att _säga_ att det inte är så märkvärdigt med jul så kvarstår faktum: det är inte så himla kul att bli bortvald heller.

Jag har känt henne i snart femtio år, men jag tror aldrig jag blir klok på min mamma. Jag tror ärligt talat inte att det ens GÅR att bli klok på henne och hur hon (knappast) fungerar.

Igår satt hon och ryade om hur folk (läs: två av mina barn) minsann aldrig tidigare velat delta i pepparkaksbak och julfirande som är påfresande och verkligen inte kommer att inträffa henna hos henne fler gånger och hur sjuk hon alltid blir när vi träffas och hur mycket cortison och penicillin hon måste äta och om trött och jobbigt och "åtminstone ha knytkalas" och morr och snäs och gnissel och gnäll och jag klargör att det inte förväntas att hon ska bjuda på middag och får bara dåligt samvete för att jag initierat till det där traditionsenliga pepparkaksbaket som hon yrar om vareviga år och vill helst bara avboka typ allting....

Idag ringer hon och säger att det är SÅ synd att hon inte kan få bjuda på middag när det ska bakas pepparkakor, hon har ju en gödkyckling stor som en hel kalkon i frysen!!!!! Och bjuder in till julfirande hemma hos sig, vi blir ju inte alls lika mycket folk som förra gången (min syster, svåger och deras dotter kommer inte) så det blir ju en heeeeeeelt annan sak och så himla mycket mindre jäktigt (samma ungar ska dra vidare till samma andra ställen som förra året) och är så förbålt len och inte ens överslätande utan verkar alls inte ens vara medveten om vad hon sa igår.

Och så begår jag kardinalfelet att faktiskt ge svar på tal, och ifrågasätta vad hon sa igår, vilket jag ska ta för sanning och hur det faktiskt fick mig att må.

Och då är jag ju förstår - som vanligt, höll jag på att skriva - den som är elak, för varför blir jag arg? Har jag verkligen sagt till ungarna att mormor inte vill fira jul med dem (mtp att de är 22, 24 och 26 så har de ju upplevet en och annan av mormors humörsvängningar och vet hur det kan låta) och hon som har en hel kalkon och det är klart att vi är välkomna men det blev fel för hon har ju INTE HUNNIT fram till att planera för julen!!!!!!!

Nä, men att jag har, och att det är jag som kommer att få ansvaret (från alla håll) att sköta logistiken och därför behöver inhämta åsikter och önskemål (från alla håll) för att alla ska bli så nöjda som möjlig, det har hon alltså inte tänkt på. Har hon tänkt på att jag också kanske börjar bli trött, och gammal, och trött och gammal och...sa jag trött?

Nej, det kanske inte är så lätt - och hänsyn har ju aldirg varit något av hennes paradnummer så vad förväntade jag mig?  Det är inte lätt, det här med högtider och firande....

Visst är det okej att helgpausa från bloggen?

Speciellt en helg som den här, då jag ägnat mig åt adventspyntande in absurdum. Nåja, med god hjälp i och för sig och inte på något sätt emot min vilja - det är ju sådana röjgrejer som jag tycker om att göra, de ger mig betydligt mer energi än att sitta rakt upp och ned en hel helg med en bok eller framför tv:n och "vila". Så nu är Huset vid Havet redo för Herrens ankomst - för det är ju faktiskt det advent betyder, och inte "väntan" som alldeles för många fått för sig...

Men nu går jag händelserna i förväg, det får kanske anstå med att prata om alla adventerna och sjunget och sånt...fast varnad är väpnad sägs det ju. I år var jag snabb och föregrep min (o)ömma moders förfrågan om det traditionsenliga "pippekaksbaket" genom att avkräva mina ungdomar ett lämpligt datum som vidarebefordrades till den äldre generationen och jag kände mig rätt nöjd med mig själv. Det skulle jag inte ha gjort.

Idag stannade jag till hos föräldraskapet för att dricka kaffe, avböja allehanda bakverk och dessutom frisera min Lillefar. Naturligtvis kom vi årstidsenligt att prata om jul och jag vet inte om det beror på att hon inte fått klaga på att hon inte får besked, om det beror på att hon själv inte fått lyfta frågan, om det beror på att hon _alltid_ måste klaga på någonting eller vad fan det beror på men nu var det inte bra med vare sig pepparkaksbak eller eventuellt julfirande. Jag blir så trött, för hur vi än vänder oss så blir det alltid fel, det _finns_ nog inget sätt att göra henne nöjd på?

Nå, vi får väl se hur det blir med jul - en klar fördel med FB är ju att det går att bjuda in till gruppchatt där så det har jag gjort med "alla mina ungdomar" och begärt in uppgifter på hur de tänker sig att deras firande ska gå till. Samt önskelistor   . Snart är det jul....jippie?

