så att skadeglädje är en sann glädje. När den ger någon slags....upprättelse kanske jag kan kalla det?

Jag ÄR egentligen ingen otrevlig människa, jag ösnkar inget ont på någon och jag när en dröm om att alla barn skulle kunna få växa upp i kärleksfulla hem och så vidare....

Men när Ängelen kommer hem efter en sådan där sällsynt helg hos sin pappa och berättar hur det grälas, bråkas och käftas från morgon till kväll blir jag....Nej, jag blir inte glad, inte ens sådär skadeglad som jag inledde med att skriva.

Jag blir ledsen för Ängelens skull, som får träffa sin far när han är på det humöret. Jag blir ledsen för nya fruns barns skull, de som lever varannan vecka i den psykiska miljön. Ja, jag blir till och med ledsen för Exets skull, som kanske håller på att sabba ytterligare en relation?

Men trots det, så känner jag ändå någon slags upprättelse. Sjukt kanske, men med tanke på att han aldrig någonsin ville hålla med om att vi hade problem i vår relation, och med tanke på......

att när jag till sist drev igenom skilsmässan så träffade han genast en ny UNDERBAR kvinna och utropade åt alla väderstreck att han inte visste ATT LIVET KUNDE VARA SÅ UNDERBART...sen hände något i den relation, allt var inte längre så UNDERBART, och då var den kvinnan plötsligt alkoholist....

Sen träffade han en ny kvinna och gifte sig med henne ganska så omgående och åtetigen var livet UNDERBART , han hade fått VÄRLDENS BÄSTA svärföräldrar och FANTASTISKA bonusbarn och nu grälar han med nya frun så fort båda är hemma, bonussonen är en bortskämd ADHD-unge och -dottern är en skitjobbig tonåring.....

så kanske det inte var enbart mitt fel att vårt äktenskap inte höll?