och det känns faktiskt helt okej.

Kanske beror det på att helgen har varit bra, och det har smittat av sig in på arbetsveckan.

Kanske beror det på att berg- och dalbanan är på väg åt rätt håll.

Något jag med säkerhet vet är att det _inte_ beror på vädret. Fy för   vad jag ogillar regn, blåst och mörker. Alla uppmaningar om att "förbanna inte mörkret, tänd ett ljus istället" gör mig bara förbannad - jag vill inte TÄNDA ett ljus - jag vill att det ska vara LJUST! Och nej, jag tycker inte att det är så himla mysigt att "krypa upp i soffan, tända värmeljus och dricka thé". Jag sitter i soffan när jag VILL, hösten innebär tyvärr för mitt otäta hus att en filt är ett måste och thé, det dricker jag kopiösa mängder året runt ändå liksom. Så det så, pilutta dig!

Stackars ensamma och övergivna bloggen - nu är jag tillbaka hos dig, hoppas jag.

Det har varit en tuff höst hittills. Höstar är ju vanligtvis tuffa för mig, men i år har det nog varit lite värre än vanligt. Nog?

Det HAR varit värre än vanligt, med massor av existensiell ågren om vad jag jobbar med, var jag bor, hur jag mår, vad/om/hur jag kan/bör/ska förändra något - och vem jag är, vem jag blir mitt i allt detta. Grubblandet samt en oerhört intensivt arbetsklimat i mitt nya arbetslag, med nya elever med annan problematik har gjort mig slak som en urtvättad disktrasa.

Utöver det har jag dessutom börjat med regelbunden fysisk aktivitet, coreträning och poweryoga. Att ta mig dit och hem (3 km ToR per cykel, på landsväg, i mörker) delta där samt ta mig till och från jobb (med buss, ToR 6 mil/dag) och jobba tar varenda gnutta energi jag kan uppamma. Naturligtvis ger på corepassen och yogan en hel del härlig energi också men jag är ändå på minus.

Jag petar in lite socialt umgänge med fina vänner och åker upp ett par steg på skalan, men så regnar det en hel dag och då halkar jag nåt steg nedåt igen. Begick det tvivelaktiga dådet att skriva in mig på AF för att få möjlighet att stämpla upp de 20% som jag tappade i anställning vid terminsstarten och att vara registerad som arbetslös är nästan ett heltidsjobb, jäklar i havet vad tid det tar med att bara försöka komma i kontakt med dem, än mindre fylla i alla formulär och stå på pass för att ta emot telefonsamtal! Tröttande även det....men det medförde ju att jag har kommit till skott att söka några jobb....

Hittade ett som jag kände kunde passa mig som hand i handske: handledare inom omsorgen i Karlskrona. Sökte, men tydligen var jag inte deras hand....Hittade ett annat, som elevassistent i grannkommunen och fick till och med komma på intervju...men nådde inte hela vägen fram. Så nu sitter jag här och vet inte om jag ska må dåligt över att ha blivit bortvald, eller om jag ska vara tillfreds med att slippa lämna vissa fantastiska arbetskamrater och slippa omaket det alltid innebär att komma in på en ny arbetsplats...men det behöver jag alltså inte tänka på längre. På gott och ont.

En annan sak som hängt över mig är läkarbesöket jag var på idag. Inte själva besöket i sig eller det som det primärt skulle handla om: en 2-årskontroll av min GBP-operation. Jag tillhör dem som har mått fantastiskt bra rent fysiskt och inte haft några som helst problem - mer än när jag ätit och druckit "fel" och då är det ju så att säga självförvållat och inte sjukdomsrelaterat. Nej, det som bekymrade mig var det som jag visste var en "nu eller aldrig"grej jag måste lyfta....

För jag måste inse att jag är ätstörd. Operationen gjordes lokalt i magen och påverkade inte på något sätt min hjärna och mitt tänk, mina strategier för att hantera mitt psykiska mående är fortfarande desamma - det som populärt kallas för "tröstätande". I höst har det verkligen handlat om tröst, jag har ju funderat inte bara på alla praktiska saker i min omgivning utan även på min egen psykiska hälsa och det...det är nog det mest ansträngande som finns.

Anyhoo...så spillde jag mina bönor för den här unge läkaren och underbart nog sprang han varken skrikande ur rummet eller gav mig en överseende imaginär klapp på huvudet utan tog mig på allvar. Vi resonerade en god stund kring just min psykiska hälsa - något som jag inte tror att han förväntade sig mtp mitt ursprungliga ärende - och han var inkännande och empatisk, precis vad jag behövde. Tillsammans kom vi fram till att eftersom jag kan identifiera grundproblemen, att eftersom jag vet när och varför jag tar till ätandet och vad det beror på så enades vi om att psykoterapi (för tillfället) var att "skjuta över målet" och att KBT förhoppningsvis skulle räcka till för att ge mig de verktyg jag behöver för att inte vända mig till ätandet när jag mår dåligt.

Än så länge känner jag mig trygg i det, jag ser fram emot att få en proffessionell synvinkel på det hela. Allt annat som jag ältar....ja, det får jag väl älta ett tag till för någon förändring finns ju inte inom synhåll. Men en sak i taget blir nog bra det med :)