Att bloggagratis kommit igång igen alltså - jag led verkligen när det låg nere och jag inte hade nånstans att "skriva av mig" ;-) Tack kära läsare för att ni berättade för mig att det funkade igen, fast lite trist var det ju M, att jag inte hade nåt nytt att berätta för dig- för vad jag än sa så svarade du "Mm, just det, det har jag läst om"!

Det har ju hänt jättemassor under de här dagarna: personlafest i måndags,terapeautande med A och grillning med E i tisdags, moråfaråP19besök i onsdags, after work med M i torsdags och totalkollaps i soffan igårkväll. Jag är nog en riktig "bloggaholic" eftersom jag gått och formulerat mig i tankarna men nu är det mesta som bortblåst tyvärr - mitt minne är ju bra men kort!*L* Minnesvärt var dock det som hände häromdagen: Jag låg en eftermiddag (som vanligt känns det) på alla fyra, den här gången rensandes en rabatt när det skramlar till bakom mig och jag förstår att en person ur arbetslaget står där och betraktar mig (jag säger inte vem, för det kallas att "hänga ut" och det vill jag ju inte göra) och antagligen har gjort en stund. Personen i fråga harklar sig och frågar hurtigt om jag ska följa med ut och äta middag?

Eftersom vi hade haft så kul på personalfesten svarar jag entusiastiskt att "visst, jättegärna - när är det?" Personen ifråga ser smått förvirrad ut och svarar "När kan du?" Där om nån gång borde jag ju förmodligen tänkt till, men nej då, Catten klampar på i ullstrumporna och undrar vad de andra har sagt om när de kan.......varpå frågaren harklar sig igen och säger att "nääää...det blir väl inga andra". DÅ går det upp för mig att jag missuppfattat rejält - vad jag trodde var en inbjudan till en kul kväll med arbetslaget var istället en inbjudan till - typ en "dejt"? 

Pinsam situation, pinsam situation!! Hur vänder man ett "ja, jättegärna" till ett "nej tack, jag tror inte det"? Jag brukar i de allra flesta fall ha orden med mig, men här visste jag banne mig inte vad jag skulle säga...så det blev lite awkward skrapande med fötterna innan inbjudaren till slut sa att..."jaha,nähä det blir väl ingen middag då..." och jag instämde och gick därifrån *skäms* Jaja, det kommer nog inte alls att kännas underligt i fortsättningen! *S*

Åsså har jag ju lyckats igen - att göra någon illa med ett mess. Själv tyckte jag nog att det var oerhört välformulerat och att innebörden stod helt klar, men jag hade glömt bort att folk har egen förmåga att tolka det skrivna ordet och resultatet blev väl rätt .....katastrofalt? Fast om en vuxen människa helt styvnackat vägrar att ta emot förklaringar och tom en ursäkt (och det är SVÅRT att få från Catten i vanliga fall) så får man ju skylla sig själv kan jag tycka? Sårad stolthet är något jag mycket väl känner till men till och med jag brukar mjukna efter ett tag.

Sist, men inte minst viktigt: ett officiellt TACK till J för den välbehövliga boostningen! Nu: ut i sommaren och njut!