att jag HATAR att betala räkningar - så till dem milda grad att jag fullständigt trängt bort att de finns! Alltså, jag är väl knappast ensam om att ogilla det, men mina känslor är så starka att jag de facto får ångest när jag tänker på att logga in på Internetbanken och börja.

Det är ju inte egentligen så att jag inte har pengar, nu har jag ju en hyfsad inkomst och har kommit ifatt rätt bra med de skulder jag drog på mig som sjukskriven/arbetslös men jag tror att mycket hänger just på det: jag minns den där känslan så himla väl, känslan av att sätta sig och börja välja vilka räkningar som skulle betalas och vilka jag fick ringa och be om uppskov eller delbetalning på......alltid lika genant men aldrig någonsin några problem med det som väl är.

Mn känslan sitter kvar, ångest skulle jag nästan vilja kalla det.....men idag när ett brev (mitt första nånsin) från Kronofogden låg och lös hotfullt vitt på hallmattan när jag kom hem efter en ganska bra dag blev jag så illa tvungen att ta mig i kragen och sätta mig. Usch, fatta att jag insåg att jag inte betalat några räkningar på TVÅ månader!!! Hur kan man slarva så till den milda grad? Jag vet ju att det bara blir dyrare i längden med påminnelseavgifter och kravavgifter och inkassoavgifter och till slut hänger ju alltså fogden över en. Men ändå sitter jag nu här med världens magkatarr igen, trots att jag tagit tag i det och förhoppningsvis fått med allt, men med tanke på hur många påminnelser jag hade, hur pulsen ökade för varje räkning jag bläddrade fram och hur yr jag var innan jag äntligen var klar är risken rätt stor att jag missat nån räkning och betalat nån annan två gånger.

Jag skulle VERKLIGEN behöva nån som kom och städade i min ekonomi lite, kanske satte sig och kollade igenom vad jag har och inte har, betalar och glömmer att betala, ordnar med autogiro och varför inte tom fixar överföringarna åt mig? Det här med ekonomi, pengar - ja tom siffror har alltid varit ett mysterium för mig och det allra sämsta med att "bli vuxen"!! Misstänker att jag är milt dyskalkylisk faktiskt, om jag nu ska skylla på nåt för härom veckan när jag skulle hänga psalmnumrena hade jag alla 12 (3X4, dvs 12 X4) siffrorna rätt - men i helt fel ordning på alla fyra tavlorna!! Då skrattade jag åt min tabbe, men nu undrar jag...kan man inte få hjälp via LSS för en sån sak - måste bara få nån vänligt inställd läkare att ställa diagnos först. Frågan är om jag ska lägga det på dyskalkyli eller ångestvinkeln, vilket biter bäst?

Skämt å sido, det är verkligen hemskt att slarva till det så här och jag SKA skärpa till mig....hoppas jag, för så här vill jag inte ha det månad efter månad. Då risar magen ihop fullständigt och hjärnan med pga alla OCR-nummer, och blodomloppet kommer att bli utslitet och hjärtat överansträngt om jag ska få sån puls varje månad.....GAAAAK! "Kära lilla krumelur, jag vill inte vara stur" !! =(

att förundras över min dotter......

Igårkväll när hon mycket plikttroget återvände hem i tid från kompisen och filmtittande så frågade jag (som alla dagar) hur hon hade haft det. Till svar får jag att "Det var kul, men jag har fortfarande lite ont". Hjärtat skenade, ögonbrynen höjdes förmodligen i taknivå och jag frågade dumt "vaddå ont??" och då berättar min lilla Ängel att hon var med på bussen som krockade i måndags...

http://www.smp.se/nyheter/alvesta/buss-och-bil-i-frontalkollision(729294).gm

Detta hade hon "glömt" att berätta för sin något uppretade mamma på natten och dessutom gladeligen valt att fortsätta sin resa in till stan för att som tidigare nämnts härja runt i flera timmar *sucka* Ontet hon har var som väl inte så illa, ett blåmärke på armen hon slagit i och som tydligen någon tryckt på under kvällen....med tanke på hur den lilla gula bilen ser ut och att bussen fick ett sånt kast av kollisionen att den plöjde rakt ut i undervegetationen så kunde det ha vart mycket, mycket värre! Kan jag förbjuda henne att åka buss i fortsättningen tro? *funderar* Nä, jag kan väl inte det och inte heller vira in henne i bubbelplast och sätta hjälm på det numera gulblonderade håret....När slutar man oroa sig för sina ungar, slutar man NÅNSIN att göra det?

