kring det här med folks integritet.

Visst har jag ibland skrivit ganska utlämnande ibland här i bloggen - men det är ju bara ni som vet irl vem jag är som (ibland) vet vem/vilka jag pratar om när det gäller andra människor. För dem/er som inte vet vem jag är irl lämnar jag ju - iom att jag inte har bild eller namnger folk - inte ut någon.

Det finns ju ett uttryck som heter "fråga inte om du inte tål svaret" så till viss del får jag naturligtvis skylla mig själv i det jag nu ska skriva om men....Idag letade jag reda på en bekant på Facebook, i syfte att skicka en vänförfrågan. Hon har nyligen separerat från min väninnas karls bror och därmed är sannolikheten rätt liten att vi kommer att ses igen, men jag gillar henne och känner att det vore kul att fortsätta ha åtminstone lite kontakt. Så jag skickade en förfrågan, och sen - nyfiken som jag villigt erkänner att jag är - började jag läsa lite på hennes vägg.

Där hittade jag ju också hennes ex, så jag hoppade vidare in till honom och oshkoshmygosh säger jag bara - de har värsta grälen via Facebook, fritt och öppet för vänner, bekanta och bådas respektive barn och föräldrar att ta del av. Inte kul läsning, inte kul alls, inte ens för mig som "bara" är en bekant - att se det käbblet om man är barn eller förälder måste vara rent fruktansvärt jobbigt. Där var kommentarer om husdjur, pengar, bilar, boende, möbler - u name it :(

Sen skuttade jag vidare in till en mig tidigare närstående och fick veta BETYDLIGT mer om personens privatliv (läs: sexliv) än vad jag är intresserad av. Även i det fallet finns barn, plastbarn, syskon och syskonbarn med på vänlistan, liksom närmare ett hundratal personer som jag de facto vet att personen ifråga aldrig pratar irl med, men som nu alltså delges det mest privata via nätet.

Kanske är det jag som är för up-tight, men vissa saker vill jag definitivt INTE lufta på det sättet. Jag är inte FB-vän med min fd man, jag vill inte vara vän med människor jag inte skulle stanna och prata med om jag mötte dem irl (för då är vi väl inte vänner?) och iom det vill jag alltså inte att de ska ha tillgång till ens de lååååångt ifrån privata och ingående statusuppdateringar jag skriver.

Integritet - är det ett ord och en företeelse som är på upphällningen iom Internet?

kring det här med folks integritet.

Visst har jag ibland skrivit ganska utlämnande ibland här i bloggen - men det är ju bara ni som vet irl vem jag är som (ibland) vet vem/vilka jag pratar om när det gäller andra människor. För dem/er som inte vet vem jag är irl lämnar jag ju - iom att jag inte har bild eller namnger folk - inte ut någon.

Det finns ju ett uttryck som heter "fråga inte om du inte tål svaret" så till viss del får jag naturligtvis skylla mig själv i det jag nu ska skriva om men....Idag letade jag reda på en bekant på Facebook, i syfte att skicka en vänförfrågan. Hon har nyligen separerat från min väninnas karls bror och därmed är sannolikheten rätt liten att vi kommer att ses igen, men jag gillar henne och känner att det vore kul att fortsätta ha åtminstone lite kontakt. Så jag skickade en förfrågan, och sen - nyfiken som jag villigt erkänner att jag är - började jag läsa lite på hennes vägg.

Där hittade jag ju också hennes ex, så jag hoppade vidare in till honom och oshkoshmygosh säger jag bara - de har värsta grälen via Facebook, fritt och öppet för vänner, bekanta och bådas respektive barn och föräldrar att ta del av. Inte kul läsning, inte kul alls, inte ens för mig som "bara" är en bekant - att se det käbblet om man är barn eller förälder måste vara rent fruktansvärt jobbigt. Där var kommentarer om husdjur, pengar, bilar, boende, möbler - u name it :(

Sen skuttade jag vidare in till en mig tidigare närstående och fick veta BETYDLIGT mer om personens privatliv (läs: sexliv) än vad jag är intresserad av. Även i det fallet finns barn, plastbarn, syskon och syskonbarn med på vänlistan, liksom närmare ett hundratal personer som jag de facto vet att personen ifråga aldrig pratar irl med, men som nu alltså delges det mest privata via nätet.

