beklagar jag mig, både här i bloggen, på Facebook och på andra sätt över att jag har blivit så dålig på att höra av mig.

Till typ....alla.

Den enda som jag har tät kontakt med är Älskot och inte ens den är riktigtriktigt tät.

Vad det beror på kan jag faktiskt inte svara på på ett bra sätt.

Det är inte det att jag inte vill - ibland kan jag gå och hålla tysta låtsassamtal med folk jag hade tänkt ringa, men själva ringandet uteblir liksom.

Det är inte det att jag inte har råd, de flesta av mina vänner och båda mina söner har samma mobiloperatör som jag så dem ringer jag så gott som gratis till.

Det är inte det att jag inte saknar dem, ibland gör det riktigt ont i mig för att jag har så dålig kontakt, för att jag aldrig kommer till skott.

Det är inte det att jag tycker att det borde vara lika mycket upp till dem, jag är plågsamt medveten om att jag ligger på ett klart minus om det tvunget ska räknas vem som ringt till vem oftast...

Jag ogillar själv skarpt mitt beteende, eller snarare ickebeteende och tänker allt som oftast att jag SKA förändra det.

Idag fick jag en bister påminnelse om att det nog är bäst att jag gör det och inte fortsätter att bara snacka. En av mina allra närmaste väninnor från både tiden innan jag fick mina barn och från tiden då de var småskolebarn, men som jag sedermera gradvis tappade kontakten med, men ofta tänkte just sådär om: "Jag måste höra av mig till H..." gick bort i föra veckan - och jag visste inte ens om att cancern hade kommit tillbaka, än mindre att det var så pass allvarligt ställt med henne.

Jag sörjer, jag skäms och jag ska göra bättring!

Joråsåatte....

Lite svårt att formulera sig är det allt. Både i tal och i skrift. Tänk att snus kan ha en sådan enastående inverkan på hjärnkapaciteten, eller åtminstone formuleringskonsten? Jag är nämligen direkt tvärsäker på att det är nån slags underlig abstinens som gör att jag (inte) fungerar som jag gör. Imorgon är det 14 dagar utan snus, inte speciellt jobbigt alls om man bortser från den här nyupptäckta fokuseringsbristen. Och det ÄR ett problem eftersom jag är en hypad babbelmaja i kubik!

I fredags blev jag intervjuad angående min arbetsplats och fan alltså...jag SKÄMDES för jag kunde bara inte hitta de rätta orden. Jag fick sitta som en afatiker och förklara för journalisten hur jag menade....först trodde hon att jag var blyg och körde med en massa avkopplande rundsnack men det hjälpte inte ett dugg.

Idag har jag två finska utbytesstudenter i mitt hem och tro det eller ej, men på engelska går det betydligt mycket bättre - kanske abstinensen inte slagit sig på utrikiskan? Ja jag vet inte, bara att jag redan efter en kväll blivit uppmanad att inte prata fullt så mycket och fullt så fort...de hänger inte riktigt med de små liven.  Men lite härdade ska de väl bli kan jag tycka, en utlandsresa ska väl inte vara BARA skoj?

Jag ska göra mitt bästa för att utbilda dem i en del av det jag kan - vi har redan diskuterat språkstammar, den latinska versus den finsk-ugriska, strupljud och näsljud, svårigheten med olika språkmelodi och en hel massa annat intressant.

För mig alltså. Änglen kallade mig omedelbart för "språknörd" och det stämmer ju iofs....och jag är lika glad för det :) Imorgon ska jag träffa ännu fler finländare och prata ännu mer engelska, det var länge sedan jag fick göra det i sådan utsträckning som jag hoppas/förväntar mig. Det är nog inte så sannolikt att  lärarna heller kan så vansinnigt mycket svenska, trots att en av mina gäster berättade att de faktiskt läser det på sitt program.

Aja, vi får se vad morgondagen bringar. Först ska jag sova så fort och hårt som jag kan, jag ligger back en del känns det som. Zappade lite för sakens skull igår och landade i den brittiska dokumentären om massakern på Utöya och fastnade såklart i den. Skrämmande och gripande.

Ikväll ska jag INTE zappa. INTE sa jag. Nej, det ska jag inte för imorgon är jag pigg och alert och är inte ledig alls utan deltar i alla aktiviteterna som anordnats för våra gäster...ändå in till det bittra bastubadarslutet framåt kvällningen imorgon. Fast badar bastu, det gör jag INTE heller!

God- icke zappande - natt på er!

är ju egentligen ett oerhöt trevligt tidsfördriv!

Det tycker jag verkligen, och det får mig att undra varför jag inte bloggar lite mer? Det finns ju tusentals intressanta saker att skriva om. Debatten om "hen", überpuckade chefer, orakade armhålors vara eller inte vara, för- och nackdelar med neuropsykiatriska diagnoser, vissa människors oförmåga till självinsikt trots att verkligheten fullständigt KASTAR fakta i ansiktet på dem, snälla människor, älskade människor, underbara vänner och ett spontanfirande av födelsedag som slog alldeles fantastiskt väl ut.

Jag tror jag nöjer mig med de små tingen - som mitt födelsedagsfirande :) Dagen innan jag fyllde skickade jag ut ett tokspontant mass-sms till de mest lokala kontakterna i min telefonbok och fantastiskt nog fick jag - trots att dagen inföll på en alldeles vanlig skten tisdag - en härlig respons. Ett drygt 20-tal härliga människor droppade in i mitt lilla hem under eftermiddagen och kvällen, avlöste varandra som ett skimrande pärlband av babbel och skratt och förgyllde verkligen min dag!

Enligt alla fördomar om "oss svenskar" så borde det ju inte ha fungerat. "Vi svenskar" är ju inte spontana, måste planera i god tid och är urdåliga på mingel. Tydligen icke så mina vänner! Folk som aldrig träffats tidigare utbytte intressanta tankar och var generösa med sig själva. Under några timmars tid var mitt lilla kök en sjudande gryta av diskussioner om allt ifrån ålder på förstföderskor och gemene mans tankar därom till hur svårt det kan vara med okulära bedömningar av tex vikt, längd och avstånd.

Generösa i övermått varvännerna också med blomsterprakt och annat smått och gott. En av avsikterna med spontaninbjudan var just att det skulle förekomma så FÅ presenter och funderingar därom som möjligt - men jag är naturligtvis ändå barnsligt glad åt allt jag fick:

Jag kan bara ännu en gång konstatera:

Jag har världens bästa vänner!