beklagar jag mig, både här i bloggen, på Facebook och på andra sätt över att jag har blivit så dålig på att höra av mig.

Till typ....alla.

Den enda som jag har tät kontakt med är Älskot och inte ens den är riktigtriktigt tät.

Vad det beror på kan jag faktiskt inte svara på på ett bra sätt.

Det är inte det att jag inte vill - ibland kan jag gå och hålla tysta låtsassamtal med folk jag hade tänkt ringa, men själva ringandet uteblir liksom.

Det är inte det att jag inte har råd, de flesta av mina vänner och båda mina söner har samma mobiloperatör som jag så dem ringer jag så gott som gratis till.

Det är inte det att jag inte saknar dem, ibland gör det riktigt ont i mig för att jag har så dålig kontakt, för att jag aldrig kommer till skott.

Det är inte det att jag tycker att det borde vara lika mycket upp till dem, jag är plågsamt medveten om att jag ligger på ett klart minus om det tvunget ska räknas vem som ringt till vem oftast...

Jag ogillar själv skarpt mitt beteende, eller snarare ickebeteende och tänker allt som oftast att jag SKA förändra det.

Idag fick jag en bister påminnelse om att det nog är bäst att jag gör det och inte fortsätter att bara snacka. En av mina allra närmaste väninnor från både tiden innan jag fick mina barn och från tiden då de var småskolebarn, men som jag sedermera gradvis tappade kontakten med, men ofta tänkte just sådär om: "Jag måste höra av mig till H..." gick bort i föra veckan - och jag visste inte ens om att cancern hade kommit tillbaka, än mindre att det var så pass allvarligt ställt med henne.

Jag sörjer, jag skäms och jag ska göra bättring!