Kanske är det jag som är för up-tight, men vissa saker vill jag definitivt INTE lufta på det sättet. Jag är inte FB-vän med min fd man, jag vill inte vara vän med människor jag inte skulle stanna och prata med om jag mötte dem irl (för då är vi väl inte vänner?) och iom det vill jag alltså inte att de ska ha tillgång till ens de lååååångt ifrån privata och ingående statusuppdateringar jag skriver.

Integritet - är det ett ord och en företeelse som är på upphällningen iom Internet?

saker som är humörhöjare för mig under hösten också, jag går inte omkring och är gnällig jämt :)

Den här helgen har det ju till exempel varit alldeles ljuvligt väder och då har jag varit ute i trädgården en hel del. Sakerna jag gjort faller väl förmodligen inte under kategoring "hysteriskt underhållande" men jag gillar ju att gå runt med min sekatör och klippa lite här och där, fästa upp klätterväxter som slingrat sig iväg, tömma blompottor och städa undan. Till och med att rensa hängrännan var trevligt, dels  eftersom den blev välsignat befrigad från rabatten som växte där och dels för att jag insåg att jag faktiskt inte lider speciellt mycket av svindel längre! Gräsmattan och majoriteten av löven (åtminstone de som fallit) har blivit klippt och en del ved har blivit inkörd.

Tack vare vädret såklart. Hade det regnat hade jag inte gett mig på något mer än veden och förmodligen känt mig ganska värdelös. För det är väl tyvärr det det handlar om och fortfarande så jag fungerar, även om det har avtagit över tid. Jag måste PRESTERA! Det är främst då jag räknas. Att det är en kvarleva från min uppväxt och mitt fd äktenskap är inget okänt för mig men jag har svårt att förstå att nu - när jag äntligen förstått det - inte har förstånd nog att göra mig av med det beteendet. Fast mångåriga vanor är ju svåra att bryta....

Dagen o-bra är att jag fick tag i en felkonstruerad sekatör som blev orsak till att blodvite uppstod. Nä, jag är  - tro't eller ej - inte så fumlig att jag klippte mig, men handtagen var så flacka att tummen kom i närkontakt med fjädern som ska reversera skären efter man klippt. O-bra som sagt :(

Dagens bra är att.....tja, nåt bra finns det väl med den här dagen också, jag har lite svårt att komma på något som står ut bara? Vi säger väl att dagens bra är att det är en dag närmare nästa helg när Älskot kommer hit igen! =)

att jag lider av någon höstdepression.

Men jag har så svårt att förstå när folk pratar på om "mysigt med tända ljus och mörka kvällar", om "hög och klar luft", om "underbara höstfärger" och en massa annat som tydligen ska uppväga det faktum att det är kolsvart ute strax efter jag kommit hem från jobbet, att det regnar (nästan) varje dag, att det dröslar ner miljarder löv på min tomt som jag nog borde försöka kratta upp...

Eller, jag förstår ju egentligen, för jag ser ju det jag också - men jag KÄNNER det verkligen inte!!!

Om jag så tänder alla ljus jag har hemma blir ju inte utomhuset ljusare för det? Den höga klara luften är ju inte bara det utan även kall och jag fryser oavsett hur mycket jag klär på mig. Löven...ja, men de skiftar ju färg för att de dör liksom? Jag föredrar alla gånger den friska gröna färgen de har på sommaren!

Det finns nån rolig historia om hur mycket bättre det vore att vara björn - nästan främst för att ens partner då inte skulle kräva att man rakade bort mer eller mindre av sin kroppsbehåring - men som jag personligen ser det (vars partner inte "kräver" någonting) så är det möjligheten att få gå i ide som är den allra största fördelen med att vara björn.

Nähä, nu får det vara slut på bloggandet för idag - dags att gå ut och kärra in de allra första av höstens och vinterns många lass med ved!

Yours truly

GnällCatten

jag begär av livet.

Jag behöver inte en massa prylar, tvärtom har jag gärna så lite att damma som möjligt. Jag behöver inte en 14-dagars semester i Thailand för att tycka att semestern varit lyckad. Jag tycker att tv-programmen är lika dåliga på en 24' tv som på en 54'. Min stationära dator är kanske inte den snabbaste i världen och har ingen plattskärm men den funkar ypperligt att blogga, Facebooka och G+:a på. Min diskmaskin är gammal som gatan och slamrar som om man körde kullersten i den - men disken blir ren.

