Ibland behövs det så lite för att väcka ganska starka känslor. 

Idag har jag tydligen gjort både gott och ont.

Det onda bestod i att jag påtalade att det finns mer än det som möter ögat och jag fick då veta att jag är "negativ". Jamen visst, det får folk tycka, det är inte på något sätt min livsuppgift att försöka hålla alla positiva och på gott humör. Vid snart 50 har jag snarare äntligen kommit på att det är min uppgift att få mig själv att må så bra som möjligt, istället för att hoppas på och tro att någon annan tar på sig det. Om jag då råkar vara obekväm för någon annan så...ja, då bjuder jag helt enkelt på det. 

Det goda var minst lika enkelt, om inte både enklare och i egentlig mening simplare - jag hjälpte en person att skriva några korta rader. Rader som för mig var helt betydelselösa, men väldigt viktiga för den som bad om min hjälp. Så viktiga att personen ifråga faktiskt grät medan jag skrev de där få orden. Nu bekräftar jag kanske bilden av mig som personen i stycket ovanför vill belysa, nämligen den att jag är negativ, men helt ärligt så berörde inte heller den här handlingen mig nämnvärt. Jag gjorde en grej, tacohej, typ.

När jag läser vad jag skrivit ovan tänker jag att jag kanske är avstängd, har stängt av mig själv och är obrydd för att inte bry mig för mycket? Ja, om det är så - så är det så och får vara så. Det känns som om jag måste spara på ork och hushålla med känslor/empati för att kunna fortsätta vara jag - det av mig som finns. Självbevarelsedrift har jag nog inte lidit överdrivet mycket av tidigare i livet, vare sig fysisk eller emotionell så det kanske är på tiden?

Ja hassegu, det är tunga funderingar så här på kvällskvisten men något som onekligen lättade upp var chatten - som pågick från eftermiddag och långt in på kvällen - med en gammal vän (gammal i bemärkelsen "sedan lång tid" och inte åldersmässigt). Jag undrar hur gammal du var första gången vi firade midsommar ihop Mira, eller träffades vi tidigare än så?