Which reminds me - jag borde ringa moråfar, det är en vecka sen sist men jag har ingen ork för tomprat och definitivt ingenting att säga =( Föräldrar alltså - underligt att inte morsan ringt för att kolla om nån av oss var med på bussen, eller var i närheten av skogsbranden i förra byhålan häromveckan? Ibland tror jag att den kvinnan är som en sorts vampyr, hon frodas av jämmer och elände? Det låter värre än vad jag menar men ärligt talat är det en sak som får min mor (liksom förmodligen många andra människor) att vakna till så är det när andras olycka ska dryftas - ja, hennes egen med för den delen.....Själv skvallrar jag ju aldrig *visslar nonchalant och himlar med ögonen*

Tänker gör jag dock, ibland alldeles för mycket på det som varit och på vad som komma skall och kommer bara fram till en enda sak: Den som lever får se! Nu ska jag spotta ut snuset och försöka åstadkomma något ätbart, den makalösa matlåda jag fick med mig idag innehöll fiskbullar och fullkornscouscous och i ärlighetens namn var väl inte det en av mina kulinariska höjdpunkter precis....*S* Men det var mat imagen innan jag somnade sittande rakt upp och ner på en pinnstol - ikväll SKA jag natta tidigt!!

Sommar på er - semesterfirare!

men också fantastiskt bra (på sätt och vis)!!

Det vart ju med blandade känslor jag sökte, fick och tillträdde tjänsten eftersom jag vet att den innebär en hel massa fysiskt arbete, och med mina trippla whiplashar skulle jag kanske dra mig för vissa jobb? Mja...jag är nog inte smart nog att tänka så riktigt, varför vara rädd om sig liksom? Men faktum är att jag känner INGENTING av de besvär som jag förknippar med min(a) skada(or), jag håller på att bygga upp muskelgrupper med hjälp av "naturligt" arbete och det känns helt fantastiskt! Fördelen med det här jobbet är ju just att det är så omväxlande och att jag kan skifta till något annat när det börjar kännas tungt.....

MEN....underligt nog har en ännu gamlare skada gjort sig påmind, så fånig att jag inte vet om det är värt att gnälla för ens...men de av er som träffat mig IRL vet ju att jag har ett rätt puckat lillfinger på min oerhört vänsterhänta vänsterhand...att det är puckat beror naturligtvis till stor del på att det de facto tillhör mig, men även på att jag brutit det ett antal gånger och inte "haft tid" att rätta till det. Som följd till detta är fingret ledat på rätt konstiga vis och det börjar ställa till med oväsen nu....det liksom låser sig, hänger upp sig i de där av naturen icke skapade vinklarna och gör en del saker lite smått besvärliga! Till exempel vaknade jag imorse med ett felledat finger =( En annan sak som inte funkar är att skriva på tangentbord länge, jag håller ut fingret som en fin dam på kafferep eftersom det inte vill böja sig som jag vill och efter ett tag så hänger det ner sig självt och trycker om och om igen pÅ  CAPS LOCKTANGENTEN OCH DET ÄR Ju oerhört irriterande *L* Så därför har jag bloggat klart för idag.....suss gott ni som får för era tonåringar och lillfingrar ;-)

Inte vet jag, men inatt och ikväll har jag till och med varit för trött för att skälla på Ängelen. EN enda sak sade jag när vi väl kom hem och det var med vääääldigt hög röst när damerna enfaldigt nog trodde att de skulle få sätta sig vid datorn efter sina eskapader. Då sade Catten -  lite likt det förhatliga kortet på Monopolspelet - Gå och lägg er, gå direkt och lägg er utan att ens VÅGA tänka på att göra nåt annat.

Sen tvärslockande jag själv i min säng och hittade två snarkande fröknar utspridda i lägenheten i morse, åh så trötta......men jag då, som var uppe lika sent men inte fick sova ut nästa dag *muttrar* Så hela förmiddagen har jag gått och tänkt ut och formulerat vad och hur jag ska ta min egen Ängel i upptuktelse, men när jag väl kom hem så orkade jag inte! Bad henne bara att VÄLDIGT noga fundera igenom vad ordet "hänsyn" har för innebörd och om hon tycker att hon lever upp till den innebörden....

Förmodligen tycker hon inte det själv för hon städade sitt rum mycket noga innan hon gick ut, och frågade också om hur länge hon fick vara ute ikväll *S* Bra - det är minsann inte fel att få dem att tänka till lite själva, hade jag hållit ett långt förmanings/utskällningstal hade hon antagligen inte varken hört eller tagit in ett enda ord utan bara blivit sur (are) och tvär(are). Hon vill ju så förtvivlat gäran vara vuxen och i mångt och mycket reda sig själv och tro mig, jag känner igen det där och det är väl därför jag har så svårt för att vara "hård" mot henne?

