Förhoppningvis inte för alltid, men iallafall för i år.

Och imorgon är det den där dagen som Snyggot Å lärde mig kallas för "amatörernas afton". Jag tänker inte fira, för jag vet inte riktigt vad det är att "fira" liksom? Såg något diskussionsinlägg som handlade om vad en skulle göra på nyåresafton och många hade storstilade planer. De flesta faktiskt. Inte så underligt antar jag, för det är väl få som har lust att "skryta" med att de är ensamma och oönskade och inte har någon att fira med? Anyhoo så var där en person (som jag tolkade som kvinna) som skrev att hon såg fram emot att vara ensam hemma i soffan med en påse chips, partnern skulle fira med sina föräldrar och det tyckte hon var skönt.  Intressant nog var det inte mindre än fyra person (varav jag toklade alla som män) som ifrågasatte detta, genom att på olika sätt formulera att de hoppades att "min älskling ska vilja vara med mig på nyårsafton". 

Ja, det kan de ju hoppas på....men varför? Vad är det som är så speciellt med just den kvällen, i jämförelse med en gråtråkig februarikväll då hoppet har sjunkit ned till anklarna och en kanske _verkligen_ skulle behöva piggas upp med glam (om en tillhör dem som piggas upp av sådant)? Och vaddå "hoppas på" och "vill vara med mig"? Vore det inte rimligare att visa sin kärlek till sin älskling genom att "låta" hen välja själv hur hen vill tillbringa any given dag, eller kväll? Men det är svårt det där, att ta hänsyn, acceptera och låta leva. Jag har ju funderat mycket på det där och vet ju som sagt att jag är en till- lagspersonlighet som initialt har svårt att verbalisera och när jag väl har orkat/vågat har väldigt svårt att stå på mig (dvs "tjata") när det kommer till det känslomässiga. 

Istället tar jag åt mig, tystnar och ger efter och så blir det en negativ spiral av det - för varje gång jag inte står upp för mig själv blir det svårare att göra det nästa gång, och nästa gång. Just nu sitter jag här i efterdyningarna av nåt slags julfirande som inte alls blev som det ursprungligen planerades, eller ens som det planerades om under dagarnas gång men som blev hyfsat ändå (om än som vanligt på bekostnad av min planering) och i turbulensen av ickeplanerna inför nyår och inser att det här sättet jag har, att alltid vilja finnas till, stötta och göra det så bra som möjligt för andra - det skapar en så stark inre stress i mig att det framkallar en mild, men ändå ångest. Jag har stått upp för mig själv idag, stått fast vid mitt beslut att inte fira nyår men jag har ont i magen för hur det beslutet får andra att känna sig.

Jag inser att jag måste skaffa mig copingstrategier, eller snarare utveckla, förbättra dem. Jag behöver träna mig på att vara mindre passiv, inte välja det undvikande utan bli mer problem- och emotionsfokuserad. Det intressanta är att jag vet ATT, jag vet OM att de finns men jag kan för mitt liv (just nu) inte komma på HUR jag ska göra det. Men jag hoppas och tror att det kommer att komma successivt, i takt med att jag mer och mer står upp för mig själv, blir mindre konflikträdd och kanske också lite mer "hänsynslös" mot andra?

Så vad är då det här "mitt mående" som tydligen är det som är helt avgörande för vår relation?

Helt ärligt så vet jag inte säkert, trots att det är det som är det enda som lyfts som nån slags påverkande faktor, de ytterst få gånger vi över huvud taget pratar om saken. Odiskutabelt sant är att jag har ett årstidsrelaterat psykiskt mående, november är och har alltid varit en tuff månad för mig  - men det finns ju 11 månader till på året då jag _inte_ är lika påverkad? För egen del tänker jag att det där "måendet" - det är min reaktion på att inte kunna, vilja, orka anpassa mig längre.

Det är kanske min reaktion på att inte ha någon som delar mina intressen, som inte vill resa, som inte vill dansa, som inte vill ut i naturen, som inte vill utforska nya sidor av sin sexualitet - ingen som ser mina behov som viktiga att bejaka.

