Ja, det är mitt liv just nu - eller ja, jag får nog helt enkelt inse att det är så jag fungerar. Jag är en ALLT eller INGET - människa och jag mår därefter. December är ju i min verksamhet och i min form av hobby en hektiskt månad men i år känns det som om allt är upphöjt till minst sju. Dessutom har jag kollegor som har sparat på hög till mig under de faktiskt ganska få dagar jag var hemma och försökte andas så när jag kom tillbaka så hade jag en dask som väntade, och dessutom två heldagsuppdrag som ligger utanför mitt ordinarie uppdrag, men som tydligen föll på mig oavsett. Och ja, med tanke på hur jag har känt för mitt jobb på sista tiden så gjorde det faktiskt ingenting att jag inte skulle vara på plats som vanligt.

Att jag sedan har sjukt svårt att begränsa mig privat bitvis är ju - som någon sa: självförvållat men icke desto mindre tröttande. Fast visst ger det oerhört mycket positiv energi ocskå! I måndags var Ängelen och jag i Domkyrkan på vad de kallade för ett "medeltida luciafirande" och vad som var medeltida mer än ett fåtal sånger gick nog mig förbi men icke desto mindre var det oerhört vackert. Under natten drömde jag kaotiska drömmar om allt och inget och var vaken lika mycket som jag sov.  Konstaterade under en av nattvandringarna att det förmoligen - för första gången i mitt liv - berodde på fullmånen, en måne som var nästan motbjudande där den hängde strax över trädtopparna.

På tisdagen skulle jag ha varit på köravslutning/julknytis med kören men kom inte ivög från jobbet som planerat så det tvingades jag lämna återbud till i sista sekunden tyvärr, för jag hade hellre bytt onsdagens aktivitet (tvättstuga) mot det.... och på torsdagen var det dags för julfest med jobbet - tack och lov en väldigt kort och koncis tillställning med enbart ätande, tal av chefen samt utdelande av de obligatoriska julklappspresentkorten och sen hemgång. Nästan lika dålig sömn igen trots att jag var desperat trött efter en så gott som sömnlös natt. Och så var det ju faktiskt jobb som vanligt nästa dag och vad jag gjorde på fredagskvällen har jag trängt bort....men hade en lika sömnfattig natt, somnade runt 22.30 och vaknade igen vid 00.30 Klarvaknade.

Och var vaken fram till nån gång efter 5.30, det sa åtminstone klockan när jag tittade på den. Därefter blev det några timmars sömn innan det var dags att åka till Lilla Byn vid Havet för att följa med T på hans arbetes julbord. Det är i och för sig oerhört generöst av dem att bjuda med oss "respektive" men det är inte första året som jag undrar vad jag egentligen har där att göra. Köra 17 mil enkel resa för att äta mig sjuk på mat som jag inte är så värst förtjust i, ( i år drack jag inte ens av den frikostiga gratisalkoholen vilket ibland kan underlätta) samt umgås med människor som jag inte har något gemensamt med (extra jobbigt mtp att jag använde upp alla mina mingelskills redan på torsdagens julbord) och sedan sitta i en festlokal där det spelas underbar dansmusik men ingen i sällskapet dansar, de stampar inte ens takten till musiken :( och volymen är för hög för att det ska gå att prata så vad vi gör är egentligen mest att....sitta. Sen vid 23.30 kommer skjutsen och då åka hem till T och sova, stiga upp nästa dag och ha makalöst ont i magen och åka samma 17 mil hem igen.  Så...jag gör det för att vara "snäll", för att ställa upp för T, typ.....men jag är ju i ärlighetens namn inte speciellt snäll mot mig själv när jag gör så? 

Till det kommer att det där gråtandet som jag tydligen började med för några veckor sedan, det bara fortsätter. Jag gråter åt tv-program, åt chattkonversationer, åt radiogudstjänsten, åt musik, åt böcker, åt luciatåget, jag grät en skvätt i baksätet på kollegans bil på väg till jobbet och det är väl tur att det inte är sådan där jobbig fulgråt som jag vanligtvis gråter. Nej, det här är stora sorgliga tårar som fyller på i ögonvrårna och sedan väller över och kastar sig nedför kinderna, rullar ned över hakan, droppar ned och bildar blöta fläckar på min bröstkorg. Ljudlösa, lättborttorkade tårar som inte ens efterlämnar minsta snörvling, men ofta en sjuhelsikes huvudvärk.

Eller ja, vad vet jag om det - huvudvärk har jag ju haft 24/7 så länge jag kan minnas nu så att skylla den på tårarna är orättvist. Jag gör som kollegan som varit tjänstledig och nu kommit tillbaka till den huvudvärk hen trodde hade släppt: jag skyller på arbetslokalerna och arbetet i stort. Det arbete som gör att jag måste sluta skriva nu, eftersom jag ska vara fräsch som en nyponros när jag inställer mig för tjänstgöring imorgon