om jag nämnt det tidigare men min chef har i sitt tidigare liv varit skådespelare och idag hade han med sig en fd kollega till jobbet. Det blev ett sånt där "jag mötte Lassie" ögonblick ni vet - redan innan han presenterat henne så kände jag (såklart) igen henne utan att kunna placera, och när jag hörde namnet så blev det så där fånigt....jag har varit med om det förut, när jag jobbade i Gbg för en oherrans massa år sedan gick jag en dag på Avenyn och hälsade på en kvinna jag mötte. Först när hon passerat började jag fundera på vem i fridens dagar jag kände i Gbg?

Det gick några dagar och jag kunde inte sluta fundera på vem hon var förrän en morgon när jag satt på tricken på väg till jobbet och fick se en affisch från den stora nöjesparken om vem som skulle spela där på lördagskvällen...Kvinnan jag hälsat på var helt enkelt en av våra (då) största sångerskor....lite pinsamt var det att komma på att det var en "kändis" jag hälsat på, men hon var förmodligen van. Så är det att komma från bonnlandet till storstan! *S*

Funderar förresten allvarligt på att försöka ta mig upp till största storstan nån gång i sommar/höst, passa på när syster med man och lilla oväsendet är i stugan och crasha deras lägenhet och bara få vara.....promenixa omkring lite tillsammans med de andra turisterna utan att känna att jag "måste" nånting, kanske ta mig nånstans där jag kan parkera min rumpa i en stol, dricka nåt gott och bara glo på de förbipasserande och kanske, kanske, kanske lyckas med att hälsa på en och annan bekant. Fast sannolikhenten för det är väl minimal, kollade förrättningsschemat idag och konstaterade att jag jobbar fyra helger på raken, inte hela helger naturligtvis, men tillräckligt för att det ska spräcka alla sorters planer på nån mer sammanhängande ledighet än 1½ dag....Trist men kalla fakta - bara att acceptera! Men jag VILL.....=)

Imorgon åker Ängelen till BödaSand för att tillbringa 14 dagar där med kompisen E och hennes familj. Gee whizz - jag vill också åka till Öland! Tror jag? Förutom en snabbsejour för två år sedan med A och ett helt gäng med ungar i ett pyttelitet tält och en heldag på djur- och nöjesparken har jag inte varit där på jag vet inte hur länge! En vit sandstrand fylld med gnälliga ungar och tjatiga föräldrar, en massa kläggig tång, solsveda och gemensamma toaletter - kan det bli bättre? ;-) Jag är den borna optimisten......camping är INGET för mig! Jag är för bekväm och antagligen alldeles för hemkär också.

Eller jag vet inte förresten - jag hade ett snack med chefen idag som började med kremationer och slutade med att jag sa nåt i stil med "wherever I lay my hat, that's my home" och han som flackat runt över i stort sett hela Sverige höll med om att det var svårt att hitta nåt specifikt "hemma". Man minns platser man bott på eller besökt, vissa har känns bättre, vissa har känts sämre - men ingen av de platserna har nån speciell plats i mitt hjärta. Jag blir mer nostalgisk av att se klätterträdet utan för än av huset i sig, men hemma? Nej.......