Idag har varit en sådan där dag då liksom ingenting blir bra.

Eller jo, en timme under eftermiddagen var riktigt trevlig, men det är också allt. Vissa dagar känns det som den där gamla roligheten: "alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig"

En sådan dag har det varit idag, först på jobbet då överstechefen ville ha information av mig som jag egentligen tyckte att den det vederbör skulle lämna över, men då blev jag så hårt bemött att jag tappade koncepterna och berättade ändå. Sen total förvirring då saker som har bestämts av vissa  - över andras huvuden - tydligen har glömts bort lika fort och ändras igen utan att alla involverade informeras. En del ska liksom bara stå i givakt och vara tillgängliga?

Sen var det så på kören, vi sjunger med pensionärskören och de tycker själva att de är så makalöst märkvärdiga och att vi i kyrkokören mest är nån slags utfyllnad, eller ersättning för dem. Jag ogillar starkt den sortens hävdelsebehov och konkurrens, och i det läget blir det rent av löjligt....och jobbigt blir det när vi har kaffepaus och ALLA har någon självklar att prata med. En bror, en pappa, en arbetskamrat, en granne, en barndomsvän, en föreningskollega - alla har någon sådan där, utom jag. Åtminstone kändes det så _just_ idag_ och det är ingen rolig känsla. Förmodligen hade inte någon enda vänt ryggen åt mig om jag kommit fram - men ibland är det ju lite kul att bli uppsökt också?

Och så avslutningsvis ikväll i FB-chatten med ungarna om julen....och då visar sig det som jag redan ryktesvägen haft på känn. Att mellansonen ska till sin pappa på eftermiddagen (i år igen) för det vill hans flickvän och på juldagen ska de fira med hennes familj. Att store sonens flickvän jobbar på förmiddagen och att de sedan ska hem till hennes familj - han vill helst inte fira alls och överlämnar besluten till henne. Att dottern förmodligen följer med mellanbror till pappa för den logistiken passar henne bäst eftersom hon vill hem till pojkvännen på kvällen och åker hon inte med honom så kommer hon inte hem.

Så.....det är jävligt synd om pappas nya fru eftersom hon inte har sina barn hos sig i år - de är hos sin pappa, men det är tydligen inte alls synd om mig som för andra året irad ställs inför ett färdigbokat julupplägg som jag inte haft ett käft att säga till om, och som jag inte alls är nöjd med. Funderar allvarligt på att krypa in under en sten och strunta i alltihop - även om det är otroligt lätt att _säga_ att det inte är så märkvärdigt med jul så kvarstår faktum: det är inte så himla kul att bli bortvald heller.