Så här i årets sista skälvande....nja, riktigt slut är det ju inte ännu - men ändå:

GOTT NYTT ÅR!

önskar jag er från en gnistrande solig, vit och vacker liten by. Jag hoppas att ert gågna år innehållit lika mycket positivt som mitt och att 2010 kommer att bli minst lika bra för oss alla. Njut av god mat och dryck, sällskap eller stilla lugn och ro i ensamhet så här vi igen nästa år!

*nyårkramas*

för det lilla utbrottet i förra inlägget - men det låg såklart betydligt mer bakom än vad som skrevs, det var inte helt opåkallat och inte första gången varken hon eller andra som sagt förväntar sig att jag inte ska behöva/vilja planera min dag, eller står redo för akututryckningar när de "mer upptagna" kallar..... Jag är inte på något sätt rigid, men det där beteendet är väldigt envägs, if you see what I mean.

Nu bet jag dumsnällt ihop och åkte och fikade, en snabb. Men jag inser att det är dags för en sådan där rensning till som jag gjorde för några år sedan - bort med energitjuvarna!

En energitjuv är den här infektionen också - jag känner mig som om jag skulle kunna sova 24/7 - om det inte vore för att jag nästintill har trycksår på baksidan av allt sittande och liggande de senaste dagarna.

Milt irriterat kan jag också konstatera att övningsskjutandet kommit igång, redan igår fyrade något praktpucko av de första raketerna, strax nedanför mitt fönster. För er som inte vet kan jag berätta att jag bor i ett hyreshus, på ena sidan av det ligger ett villakvarter, på andra sidan en smaaaaaaal gräsmatta, en parkering och på andra sidan av parkeringen ytterligare ett hyreshus.

När då någon intelligent nog fyrar av raketer på den smaaaaala grässmattan blir det en viss resonans mellan husen. Coolt va? Eller inte! Nu är inte jag skotträdd, och har heller inga djur som behöver plågas av ljud och krutdoft men jag gillar ändå inte upptåget. Raketer ska avfyras på öppna platser så att det inte är någon risk att de löper amok och skenar in genom någons fönster - det HAR hänt vet ni!

Det är väl en av väldigt få anledningar som gör mig smått tveksam till att evakuera under nyårshelgen. Fast å andra sidan kanske det är lika bra att INTE vara hemma om nåt får för sig att explositera i mitt vardagsrum? Anyhooo - imorgon kommer fina frusna L hit och käkar frukost med mig - sen drar jag till Hjärtat i den lilla byn nästintill havet! *längtar*

ännasum en gnutta irriterad - igen.

Här hade man tänkt sig och planerat en födelsedagsuppvaktning under dagen. Den fyllande sa "Men visst, vad kul - välkommen! Slå en pling innan du kör bara så att jag inte råkar vara ute".

Å så far man runt som en skållad stolle för att fixa med paketet, slå in både den och sig själv i fräscha omslag om man säger så - sånt tar sin lilla tid. Å så ringer tillefånen å man fastnar i den alldeles för länge. Å så har penicillinet slagit ut lite mer bakterieflora än vad den borde om man säger så så man fastnar på ett annat ställe med. Å så ringer man äntligen och istället för födelesedagsbarnet svarar dottern: "Nä, hon är med sin syster på stan och sen ska de gå och träna ett dubbelpass, hon är nog inte hemma före 16"

Å så tappar man alldeles lusten för att uppvakta på nån jävla födelsedag - för eftersom man råkar vara arbetslös så är det vissa (alldeles för många) som tar för givet att man kan hänga som en elefant i en liten jävla spindeltråd och dingla i väntan på att allting ska passa dem!

Å eftersom hela det här inlägget är skrivet i tredje person förstår ni ju alla att det är rent hypotetiskt............NOT!

Ja, ni vet vad..... :(

Jag byter bandage och byter bandage, min "hängbuk" har nu uppgraderats till "stackars magen", den är alldeles röd av all tejp/klister, den kliar och är faktiskt riktigt ledsen.