Och visst, visst har jag stor skuld i detta - det borde verkligen ha varit upp till mig att i högre utsträckning begära, ja nästan kräva redan från början att få fortsätta att vara jag. Men i kärlek anpassar en sig - eller hur var det nu igen.....

Menar jag då att jag är omgiven av elaka människor som vill mig illa, som tvingar mig att göra såant jag inte vill?

Nej, missförstå mig rätt - det menar jag inte alls. Jag tror inte för en sekund att de som jag betraktar som "min nära" medvetet behandlar mig på ett sätt som jag inte kan svara upp till, som jag inte mår väl av. Inte för en sekund tror jag att de är ondsinta personer som uppsåtligt agerar skadligt för någon annan.

Däremot är jag helt säker på att vi alla är en produkt av vår uppväxt, vår omgivning och våra upplevelser och det är summan av dessa som avgör hur vi beter oss i alla sorters mellanmänskliga relationer. Jag är fullt medveten om att jag själv, med min uppväxt, är en till-lagspersonlighet. En person som av födsel och uppfostran har lärt mig att sätta andra och deras behov före mig själv och mina behov och önskemål. Att någon närstående - partner, barn, vän - liksom glider med i det beteendet, enligt principen om "minsta motståndets lag" är väl egentligen inte underligt alls - men mer egentligen tragiskt att det kan ske, om det är utan eftertanke, reflektion och självinsikt.

Och det är väl egentligen de tre orden som ligger bakom mina två, tre senaste inlägg. 

Jo så atteh...jag fortsatte att anpassa mig, för det är väl så det funkar i en kärleksrelation - att en anpassar sig? Men över tid började jag mer och mer fundera på att det mest kändes som om det bara var jag som anpassade mig, som jämkade för att vår relation skulle vara så smidig och givande som möjligt. 

Att ha en LDR är verkligen inte lätt, men i början - när jag fortfarande hade bil - var det inget större bekymmer att förflytta sig de 17 milen enkel resa - jag gillar ju att köra bil, jag kunde själv välja när jag ville köra och det viktiga var ju att få ses! Men när min lilla bil pacakde ihop för gott blev det mer komplicerat, att åka kollektivt är bra men inte alltid det lättaste och där blev det också en något ensidig anpassning - jag började "skolka" från jobbet för att kunna ta ett tåg som var framme i "lagom" tid så att det inte skulle bli för sent på fredagen och på söndagen tillbringade jag (påtvingat pga förbindelserna) sex timmar på resande fot och kom hem sent på söndagskvällen. Han å andra sidan, som slutar tidigare på fredagarna, gick hem i lugn och ro, tog ett fredagsbad, stannade ofta på vägen för att äta något - även om jag hade lagat något "fredagsmys" att äta tillsammans...och på söndagen åkte han sällan hem senare än vid lunch, för att han måste hinna handla inför måndagen. Något som jag aldrig hann på mina söndagar - men överlevde ändå......

Jag anpassade så mycket - städade hans badrum för det var ju faktiskt JAG som tyckte att det var smutsigt, inte han. Lagade all maten för det är ju JAG som inte kan äta vad som helst - inte han. Tog (obetalt) ledigt på klämdagar för att vi skulle kunna ha långhelg tillsammans (även om han jobbade så jag var ensam hemma på dagtid) men enda gången han tog en ledig klämdag tillbringade han den med kompisarna på en fotbollsarena - inte med mig, jag tillbringade helgerna framför tv:n eftersom han var trött efter veckans arbete trots att tv och film är något av det tråkigaste jag vet och jag anpassade mitt sexliv eftersom det var jag som hade "de udda preferenserna" som gick bort i hans värld så ja, en skulle ju kunna säga att det var självvalt - denna anpassning, men det är väl så en gör, för kärleks skull?

