men också fantastiskt bra (på sätt och vis)!!

Det vart ju med blandade känslor jag sökte, fick och tillträdde tjänsten eftersom jag vet att den innebär en hel massa fysiskt arbete, och med mina trippla whiplashar skulle jag kanske dra mig för vissa jobb? Mja...jag är nog inte smart nog att tänka så riktigt, varför vara rädd om sig liksom? Men faktum är att jag känner INGENTING av de besvär som jag förknippar med min(a) skada(or), jag håller på att bygga upp muskelgrupper med hjälp av "naturligt" arbete och det känns helt fantastiskt! Fördelen med det här jobbet är ju just att det är så omväxlande och att jag kan skifta till något annat när det börjar kännas tungt.....

MEN....underligt nog har en ännu gamlare skada gjort sig påmind, så fånig att jag inte vet om det är värt att gnälla för ens...men de av er som träffat mig IRL vet ju att jag har ett rätt puckat lillfinger på min oerhört vänsterhänta vänsterhand...att det är puckat beror naturligtvis till stor del på att det de facto tillhör mig, men även på att jag brutit det ett antal gånger och inte "haft tid" att rätta till det. Som följd till detta är fingret ledat på rätt konstiga vis och det börjar ställa till med oväsen nu....det liksom låser sig, hänger upp sig i de där av naturen icke skapade vinklarna och gör en del saker lite smått besvärliga! Till exempel vaknade jag imorse med ett felledat finger =( En annan sak som inte funkar är att skriva på tangentbord länge, jag håller ut fingret som en fin dam på kafferep eftersom det inte vill böja sig som jag vill och efter ett tag så hänger det ner sig självt och trycker om och om igen pÅ  CAPS LOCKTANGENTEN OCH DET ÄR Ju oerhört irriterande *L* Så därför har jag bloggat klart för idag.....suss gott ni som får för era tonåringar och lillfingrar ;-)

Inte vet jag, men inatt och ikväll har jag till och med varit för trött för att skälla på Ängelen. EN enda sak sade jag när vi väl kom hem och det var med vääääldigt hög röst när damerna enfaldigt nog trodde att de skulle få sätta sig vid datorn efter sina eskapader. Då sade Catten -  lite likt det förhatliga kortet på Monopolspelet - Gå och lägg er, gå direkt och lägg er utan att ens VÅGA tänka på att göra nåt annat.

Sen tvärslockande jag själv i min säng och hittade två snarkande fröknar utspridda i lägenheten i morse, åh så trötta......men jag då, som var uppe lika sent men inte fick sova ut nästa dag *muttrar* Så hela förmiddagen har jag gått och tänkt ut och formulerat vad och hur jag ska ta min egen Ängel i upptuktelse, men när jag väl kom hem så orkade jag inte! Bad henne bara att VÄLDIGT noga fundera igenom vad ordet "hänsyn" har för innebörd och om hon tycker att hon lever upp till den innebörden....

Förmodligen tycker hon inte det själv för hon städade sitt rum mycket noga innan hon gick ut, och frågade också om hur länge hon fick vara ute ikväll *S* Bra - det är minsann inte fel att få dem att tänka till lite själva, hade jag hållit ett långt förmanings/utskällningstal hade hon antagligen inte varken hört eller tagit in ett enda ord utan bara blivit sur (are) och tvär(are). Hon vill ju så förtvivlat gäran vara vuxen och i mångt och mycket reda sig själv och tro mig, jag känner igen det där och det är väl därför jag har så svårt för att vara "hård" mot henne?

Som stora syster påpekade häromförleden: "Nu förstår du kanske hur moråfar hade det?" Nej, nej, nej!! Jag vill inte tro att jag frestade på deras tålamod och (väldigt generösa) gränser på samma vis som Ängelen gör med mig....Tyvärr tvingas jag väl göra det ändå, och inse att jag många gånger var värre.....Ängelen har ju tex aldrig rymt, varken som fyra- eller 15åring, bara tanken på det får mig att hisna! Tänk vilken plåga att upptäcka att din fyraåring har tjurat ihop såpass att hon gått iväg och försvunnit i en främmande stad.....och inte mycket bättre att få veta att 15- åringen tjatat sig till att få åka på läger med kompisarna för att i själva verket åka nån helt annanstans...Hassegu, jag ska nog ligga lågt när det gäller skällandet även i fortsättningen och tänka att "det kunde varit värre".

Och btw - jag kom tryggt tillrätta när jag var fyra, med tanke på andra bravader senare i livet tror jag nästan att morsan önskat att jag INTE gjort det! *S*