Fast nu har den i och för sig äntligen återtagit sin normala degiga konsistens efter att i fem dagar varit spänd, hård och horribelt hudöm. I gårkväll hade jag den höga äran att blir uppringd av självaste opererande kirurgen som samtidigt som hon lämnade beskedet att blodproverna visade att infektionen hade vänt *sjung hallelujah* verkligen beklagade att det hade blivit så här "mitt i julhelgen och allt". Hon påstod att det inom kort inte längre skulle komma "pus" (norska och latin för "var") och det, mina vänner är något jag verkligen ser oerhört mycket fram emot för jag stinker som en slaktarbod   

Eftersom jag igår tog upp den negativa respons jag fått på det jag berättar vill jag idag passa på och säga stort tack till er som uppskattar (mig och) det jag skriver - det är så intressant att de som är positivt inställda till mig skriver i kommentarsfältet, medan de negativa reaktionerna kommer på mailen? Inte för att jag skulle få för mig att kolla IP-nummer eller mailadresser så det är egentligen egalt vilket.

Pöss på er pigga glada människor, nu ska jag försöka ta mig i kragen och erövra den här dagen!

Idag är jag tvetydig:

LÄCKER!!!

för att uppröra eventuella fortsatt indignerade läsare kan jag berätta:

att varet bara VÄLLER ur kamerasnittet under naveln  

att jag avlagt besök på sjukan idag och blivit snabbt och smärtfritt bestulen på ytterligare två rör blod som ska analyseras för att utesluta sekundärinfektion som det bredspektraantibiotika jag fått eventuellt inte biter på.

att jag blivit OERHÖRT väl bemött av all sjukvårdspersonal, från informationssamtalet veckan innan op, inskrivningspersonal, op-team, uppvaks-team, sjukvårdsupplysningen som jag ringde till och var osammanhängade med i förvirrad feberfrossa, personalen på gyn-akuten som tog emot och lugnade en varfylld Catt. Alla har varit professionella, omtänksamma, uppmärksamma och fullkomligt fantastiska!

Jag har fått reaktioner på att jag bloggar så "öppet" om något så "privat" och "intimt" som min sterilisering.

Så varför skriver jag om en sådan sak?

Jo, dels därför att det här är min blogg och den handlar om mitt liv. En sådan operation ingår i och påverkar i hög grad mitt liv och därför hör den hemma här.

Dels därför att det finns vissa saker som man uppenbarligen inte pratar om. Att inte prata om saker skapar och underblåser fördomar, missuppfattningar och tabun och enligt min åsikt är enda sättet att undvika sådant att prata om det - oavsett om det gäller fattigdom, psykisk ohälsa, sexuella preferenser, religion eller whatever. Jag kan aldrig TVINGA på någon min åsikt, men jag kan förklara min ståndpunkt och synvinkel och kanske därmed bredda någons tankeverksamhet - trots att jag bara är en liten gräsrot som bloggar för ett fåtal läsare.

Jag går inte runt och propagerar för, eller drar upp i varje diskussion att jag är djupt troende kristen eller att jag nyligen steriliserat mig - men där det är relevant förtiger jag det inte heller. På samma sätt påtalar jag inte jämt och ständigt att jag drabbats av smärtrelaterad stress och ätit antidepressiva men om en diskussion halkar in på ämnet så skäms jag definitivt inte över att jag varit i den situationen. Bara genom att vara öpnna kan vi avdramatisera och visa på att vaniga människor hamnar i vanliga situationer.

Innan jag skrev här om min operation visste jag bara om en enda i min närhet som gjort samma ingrepp och trots att jag var 100% säker på mitt beslut kände jag mig lite "udda", efter mitt blogginlägg har jag helt plötsligt  fått en hel del "medsystrar". Likaså vad gäller användandet av psykofarmaka - när jag blev ordinerad det kände jag mig som värsta UFO:t och ville bestämt INTE räkna mig som "psyksjuk". Så här i efterhand har jag - genom mig egen öppenhet om saken - förstått att jag var långt ifrån ensam. Statisktiken visar också på att ca 1/3 av Sveriges befolkning under någon period av sitt liv ordinerats - om än kanske inte använt - psykofarmaka i någon form.

Väldigt få av oss är sådana som måste hållas inlåsta i tvångströja i en madrasserad cell - men sådan verkar den gängse synen vara på oss. Ända tills vi outar oss och visar oss vara hyfsat normala människor som tack vare den där tiden på medicin hittat tillbaka till orken och livsglädjen! Kan jag med hjälp av mina ord påverka någons synsätt det allra minsta, så bloggar jag mer än gärna om "privata" saker......

Sjuk, sjuk, sjuk 

och jag HATAR det!