Det känns så lagom jävla kul när en gjort vad en kan, ansträngt sig för att saker och ting ska bli så bra som möjligt, lösas smidigt och enkelt och så blir det antingen rök i ansiktet på en, eller varför inte en rejäl jävla smocka. Bildligt talat såklart - men ändå.

Lite så känns det just nu, både privat och yrkesmässigt faktiskt.

Så nu har jag bestämt mig, och sagt ifrån att det omöjligt kan vara mitt ansvar att dra hela lasset längre. Spontant tänker och känner jag att det kommer att innebära att absolut ingenting händer i fortsättningen, och tja...då får det väl bli så? 

...det kan se väldigt olika ut. 

Om jag reser till den platsen där jag är mantalsskriven består helgen oftast av pizza och tv på fredagskvällen, shopping  av någon pryttel till bostaden på lördagsförmiddagen eller trädgårdsarbete om det är säsong för det och sen troligtvis tv resten av dagen/kvällen, söndagen innehåller besök av svärmor och sen resa hit där sängen som jag sover i står.

Om jag stannar här i byn där sängen står, då kan det bli besök hos vänner, utflykter till både vanliga och ovanliga ställen, träffar med barnen, cafébesök, sjung med kören och lite av varje. Den här helgen inleddes med supé och musikalbesök med kollegorna på fredagskvällen - föreställningen i sig var väl inte den allra bästa jag har sett, men det är trevligt att umgås med trevligt folk   och jag fick framstå som nån slags konnössör för H som vid dryga 40 var på föreställning för första gången i sitt liv. Han är mer begiven på trav erkände han.... Lördagen blev en mycket märklig dag, dels var jag trött som en gnu efter arbetsveckan och att ha kommit hem låååååångt efter midnatt kvällen innan och dels på grund av de fruktansvärda händelserna i Paris. 

Jag varvade städ och tvätt med powernaps, läsning och nyhetsprogram. Det blev nog faktiskt mest naps.....och då behövde jag förmodligen det!? Idag började jag dagen på 47:an med ett stoooort glas fettkaffe (innehavaren till 47:an vet nämligen att det är min standardfrukost) och sen tuffade vi iväg på det jag envisades med att kalla för "kattloppis". Tyvärr loppade de inte ut några katter, men lite shopping till förmån för StoraStadens katthem lyckades vi med, i mitt fall en kjol, en vacker hyacint och mera kylskåpspoesi till jobbet....

Innan vi tuffade iväg hade min lilla vita Loppan lastats med en - i mitt tycke - gigantisk (tom) gasolbehållare som vi fick i uppdrag att fylla på. Den skulle fyllas i en by vid namn Barkhult, och eftersom där även finns en outlet så var det uppenbarligen ett designuppdrag för oss. Jag kan säga så här mycket, att den där outleten var verkligen inte värd resan ut på slingrande skogvägar i absoluta ingenting. Men gasol fick vi påfyllt iallafall, och fick gaffla lite på köpet.

Sen uppstod, mest på grund av det geografiska läget, ett enormt behov av att besöka det där stora möbelvaruhuset. Eftersom vi var långt ifrån ensamma om att ha känt det behovet beslöt vi oss för att enbart kika in på fynddelen, men sen skulle vi "bara" och så gick det som det gick.....men det blev varken ljus eller servetter!

Sen måste vi såklart äta nåt också men eftersom det låg en väsk- och skoaffär i vägen råkade vi ramla in i den också....tur att den ena av oss har köpstopp pga stundande utlandsresa och att den andra (som inte fick åka utomlands) har köpt en bil och har slut på pengar...alltså blev det ingen väska shoppad   och inga skor heller. Men åt gjorde vi, bara nyttigheter såklart, inklusive en whitechocolatchip and macadamianutcookie. Sen fick vi faktiskt lov att åka hem eftersom det förmodligen låg sömnmedel i den där nyttigheten vi åt och det är ju så välsignat att det går att gaffla även om en kör bil och håller på att somna. Väl tillbaka på 47:an blev jag erbjuden kålpudding, men där kände jag att gränsen fick gå, så jag åkte och parkerade min lilla Loppa och gick in och handtvättade fyra behåar istället.

Jajamen, så trevligt kan det vara en helg när tv:n är avstängd!

"Hemma, var ligger det nånstans?" sjunger Kristina i "Kristina från Duvemåla, när hon - till stor del mot sin vilja - följer sin man Karl-Oskar över oceanen till hans drömland Amerrkat. 

Enligt Paul Young har han sitt hem överallt där han lägger sin hatt och i en meme på nätet läste jag nyligen att "hemma är där mobilen automatiskt koppla upp sig mot wi-fiet".

Jag vet inte riktigt var hemma är för mig. 

Det finns en plats där jag är mantalsskriven och där en (ständigt minskande) del av mina tillhörigheter befinner sig. Det finns en annan plats där det står en säng, med en kudde som jag vilar mitt huvud på de flesta nätter, en garderob med ett gott urval av mina kläder, och så lite annat smått och gott som jag har behov av.

Men något som verkligen känns som _hemma_, det har jag inte.

Många och långa bloggpauser blir det, och lite blogg på annan plats också - men det heter ju att en alltid återvänder till brottsplatsen så nnu är jag här igen......

Men det blir ingen rekapitulation, inga fler återblickar på vad som varit och inte varit. Det blir mest här och nu. Säkert inte med lika mycket humor som tidigare, men förmodligen med lika mycket självironi. Såååå...here we go again:

Igår insåg jag att det tydligen finns en förhoppning om att bristande kommunikation kan lösas med ingen kommunikation alls + kramar. För mig blir det absurt - jag vill inte kramas med människor som jag inte pratar med?

Idag tokfrossar jag i kolhydrater (min bästa drog) av varierat slag, tittar på tv-program med amerikaner som söker sina rötter på SVTplay och fulgråter snorande - jag antar att jag relaterar till deras längtan efter sammanhang och tillhörighet. Sitter ensam på inackorderingsrummet efter att ha konstaterat att för "alla andra" är lördagskvällen antingen partynight eller familjekväll och likaledes konstaterat att jag inte orkar vakren eller.

Smsade vännen som inviterade mig till familjekväll och var fövånansvärt uppriktig då jag avböjde istället för att gå dit, vara utmattad och bli irriterad på allt ljud och alla intryck. Sen sov jag i 1½ timme och vaknade precis lika trött.

Och imorgon är det Fars Dag - jag förmodar att jag åtminstone bör ringa min LilleFar ch gratulera. Slips och strumpor är onödigt, och jag har ju ingenstans att laga och bjuda honom på en brakmiddag såatteh...