mitt fönster är det ljuv försommarkväll. Grannarna har gjort det där som en "bör" så här års: bjudit vänner på grillkväll, burit ut grill, mat, dukning och möbler till gemensamhetsplatsen på gården och jag hör glada röster från både barn och vuxna. Skratt och glatt högljutt samspråk när fem vuxna och minst lika många barn firar lördagskväll i juni.

Själv sitter jag ensam i min lägenhet - återigen drabbad av den där tanken att alla har nog av sitt eget och inte har tid med mig. Varenda människa jag skulle kunna tänka mig att höra av mig till sätter jag genast också in i ett sammanhang där den artigt och urskuldande förklarar att "det hade varit trevligt men.......vi kan väl ta det en annan gång?"

Jag vet att det där är fria fantasier och jag vet att jag har mer än en vän som skulle ta emot mig väl. Om jag hade orkat. För det är också lite där skon klämmer - alla andra "har någon". Partner, föräldrar, barn som de - fullt naturligt och självklart - prioriterar framför mig, men det innebär också att även om jag är välkommen så är det jag som måste ta initiativet. Och det orkar jag faktiskt inte. Tyvärr, i denna årets vackraste tid är jag som allra tröttast, och bortsett från ett par timmar på stan i förmiddags har jag ägnat mig åt att vila och sova. 

Sommarledigheten närmar sig med skrämmande hastighet, och trots att den är efterlängtad öppnar sig även där en stor tom intighet - jag har, på gott och ont, inga som helst planer för vad jag ska göra under min sex veckor långa semester. Att "bara vila" hemma i lägenheten skulle ge mig ganska hög ångest, både under tiden och när det, tillbaka på jobbet, ska redovisas för "allt kul" en har hittat på under semestern. Samtidigt har jag ingen att planera, boka och åka tillsammans med och att åka nånstans ensam är inte alltför lockande. Inte för att jag har några problem med att vara själv, jag är i stort en ensamvarg och har blivit det mer och mer över tid men vissa upplevelser vill en ju verkligen dela med någon annan.

Nåväl, vi får väl se vad som händer och sker - egentligen skulle jag ju kunna ägna mig åt att åka landet runt och träffa de personer som jag lärt känna via nätet - men det är en skrämmande tanke, för tänk om vi inte gillar varandra IRL?