men tankarna fladdrar som fjärilsvingar - både i huvudet och magen.

Jag fick ett sms i helgen från E:

"Din hud har sagt att jag är till. Jag lever, har en kropp vid min. Ett motstånd mot det tomma.

Här vid din sida blev jag till. Du samlade det splittrade. För du är till - jag känner dig: en annan hud än min.

Jag famlar i förvåning mot denna hud och muskelvägg: en naken gräns av människa.

Av samma ensamhet som min."

En dikt av Ella Hillbäck angående vår konversation om behovet av bekräftelse, en bot mot "själens obotliga ensamhet" - för just nu vet jag banne mig inte om jag ska skratta eller gråta åt mit liv.....vissa saker rusar på i 190 och känns ohanterliga - andra saker står klossblockstoppstilla och känns exakt lika ohanterliga.

Jag tackar Gud för mina vänner, och för mina underbara ungar (med respektive) som gör att jag fortsätter att må....uthärdligt? 

*försöker sova igen*

att man lever har jag hört, och det gör det med besked idag!

Jag har fått höra att jag lider av "åldersnojja" men det förfäktar jag bestämt! ;-) Jag ÄR gammal, i jämförelse med senast jag försökte leva ett sånt här liv med heltidsjobb och full fart på kvällar och helger, det är ju övr tjugo år sedan och det säger väl sig självt att jag inte kan hålla samma tempo och göra samma aker tycker jag - och att då hänvisa det till åldern är väl inte att "gnälla" eller "nojja" - för ålder ÄR mer än bara en siffra på ett papper, det enades A och jag om efter ett antal glas vin igår. Fast en annan väldigt god vän berättade en gång för mig att man egentligen har tre åldrar: den faktiska = 41 år, den fysiska= idag uppemot 86 och den känslomässiga = högst 15, att döma av snacket igårkväll *S*

Hade jag orkat så hade jag räknat ut på median och medelvärdet på mig själv, för just det var något av det sista Ängelen och jag tragglade i skolläxa, så nu sitter det hos mig för en evighet...Undrar just vad jag ska ha för nytta av det, och vilken annan värdefull kunskap den vetskapen petade ut ur min av värdelöst vetande sprängfyllda hjärna? Det måste ju var för att hjärnan är så full som det spränger lite smått i skallen idag, för det kan väl inte ha något samband med det vita vinet jag utan större ansträngning hällde ner i halsen igår kväll/natt?

Gaaak - nu ska jag fortsätta ägna mig åt kotlettraden med gräddsås som jag tänkte servera P19 och hans A, själv har jag ingen större matlust kan jag inte påstå, men det lär jag reparera så småningom - utan tvekan! Chokladen och nötterna igårkväll slank ju också ner utan större problem *ser smått illamående ut*

Över och ut - inlägget är slut! =)