I min garderob hänger kläder jag köpte när mina barn var små, blandade med GeKåsfynd. Mina möbler är ärvda, köpte på Ikea eller Kupan - men de passar alldeles ypperligt i mitt hem och för min smak. Porslinet i mina köksskåp är främst sådant jag fick när jag flyttade hemifrån för snart 30 år sedan, kantstött men älskat. Bil har jag ingen, men den jag körde senast var jämngammal med min mellanson, alltså en -91:a.

Trots allt jag "borde" lida brist på så är det ett obestridligt faktum att jag är mer tillfreds med livet än vad jag kan minnas att jag varit på mycket länge.

Det enda jag VERKLIGEN saknar trots att jag sover både gott och länge - det är att få vakna en morgon och känna mig fullständigt utsövd.

är en psalm jag alltid tyckt om - speciellt sedan Freddie Wadling gjorde sin version av den.

Men idag tänkte jag att den meningen skulle få symbolisera det oerhört långsamma fort (?)skridandet av informationen/utbildningen till nya kollegan.

Jag vet inte jag. Inom vilken annan bransch skulle man anställa någon som inte har en hum om materialet h*n arbetar med? Jag menar, om du får jobb på en metallindustri så vill väl inte arbetsgivaren att dina primära kunskaper ska ligga inom TEKO- branschen? Näraliggande, men ändå ack så olika. Du vet vilka olika metoder det finns att foga ihop tyg, vad det blir om man sätter samman två eller flera specifika tygstycken, men du kan inte applicera den kunskapen på metall. Hur bra blir det?

Sådan är alltså vår arbetssituation just nu, den som ska/bör ha det primära ansvaret för den pedagogiska verksamheten behöver kontinuerlig stöttning och information. Och det får h*n, men har ju hittils tagit alla våra initiativ till upplysning som personliga påhopp. Ändå säger h*n jämt och ständigt att "det är ju inte så lätt för mig att veta, jag som är ny. Ni måste berätta för mig". Tanke och handling är tyvärr inte ett i den personen och det tär på oss alla.

Idag tittade "mattanten" på mig och kollegan T och sa: "Ni ser ju fullständigt utslitna ut, jobbar ni dygnet runt eller?" Tack och lov gör vi ju inte det, och jag har dessutom i betydligt högre grad än T förmåga att lämna jobbet på jobbet, men vissa dagar känns det som att arbeta i uppförsbacke.

Fast nu är det onsdag kväll och "nedförsbacke" på väg mot helgen - en helg som jag förmodligen ska tillbringa på samma sätt som de flesta andra på senaste tiden: i viloläge! Fast denna helg tyvärr utan Älskot :(

En av mina kollegor kastade dock idag fram den djärva tanken att det kanske var just pga vilolägena på helgerna som jag är så trött. Hon menade att om man istället hittar på "nåt kul" på helgen så blir man piggare. Fan tro't? Och vad är "nåt kul" i mitt läge - en tripp med moråfar till StoraSysters sommarstuga på lördag? Fan tro't - igen. En eftermiddag hos E med hennes högljudda vildbasare till ungar? Fan tro't - ytterligare en gång.

Viloläge i soffan it is!

Om ingen kommer med något fullständigt oemotståndligt gratiserbjudande förstås :-)

är väl i princip vad min helg har bestått av - och en massa kärlek också såklart eftersom jag varit i Byn vid Havet hos Älskot.

Tåg blev det ju egentligen inte eftersom Banverket smart nog bestämt sig för planerade banarbeten under helgen. Huvvaligen om företagstrafiken hade stått stilla under arbetsveckan, nej det är bättre att lägga sådant arbete på helgen för då är det ju vi "vanliga resenärer" som drabbas och vi kan ju inte protestera på det vis som märks, dvs ekonomiskt, i samma utsträckning :(

Så ersättningsbuss blev det istället - och vägen dit har jag inget alls att säga om men vägen hem blev desto intressantare. Bussen avgick sisådär 10-12 minuter tidigare än aviserad tågavgång och ovanpå det valde tydligen busschauffören själv vilka stationer som skulle anhållas - med påföljd att vi inte alls ankom till StoraStaden utan for förbi. Vilket i sin tur innebar att jag inte hade någon anslutningsbuss vidare hem till min LillaBy!