Som stora syster påpekade häromförleden: "Nu förstår du kanske hur moråfar hade det?" Nej, nej, nej!! Jag vill inte tro att jag frestade på deras tålamod och (väldigt generösa) gränser på samma vis som Ängelen gör med mig....Tyvärr tvingas jag väl göra det ändå, och inse att jag många gånger var värre.....Ängelen har ju tex aldrig rymt, varken som fyra- eller 15åring, bara tanken på det får mig att hisna! Tänk vilken plåga att upptäcka att din fyraåring har tjurat ihop såpass att hon gått iväg och försvunnit i en främmande stad.....och inte mycket bättre att få veta att 15- åringen tjatat sig till att få åka på läger med kompisarna för att i själva verket åka nån helt annanstans...Hassegu, jag ska nog ligga lågt när det gäller skällandet även i fortsättningen och tänka att "det kunde varit värre".

Och btw - jag kom tryggt tillrätta när jag var fyra, med tanke på andra bravader senare i livet tror jag nästan att morsan önskat att jag INTE gjort det! *S*

För första gången på väldigt, väldigt länge känner jag inte för att blogga, har inget behov av att skriva av mig, har inga "kuligheter" att berätta.....lever lite i vaakum känns det som!

Inte för att det inte händer och fötter saker runt omkring mig, tvärtom, det händer kanske alldeles för mycket och jag hinner inte ta in och bearbeta det såpass att det kan komma ut i läsbar form? Det är jobbigt, för bloggeriet har varit en ventil thru good and bad times tidigare och nu....nu vet jag inte alls?

Vad jag VET att jag måste göra nu (telefonen ringde just) är att åka till stan och leta reda på två bortslarvade 15-åringar som självsvåldigt "missade" bussen hem och stannade kvar för att lyssna på smörsångaren Ola och nu inte kan ta sig hem....åh vad jag önskar att jag bara kunde skita i dem, låta dem stå sitt kast och bli kvar över natten - men då skulle jag ju ändå inte kunna sova so what the heck, skruttbilen får väl rulla igen - mamma rycker ut!!

Att bloggagratis kommit igång igen alltså - jag led verkligen när det låg nere och jag inte hade nånstans att "skriva av mig" ;-) Tack kära läsare för att ni berättade för mig att det funkade igen, fast lite trist var det ju M, att jag inte hade nåt nytt att berätta för dig- för vad jag än sa så svarade du "Mm, just det, det har jag läst om"!

Det har ju hänt jättemassor under de här dagarna: personlafest i måndags,terapeautande med A och grillning med E i tisdags, moråfaråP19besök i onsdags, after work med M i torsdags och totalkollaps i soffan igårkväll. Jag är nog en riktig "bloggaholic" eftersom jag gått och formulerat mig i tankarna men nu är det mesta som bortblåst tyvärr - mitt minne är ju bra men kort!*L* Minnesvärt var dock det som hände häromdagen: Jag låg en eftermiddag (som vanligt känns det) på alla fyra, den här gången rensandes en rabatt när det skramlar till bakom mig och jag förstår att en person ur arbetslaget står där och betraktar mig (jag säger inte vem, för det kallas att "hänga ut" och det vill jag ju inte göra) och antagligen har gjort en stund. Personen i fråga harklar sig och frågar hurtigt om jag ska följa med ut och äta middag?

Eftersom vi hade haft så kul på personalfesten svarar jag entusiastiskt att "visst, jättegärna - när är det?" Personen ifråga ser smått förvirrad ut och svarar "När kan du?" Där om nån gång borde jag ju förmodligen tänkt till, men nej då, Catten klampar på i ullstrumporna och undrar vad de andra har sagt om när de kan.......varpå frågaren harklar sig igen och säger att "nääää...det blir väl inga andra". DÅ går det upp för mig att jag missuppfattat rejält - vad jag trodde var en inbjudan till en kul kväll med arbetslaget var istället en inbjudan till - typ en "dejt"? 

Pinsam situation, pinsam situation!! Hur vänder man ett "ja, jättegärna" till ett "nej tack, jag tror inte det"? Jag brukar i de allra flesta fall ha orden med mig, men här visste jag banne mig inte vad jag skulle säga...så det blev lite awkward skrapande med fötterna innan inbjudaren till slut sa att..."jaha,nähä det blir väl ingen middag då..." och jag instämde och gick därifrån *skäms* Jaja, det kommer nog inte alls att kännas underligt i fortsättningen! *S*

Åsså har jag ju lyckats igen - att göra någon illa med ett mess. Själv tyckte jag nog att det var oerhört välformulerat och att innebörden stod helt klar, men jag hade glömt bort att folk har egen förmåga att tolka det skrivna ordet och resultatet blev väl rätt .....katastrofalt? Fast om en vuxen människa helt styvnackat vägrar att ta emot förklaringar och tom en ursäkt (och det är SVÅRT att få från Catten i vanliga fall) så får man ju skylla sig själv kan jag tycka? Sårad stolthet är något jag mycket väl känner till men till och med jag brukar mjukna efter ett tag.

Sist, men inte minst viktigt: ett officiellt TACK till J för den välbehövliga boostningen! Nu: ut i sommaren och njut!