Till slut var det så tungt med långdistans, både på grund av resorna och anpassningen och på grund av samhällsnormen som sa att det var dags för "nästa steg" att jag inte orkade längre. De enda gångerna vi nu pratade om hur vår relation såg ut var när jag fick "utbrott" (återigen: mitt mående) och vid flera tillfällen hade jag fått höra att han var fullt beredd att flytta till mig, bara inte ännu....och detta "inte ännu" flyttades fram för varje gång. Så, i en pressad arbetssituation och en ohållbar boendesits tog jag ett oerhört ogenomtänkt beslut och förklarade mig beredd att flytta till honom.

Så började ett husletande där han som hantverkare hade kunskapen och alla kort på hand, jag tog tjänstledigt och fick ett vikariat och höll andan i stort sett hela tiden. För ja...nu skulle jag ju få det där jag ville ha - ett "riktigt" förhållande, där vi bodde ihop och levde och delade livet och den där jävla gråa vardagen med varandra. Uttrycket "be careful what you wish for" fanns i bakhuvudet men det var ju så här det skulle vara - det är ju så en går framåt i ett förhållande?

Nå - lång historia kort: där satt jag, i ett hus jag inte hade velat ha, i en by nästan 20 mil från hela mitt sociala sammanhang, med ett jobb jag inte orkade med och en man som....fortsatte köra sitt race. Men - jag hade ju fått det jag ville ha - nu bodde vi ju ihop! 

Ännu längre historia ännu kortare: det funkade inte.

Det funkar inte att anpassa ihjäl sig till en annan människa, att inte kunna prata med den människan om alla anpassningar en upplever att en gör, att få till sig att det allt mindre fungerande förhållandet beror på ens mående utan att i samma veva kunna diskutera vad det måendet beror på. Att hållas ansvarig för hur en annan person har det, praktiskt, ekonomiskt och kanske framför allt känslomässigt utan att den människan kan se sin egen del i det. Ibland tänke jag att det hade varit så himla skönt att kunna vara den där personen som en annan vill ha, att kunna (an)passa in sig som den där saknade pusselbiten och ja, det hade förmodligen varit jätteskönt - för den andre. Men vem blir JAG då? Och hur blir mitt mående, det där avgörande måendet, då?

Det gör mig verkligen ont om andra att jag uppenbarligen inte kan fylla den rollen, inte som partner, inte som dotter, syster och kanske inte ens som mamma, men för egen del så är det ju rent livsuppehållande att få vara jag, den jag är. Jag klarar inte av ett liv i ännu mera anpassning, då blir det i såfall inget liv. 

Det händer inte så sällan att jag funderar kring det - vem jag är, vem jag vill vara, om jag ska/kan bli sådan och hur det kommer sig att jag är som jag är.

Till det sistnämnda går det ju alltid att dra den där "en får va gla att en ä som en ä när en inte ble som en skulle" men mja, nu - i den aktningsvärda åldern av närmare 50 - så känner jag att jag nog har rätt bra koll på hur och varför jag blev som jag är. Vi är ju alla produkter av vår upppväxt, i kombination med viss genetik, och så här i perspektiv är jag väl medveten om hur min uppväxt har format mig, och har lärt mig att hantera och relatera till det.

Men det där medvetna varandet i samtiden, att hantera min omvärld medan jag försöker leva i den.....det är, och har varit, betydligt svårare. Det är nog här som ni, som känner mig IRL, ska ta en funderare på om ni vill fortsätta läsa - för det här kan bli ganska personligt och känsligt tror jag...eftersom det främst kommer att handla om mellanmänskliga relationer och jag växte upp otroligt dåligt rustad för att att hantera sådant. I min ursprungsfamilj var enbart positiva känslor godkända. Ilska, sorg och annat ledsamt fick en gå undan och hantera i ensamhet tills en var positiv igen och kunde vaa ett sådant där glatt barn som mamma ville ha. Det agerandet tog jag såklart med mig upp i mina kärleksrelationer, jag ställde inga krav, ifrågasatte ingenting, var nöjd med att någon ville ha mig och funderade inte jättemycket på vad jag själv egentligen kände och ville.