Tack alla högre makter för att jag har fantastiska A som ryckte ut och körde taxi och inte bara det utan även bjöd på rotmosmiddag - inget ont som inte har något gott med sig :) Men gissa vem som i fortsättningen ska kolla rent nitiskt noga hur det står till med tågtrafiken nästa gång det planeras för en resa!

Åsså film då ja....innan jag träffade Älskot så såg jag nog max tre - fyra filmer/år. Tv-tittande var helt enkelt ingenting för mig, vare sig någon av de sjuttisjättontusen (doku)såpor som visas, eller någon film. Jag blev helt enkelt alldeles för rastlös! Och eftersom jag visste med mig hur rastlös jag blev så gick jag inte heller på bio även om det mot förmodan gick upp någon film jag till äventyrs skulle kunna tänka mig att vilja se.

Men min älskling - han är min raka motsats vad gäller det och han har - på gott och ont - lyckats smitta mig. Så i lördags skulle vi se en film som någon laddat ned från nätet (ja, jag vet att det är olagligt men det var INTE jag som gjorde det   ). Eftersom Älskots bäbis också var hemma i helgen valdes det en barnvänlig (här skall väl tilläggas att sonen är betydligt mer härdad än mig, med tanke på att han lever, andas och sover sina "skjutadöda"tv- spel) film vid namn Transformers. Vilken i ordningen det var vet jag inte - men den senaste i allafall. So far - so good.

En nackdel - har jag förstått - med att ladda ner film från nätet är att det ju väldigt sällan är utbildade och auktoriserade översättare som stått för textningen och för mig, som sett det som den största behållningen vid filmtittande på tv att kommentera den uschliga översättningen blev den här filmen en all time high. Det var en miserabel blandning av svenska och engelska och bägge språken hade rånats på all grammatikalisk korrekthet. Elakt skulle man kunna gissa på att det var en intellektuellt funktionsnedsatt invandrare som stått för textningen.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, satt mest och skakade på huvudet och upprepade de grövsta fadäserna men till slut blev även jag förstummad. I en scen åker huvudrollsinnehavaren bil med sina föräldrar och mamman vänder sig mot baksätet och frågar sin son: "Honey, do you want a gum?" Vi normalstörda vet att det betyder: "Älskling, vill du ha ett tuggummi?" men snillet som översatt tolkar det som följer: "Honung, vill du visa tandköttet?"

Ja jag säger då det.....

Betyg på film + översättning: Den funkade att somna i soffan till!

och jag blir visst sämre och sämre på att blogga.

Kanske beror det på att jag är mer nöjd med livet nu än vad jag varit på länge?

Kanske beror det på att jag jobbar mer kontinuerligt nu än jag gjort tidigare?

Kanske beror det på en ruggigt envis förkylning/infektion som gör mig slö?

Kanske beror det på att jag inte har någonting att säga nuförtiden?

Kanske beror det på att så många av dem som jag vet läser min blogg har Facebook och har lite koll på mitt liv den vägen?

Kanske beror det på att mitt liv lunkar på utan större sensationer och att jag tycker att vanliga vardagen sällan är spännande att varken läsa eller skriva om?

Kanske beror det på alla de ovanstående och några saker till?

Jag vet verkligen inte - jag vet bara att det sällan känns angeläget att öppna bloggen. Men om jag ska döma av de bloggar jag regelbundet läser så är jag inte ensam om att ha en tyst period nu - det verkar vara lite stillestånd både här och där.

Något som jag dock vet är att bloggen kommer att få finnas kvar - bäst vad det är så trillar jag väl över någon företeelse som jag bara MÅSTE skriva om, på mitt alldeles egna sätt och delge er min alldeles egna syn på saken :)

Om dagen idag kan jag säga så mycket som att den har varit och är alldeles underbart solig och vacker - och att jag har spenderat det allra mesta av den inomhus. Det är faktiskt rätt ont om ork tycker jag, trots att det finns totalmassor med saker jag "borde" göra i min trädgård och som vore alldeles ypperligt lämpligt att ta itu med en sådan här solig dag. Men inte jag inte - idag känner jag mig ungefär som Ferdinand under korkeken, med den stora skillanden att jag är så täppt i näsan igen att det tyvärr inte alls funkar att lukta på några blommor, och att min korkek istället är min dator....