Gratis och fnissframkallande egoboost fick jag idag av tre äldre gentlemän som fylkades runt mig i min planteringsiver och jag gafflade glatt och högljutt med dem, lite lagom skämtsamt om ditt och datt och naturligtvis främst vädret (vi är ju alla svenskar) när en vass röst hörs på andra sidan häcken:

"Jasså, här finns en liten trädgårdsmästarinna - det borde man ha kunnat räkna ut när alla karlarna försvann åt det här hållet".

Röstens innehavarinna visade sig vara en dam ungefär jämnårig med gentlemännen, och med tanke på udden i stämman förmodligen även maka till någon av dem....*suck* Samtidigt som jag gladdes åt samtalet, skakade jag på huvudet åt damen och hennes taggighet, och framför allt undrade jag en hel del över hur hon tänkte? Är det första steget på otrohetsskalan att befinna sig i glatt samspråk med en person av motsatta könet? Helt bortsett från alla andra faktorer så är ju det helt orimligt att tänka så där....

Men en del blir upprörda över sådant som jag alls inte förstår - förmodligen finns det bakomliggande faktorer som jag inte känner till. Men bara för att man haft otrevliga upplevelser i bakomtiden så kan man, får man väl inte dra förhastade slutsatser om varje person och vid varje tillfälle?

men faktiskt samt - nånstans långt där inne har också Catten känslor.

Idag på lunchen chockade jag mig själv fullständigt genom att börja gråta? Där satt jag - mol allena i vårt skitiga, sunkiga, vitlöksstinkande kyffe med inredning från tidigt 50-tal och knappt städat sedan dess, med tårarna trillande nerför mina kinder. Jag visste ju att jag kan gråta, jag har gjort det förut men att jag skulle börja göra det just där och just då var helt oförmodat och förunderligt.

Vad var det då som framkallade tårarna? Nä, jag har inte hamrat mig på tummen, inte fått en spik i foten, inte brutit benet.......det var MUSIK så klart!!! Den lilla lådradion som Herr R och jag kappas om att växla kanaler på stod för tillfället inställd på hans val: P4 Kronoberg och i programmet "Lunchtimmen" spelades en sång som _alltid_ gör mig gråtmild: "Briggen Blue Bird av Hull", denna gången med Totta Näslund - guuuuuuud så vacker den är! Hans raspiga röst och det sorgliga innehållet i perfekt motsatssamklang (om det nu finns ett sådant ord?)

Jag har lipat till den låten tidigare mindes jag, under gymnasietiden när Thåström (Imperiet) gjorde sin verision av den, men Totta var banne mig bättre......men vad ÄR det med den som gör mig så gråtmild - eller varför spelas den just när jag är extra känslig? Man kan vrida och vända på det där.....

Nu ska jag YouTube-söka på Totta...om det inte finns nån vänlig själ därute som känner ett oemotståndligt behov av att messa över lite musik med den store mannen ;-)

given häst i munnen (när jag ändå är inne på det här med klyschor och ordstäv). Jag har en hum om vad det innebär, men inte riktigt rent konkret och praktiskt.

För mig innebar det i alla fall att den "mindre bra dagen" som var igår ändå blev trivsam till slut. Den innebar också att jag sovit oroligt som fanken, vaknat om och om igen under natten och känt mig fullständigt klarvaken, kikat på klockan och insett att det är lång tid innan det är dags att stiga upp, somnat om, vaknat igen efter tjugonågra minuter och sen har den proceduren upprepats natten igenom.......Jobbigt!

Totalkrockkonflikt blev det med Ängelen igår när jag milt tillrättavisande upplyste henne om att hon var hoss mig "på övertid" - iofs inte alls otrevligt men helt utan hänsyn till om jag eventuellt hade några egna planer för min lediga dag. Att ha en flock ungar som svajar ut och in i en tillvaro och lägenhet likt ett tångbestånd i strandkanten, utan att ha en tanke på sin omgivning kan vara smått påfrestande. Ofta, ofta hojtar hon åt mig att "skaffa dig ett liv" och igår frågade jag hur hon trodde att det skulle gå till när jag aldrig visst var och hur hon är?

Detta resulterade i repliken "Men släng ut mig då för helvete", följt av en snabb sorti med en REJÄL smäll i ytterdörren.....Strax därefter ringde E:s mamma för att fråga var de höll hus eftersom de sagt till henne att de skulle spendera natten där(?) men inte hörts av.....E hade inte sin mobil med, och Ängelen tryckte demonstrativt bort mina samtal....men det hela värkte visst över, för nån timme senare ringde hon och berättade fnissande att de kommit fram och att allt var bra. Det är snabba kast i den åldern - men det vettefan om hormonerna får styra hur långt som helst??

Nu är det dags för plantering...hoppas Herr R följde mina anvisningar från i fredags och ringe in lille J så att han mearkberedde som jag ville, vilket skulle innebära att jag "bara" behöver plantera och inte gräva upp, vattna, gödsla, gräva om, vattna igen, gräva om igen och sedan plantera.....

Nä hörrni - ha en rakkarns bra dag - det tänker jag ha!!