Och på det sättet fick jag barn, förlovade och gifte mig, skaffade villa, vovve och Volvo och levde något slags familjeliv i 20 år - ett familjeliv där jag var navet som fick allting att fungera, att snurra men ändå den minst efterfrågade eftersom jag ändå alltid fanns där, som en jäkla pojkscout - "alltid redo". Tills jag bara en dag inte längre fungerade. Då blev det sjukskrivning, självinsikt och skilsmässa.

På den skilsmässan följde en väldans massa eleände som jag bloggat rikligt om, men också fyra års välsignat självvalt singelskap, när jag funderade, provade och undrade vem jag var, vad jag ville ha, hur jag fungerade. År då jag utforskade mina förmågor, mina tankar, mina preferenser och gjorde massor av misstag men minst lika många upptäckter. Efter alla de upptäckterna och misstagen tyckte jag mig - vid 40 års ålder - äntligen vara klar över vem jag var och vad jag ville med mitt liv. Öppnade upp för en eventuell partner och hittade också en sådan, snabbare än vad jag trodde att det skulle vara möjligt träffade jag på en person som jag kände att jag kunde prata om ALLT med. Vi var vid det tillfället arbetslösa båda två och tillbringade många, många timmar i telefon - både med att utforska varandras personligheter och med att bekräfta vilka vi var.

Sen blev det plötsligt "allvar" - vi blev officiellt ett par. Verkligen inte utan vånda från min sida, för jag kände ganska snart hur jag förändrades när jag återigen var "flickvän", hur jag började anpassa mig, hur jag ibland kände mig riktigt fångad och det fanns nätter som jag grät mig igenom, det fanns tillfällen då jag bara ville ge mig iväg, oklart vart. Men jag stannade, jag lät mig tröstas - för jag ville ju, jag kände ju! Samtidigt upplevde jag att den person jag hade hittat under de där åren började krympa, hon sa inte, gjorde inte det där som hon tänkte, ville - för hon var osäker på hur det skulle tas emot - som om min egen upplevelse och känsla vore mindre värd än hans.

Och på den vägen var det, och är det. En ständig berg- och dalbana som varenda gång vi överhuvudtaget vågar prata om det hamnar i att bero på mitt mående. Men _varför_ jag mår som jag gör diskuteras dock aldrig - det är bara så att jag "mår" och att det är det som liksom styr hur relationen ser ut. Ingen tyngd alls, eller hur?

För tillfället känner jag mig mest som en klysch-maskin, ni vet en sån som bara kläcker ur sig saker som "åh vad tiden går fort när en har roligt" eller "själv göra, själv ha" och annat förnumstigt urtrist. Kanske har jag till slut blivit så gammal som jag är? Faktum är att nu känns det så, både fysiskt och psykiskt och inte enbart för att det är tufft på jobbet, slutet av året, värsta årstiden och allt annat som jag brukar skylla på. Det är helt enkelt tungt att vara jag.

På en position i livet där jag "borde" göra så mycket - definitivt orka arbeta heltid, ägna mig åt minst ett par givande och utvecklande hobbyer, bjuda hem mina barn med familjer på söndagsmiddag och andra små spontana begivenheter, barnvakta Grodynglet så att föräldrarna hanses kan få "egentid", umgås med mina åldrande föräldrar och så engagera mig i tillexempel diakoni, ensamkommande flyktingbarn eller volontärarbete på Erikshjälpen. Och så vårda det där "förhållandet" också, det borde förmodligen vara prio ett. 

Tro mig - VILJAN - att göra både ett och annat av ovanstående finns verkligen...men orken, var hittar en orken?

Idag är julfirandet över, ett firande som blev rätt okej. Inte Bullerby men inte heller Norén utan något hyfsat mitt emellan. Och jag är nöjd, mycket nöjd med att det är vardag igen för de allra flesta - själv har jag tagit semester för att kunna vara hemma och......se om jag kan få igen lite av den där orken? Samtidigt som jag sitter här och allaredan känner hur fler "borden" börjar knacka mig på axeln i form av "nu när du ändå är ledig så skulle du kunna......"

