kommer den enorma tröttheten över mig så fort jag kliver innanför dörren. Så länge jag är på jobbet är allt bara fint, jag hävdar fortfarande att jag har ett av de bästa jobben någonsin! Men på väg hem känner jag hur det liksom sänker sig en avslappning över mig, maximerad till tusen och väl hemma vill jag helst bara krypa ner i sängen - inte göra nånting, inte tänka, inte ens ta en kopp thé och en cig på balkongen.

Orkar inte - men det är en SKÖN trötthet, inte den där förlamande depressions/stress//utbrändhetströttheten jag kände för några år sedan, utan en mer fysisk sådan. Det kan bero på många saker, bland annat på att jag inte arbetat rejält fysiskt på många, många år, eller på det faktum att under de tre år jag var sjukskriven/arbetslös fuckade jag upp min dygnsrytm värre än någonsin....Att stiga upp 5.45 är för mig att stiga upp mitt i natten och när jag dessutom lyckas vända till dygnet så fort jag blir ledig är det inget kul längre.....Jag vill vara normal!!

Fast det har jag jobbat på sedan barnsben och inte uppnått något större resultat så det är nog fåfängt att hoppas på. Som väl är förstår mina vänner numera hur jag fungerar, så det där 50-årskalaset, det bangade jag ur och det utan större sorg från någotdera hållen. Lördagens resa till systerysters stuga inhibierades på grund av nån slags läskig pyspunka på mitt framhjul, jag fyller på luft varje morron och kör halvplatt hem. Min baklucka är igensvetsad så att få ut reservdäcket är inte gjort i en handvändning *S* Istället för att åka till H-fred funderar Ängelen och jag skarpt på att gå och lyssna på Asta Kask  - det var ju ett tag sedan om man säger så!!

Aja, känner jag mig själv rätt så lär det hända en hel del i helgen oavsett vad jag bespetsar mig på, förmodligen inte det jag planerar, för så blir det ju aldrig =)