inte att jag begär så värst mycket.

En snygg julkänning, som jag kan ha på diverse konserter och julfester, en som jag trivs i. Är det för mycket begärt liksom? Problemet är att jag inte hittar en sådan klänning, av flera olika anledningar.

En av dem är för att det är en klänning som jag själv har drömt ihop hur jag vill att den ska se ut. Den ska vara riktigt juleröd, inte skrikröd utan varmt, fylligt djupröd. Den ska vara "figurnära" och alltså inte i trikå. Den ska vara ungefär knälång och har hellång eller trekvartslång ärm. Den ska vara ganska rejält urringad.

Jag tror att det finns en sådan klänning, därute någonstans. Tyvärr finns inte  JAG  "därute". Jag har sökt på nätet, och jag har letat i de klädbutiker som jag har fysisk möjlighet att ta mig till, men där jag är, där är inte min klänning. De känningar som faktiskt finns är i nånslags sladdrig tunikemodell, en sådan modell som jag hade blivit överlycklig av för ett par år sedan. Nu vil jag inte hölja mig i tält längre, men då är MODET såhär och då finns det inget annat. Ett annat problem är att jag behöver den senast 12.30 imorgon. Julkonserten börjar 15.00 och vi börjar repetera 13.00, då bör jag ju helst ha kläder på mig.

Det blir nog ingen ny julklänning för mig i år. Ämrans också.

You may, and you may not, känna till att jag har en väldigt komplicerad relation till min mor - varför ska vi ju inte gå in på här och nu, låt oss bara nöja oss med att konstatera ATT.

Igår åkte jag med blomma och barn till henne och LilleFar för att traditionsenligt baka pepparkakor. Det blev inte så bra. Av olika anledningar mår jag inte så bra för tillfället, och då menar jag inte att jag är lite snuvig....så den allmänna stämningen och ett meningsutbyte gjorde att min tekopp rann över totalt och jag spenderade en del tid inlåst på toaletten, gråtande som ett litet barn.  Pappa hann se en bråkdel av det här och oroade sig, han är ju min pappa och har extra långa tentakler när det gäller mig. Mamma varken ser eller hör vanligvis inte någonting som inte kastas i ansiktet på henne, men även hon lyckades uppfatta att allt inte stod riktigt rätt till.

Så idag ringde hon, alledgedly för att att ta upp det faktum att jag i lönndom passade på att betala en urgammal skuld jag hade till henne, sedan min tid som alldeles nyskild, långtidssjukskriven och i kamp om ägodelar. Samtalet blev successivt mer och mer känslosamt, vi tog båda två upp saker som vi tydligen behövde vädra, utan att skuldbelägga och utan att smutskasta och när vi pratat i nära en timme lade jag på luren med en känsla av att verkligen ha PRATAT med min mor för första gången på....ja, jag vet faktiskt inte hur länge?

Det var alls inte en obehaglig känsla - jag kanske börjar lära mig att bästa sättet att spräcka trollen är att sätta solljus på dem?

jag skulle göra för att säga upp mig från min oönskade position så skulle jag göra det....

Jag skulle vilja avsluta mitt uppdrag att vara den som ska se till att alla andra får det som de vill ha det. Sluta vara den som ska vara till lags och organisera, trixa och fixa så att andras önskemål blir uppfyllda. Sluta ha konstant dåligt samvete för att jag inte kan fixa och trixa till/för alla andra. Sluta må dåligt för att jag uppenbarligen inte räcker till.

Samtidigt så skulle jag själv verkligen vilja kunna få ha det så där som mina "alla andra" tycker att deras liv ska vara: Jag skulle vilja SJÄLV få bestämma exakt vad mitt liv ska innehålla och när det ska innehålla det. Slippa vara utlämnad åt andra och deras åsikter och goda vilja för att kunna förflytta mig till exempel, men just det är bara en petitess i det stora hela. Kort sagt: jag vill också får bestämma över mitt liv. Jag vill inte heller hålla på och jämka och ta hänsyn - jag vill ha och jag vill göra det JAG VILL!

Tyvärr så vet ju vi hyfsat vuxna, med ett hyfsat mått av empati att det alldeles för sällan funkar så...