Japp, då skulle jag kunna ägna mig åt alla böckerna i min bokhylla som ropar efter att få bli lästa, kanske gå ut (om det slutar storma) i dagsljus utan att vara _på väg_ någonstans, bara ta en promenad, lösa några korsord för det var eeeevigheter sedan hjärnan var så kopplad att den klarade av det. Och så det där vardagliga också - diska, städa, tvätta. Och blogga lite också såklart - för det har jag förståt att jag mår ganska bra av att göra :)

Eller nåt? Den här veckan är ju en underlig sådan eftersom verksamheten (och en del kollegor) tar juluppehåll på tordag medan verksamheten (och en del kollegor) jobbar full vecka. Det där med olika antällningsvillkor är något som försvårar för oss, det är nästan så att de som egentligen mest skulle behöva arbeta är de som går hem på ledighet, främst på grund av gammal hävd snarare än på grund av vad som är bäst för verksamheten.  Nåja, det är inget jag kan påverka eller förändra så jag låter det vila.

En annan sak jag inte kan påverka är vädret - hur gärna jag än skulle vilja - det är ojämförligt grått, ruggigt och trist just nu. Här i sörlandet är det för det mesta så på vintern, och med den globala uppvärmningen är det väl inget annat att förvänta sig?

Något jag gärna skulle vilja kunna påverka är mina barns mående. Under kvällen, när jag just var på väg in i en rent kaotisk mataffär ringde Ängelen och frågade vad jag gjorde. Jag svarade och hon frågade om jag kunde komma och hämta henne, mamma-alarmet ringde omdelbart och jag svarade att jag kommer omgående. Redan på väg mot bilen hade jag två alternativa worst-case-scenarios och jag hade lika klart för mig vilket jag (personligen) skulle föredra. Det ena var att pojkvännen/sambon gjort slut och det andra var att hon akut fått avbryta sin utbildningspraktik.

Så...to cut a long story short så har min 23-åriga dotter flyttat in till mig, i min i och för sig rymliga, men ändock enbart två rum stora lägenhet. Vi har inte bott ihop på fyra år och då på betydligt större yta, så det här kan ju bli.....spännande?

arbetsmåndagen det här året! Och glädjande nog har det varit en riktigt trevlig måndag, i det allra mesta.

Men förvirrande.

Något som har varit stressande för mig, och som jag intressant nog läste att det finns en sprollans ny avhandling om, är ju faktiskt bristen på adekvata arbetsuppgifter. Jag har stimmat omkring och som vanligt petat i både högt och lågt, mycket för att sysselsätta mig, men i takt med att det har verkat som om jag är mer eller mindre umbärlig på min arbetsplats har det ju tärt på både självförtroende och självkänsla. Jag VET att jag är bra på mitt jobb, rent av superbra. Men när jag inte får/efterfrågas att utföra det som är mitt uppdrag blir jag osäker, tar det på mig som person och dippar i mående. Att november dessutom är min all-time-high -månad för mitt årstidsrelaterade mående gör inte heller saken bättre.

Men efter ett riktigt givande medarbetarsamtal för ett par veckor sedan, en kortare sjukskrivning för andhämtning och så idag en totalt trivsam arbetsdag, med ett superbra - om än inofficiellt - snack med chefen då flera nya vägar till intressanta arbetsuppgifter öppnade sig - och förvirrade mig, eftersom jag vill göra ALLT men måste ta ställning, och då vill välja det "bästa" och mest givande.....så bah wow oj pang jag kanske inte måste fortsätta se mig om efter ett annat jobb? 

Men osvuret är bäst, det är fortfarande fyra arbetsamma arbetsdagar kvar på den här veckan innan jag går på en veckas semester - och sen ska jag efter nyår gå på och jobba med något som jag inte alls ännu vet vad det blir  - förhoppningsvis får jag veta på onsdag och efter den 9:e vet jag var/med vad/vilka kollegor jag ska arbeta. Det är ju inte stressande alls, inte ett dugg......  

Och gårdagens försynta förfrågan från en borttappad vän ledde till en chattkommunikation som väckte en lika borttappad undran, som ledde till ett nyfiket googlande och en lika borttappad Catt. Vissa saker, tankar, undringar och känslor är nog lika bra att tappa bort i tidens malström.