...egentligen är det det enda jag orkar: eeeeehhh.....

Fast som en bekant sa häromdagen: det hjälper ju inte att gnälla, ingen JÄVEL lyssnar ju ändå!   

Det är svårt att med ord riktigt beskriva hur jag mår, hur trött jag är. På jobbet är jag typ överlastad med jobb och idag fick vi klara besked om att trots att det trillar in mer och mer jobb så får vi inte utökad personal. Årets budget är överskriden - punkt slut. Det tråkiga är att vi inte fick veta det där om budgeten förrän vi suttit i drygt två timmar och filat på olika lösningar vad gäller utrymme, omorganisation osv. Pure waste of time, som inte prescis gör en piggare.

Den allmänna livssituationen skapar också en rejäl dos av den där svårhanterliga inre stressen, den som jag kan bita ihop rätt bra om men som tar sig uttryck i vad jag fått lära mig är klassiska beteenden: vippa på fötterna när jag sitter, bita på nagelbanden, vanka omkring när jag borstar tänderna, (ökad) irritation vid bilkörning och en del andra saker...

När jag gjorde ett självskattningstest på stresshanteringskursen som jag gick -07, så fick jag 38 markörer av 40 och det var ju....inte så bra? Där skulle jag definitivt inte hamna om jag fick göra om det idag, men nånstans mittemellan 15 och 20 skulle jag tro. Många av stressfaktorerna beror på Moment22- situationer....om jag inte gör det, så kan jag inte det, om inte A så händer inte B. Om jag väljer C så kanske både A och D går åt helvete, typ och det vill jag ju inte varken utsätta mig själv eller någon annan för. Alltså låter jag istället bli precis hela alfabetet och så ökar stressen.

Men snart är det jul!!!! säger kollegorna. Jaha, som om det på något sätt skulle minska press och stress? Möjligtvis för de som lever i frid och endräkt i Bullerbyfamiljer utan plastfarsor, halvsyskon, bonusbarn, ungars partners föräldrar, elaka styvmödrar och andra komplikationer. Och för de som slipper vara koordinatörer för alla de ovanstående....

Fast ja, det är ju faktiskt mer än en hel månad till julafton, allt hinner nog liksom bara flyta på plats innan dess? Den 12 december ska jag iallafall baka pepparkakor. Eller nej, jag ska inte baka, jag har "bara" styrt upp ATT det är dags....phew.

Och nu ska jag nog göra något åt den där tröttheten, iallafall momentant. Mina sömntåg har nämligen jäkligt glesa avgångar, det går ett typ nu och sen går inte nästa förrän framåt ett-tiden på natten   och det är "en gnutta" för sent när jag behöver stiga upp vid 5.30

Ibland behövs det så lite för att väcka ganska starka känslor. 

Idag har jag tydligen gjort både gott och ont.

Det onda bestod i att jag påtalade att det finns mer än det som möter ögat och jag fick då veta att jag är "negativ". Jamen visst, det får folk tycka, det är inte på något sätt min livsuppgift att försöka hålla alla positiva och på gott humör. Vid snart 50 har jag snarare äntligen kommit på att det är min uppgift att få mig själv att må så bra som möjligt, istället för att hoppas på och tro att någon annan tar på sig det. Om jag då råkar vara obekväm för någon annan så...ja, då bjuder jag helt enkelt på det. 

Det goda var minst lika enkelt, om inte både enklare och i egentlig mening simplare - jag hjälpte en person att skriva några korta rader. Rader som för mig var helt betydelselösa, men väldigt viktiga för den som bad om min hjälp. Så viktiga att personen ifråga faktiskt grät medan jag skrev de där få orden. Nu bekräftar jag kanske bilden av mig som personen i stycket ovanför vill belysa, nämligen den att jag är negativ, men helt ärligt så berörde inte heller den här handlingen mig nämnvärt. Jag gjorde en grej, tacohej, typ.

När jag läser vad jag skrivit ovan tänker jag att jag kanske är avstängd, har stängt av mig själv och är obrydd för att inte bry mig för mycket? Ja, om det är så - så är det så och får vara så. Det känns som om jag måste spara på ork och hushålla med känslor/empati för att kunna fortsätta vara jag - det av mig som finns. Självbevarelsedrift har jag nog inte lidit överdrivet mycket av tidigare i livet, vare sig fysisk eller emotionell så det kanske är på tiden?

Ja hassegu, det är tunga funderingar så här på kvällskvisten men något som onekligen lättade upp var chatten - som pågick från eftermiddag och långt in på kvällen - med en gammal vän (gammal i bemärkelsen "sedan lång tid" och inte åldersmässigt). Jag undrar hur gammal du var första gången vi firade midsommar ihop Mira, eller träffades vi tidigare än så?