Så vad är då det här "mitt mående" som tydligen är det som är helt avgörande för vår relation?

Helt ärligt så vet jag inte säkert, trots att det är det som är det enda som lyfts som nån slags påverkande faktor, de ytterst få gånger vi över huvud taget pratar om saken. Odiskutabelt sant är att jag har ett årstidsrelaterat psykiskt mående, november är och har alltid varit en tuff månad för mig  - men det finns ju 11 månader till på året då jag _inte_ är lika påverkad? För egen del tänker jag att det där "måendet" - det är min reaktion på att inte kunna, vilja, orka anpassa mig längre.

Det är kanske min reaktion på att inte ha någon som delar mina intressen, som inte vill resa, som inte vill dansa, som inte vill ut i naturen, som inte vill utforska nya sidor av sin sexualitet - ingen som ser mina behov som viktiga att bejaka.

Och visst, visst har jag stor skuld i detta - det borde verkligen ha varit upp till mig att i högre utsträckning begära, ja nästan kräva redan från början att få fortsätta att vara jag. Men i kärlek anpassar en sig - eller hur var det nu igen.....

Menar jag då att jag är omgiven av elaka människor som vill mig illa, som tvingar mig att göra såant jag inte vill?

Nej, missförstå mig rätt - det menar jag inte alls. Jag tror inte för en sekund att de som jag betraktar som "min nära" medvetet behandlar mig på ett sätt som jag inte kan svara upp till, som jag inte mår väl av. Inte för en sekund tror jag att de är ondsinta personer som uppsåtligt agerar skadligt för någon annan.

Däremot är jag helt säker på att vi alla är en produkt av vår uppväxt, vår omgivning och våra upplevelser och det är summan av dessa som avgör hur vi beter oss i alla sorters mellanmänskliga relationer. Jag är fullt medveten om att jag själv, med min uppväxt, är en till-lagspersonlighet. En person som av födsel och uppfostran har lärt mig att sätta andra och deras behov före mig själv och mina behov och önskemål. Att någon närstående - partner, barn, vän - liksom glider med i det beteendet, enligt principen om "minsta motståndets lag" är väl egentligen inte underligt alls - men mer egentligen tragiskt att det kan ske, om det är utan eftertanke, reflektion och självinsikt.

Och det är väl egentligen de tre orden som ligger bakom mina två, tre senaste inlägg. 

Jo så atteh...jag fortsatte att anpassa mig, för det är väl så det funkar i en kärleksrelation - att en anpassar sig? Men över tid började jag mer och mer fundera på att det mest kändes som om det bara var jag som anpassade mig, som jämkade för att vår relation skulle vara så smidig och givande som möjligt. 

Att ha en LDR är verkligen inte lätt, men i början - när jag fortfarande hade bil - var det inget större bekymmer att förflytta sig de 17 milen enkel resa - jag gillar ju att köra bil, jag kunde själv välja när jag ville köra och det viktiga var ju att få ses! Men när min lilla bil pacakde ihop för gott blev det mer komplicerat, att åka kollektivt är bra men inte alltid det lättaste och där blev det också en något ensidig anpassning - jag började "skolka" från jobbet för att kunna ta ett tåg som var framme i "lagom" tid så att det inte skulle bli för sent på fredagen och på söndagen tillbringade jag (påtvingat pga förbindelserna) sex timmar på resande fot och kom hem sent på söndagskvällen. Han å andra sidan, som slutar tidigare på fredagarna, gick hem i lugn och ro, tog ett fredagsbad, stannade ofta på vägen för att äta något - även om jag hade lagat något "fredagsmys" att äta tillsammans...och på söndagen åkte han sällan hem senare än vid lunch, för att han måste hinna handla inför måndagen. Något som jag aldrig hann på mina söndagar - men överlevde ändå......

Jag anpassade så mycket - städade hans badrum för det var ju faktiskt JAG som tyckte att det var smutsigt, inte han. Lagade all maten för det är ju JAG som inte kan äta vad som helst - inte han. Tog (obetalt) ledigt på klämdagar för att vi skulle kunna ha långhelg tillsammans (även om han jobbade så jag var ensam hemma på dagtid) men enda gången han tog en ledig klämdag tillbringade han den med kompisarna på en fotbollsarena - inte med mig, jag tillbringade helgerna framför tv:n eftersom han var trött efter veckans arbete trots att tv och film är något av det tråkigaste jag vet och jag anpassade mitt sexliv eftersom det var jag som hade "de udda preferenserna" som gick bort i hans värld så ja, en skulle ju kunna säga att det var självvalt - denna anpassning, men det är väl så en gör, för kärleks skull?

Till slut var det så tungt med långdistans, både på grund av resorna och anpassningen och på grund av samhällsnormen som sa att det var dags för "nästa steg" att jag inte orkade längre. De enda gångerna vi nu pratade om hur vår relation såg ut var när jag fick "utbrott" (återigen: mitt mående) och vid flera tillfällen hade jag fått höra att han var fullt beredd att flytta till mig, bara inte ännu....och detta "inte ännu" flyttades fram för varje gång. Så, i en pressad arbetssituation och en ohållbar boendesits tog jag ett oerhört ogenomtänkt beslut och förklarade mig beredd att flytta till honom.

Så började ett husletande där han som hantverkare hade kunskapen och alla kort på hand, jag tog tjänstledigt och fick ett vikariat och höll andan i stort sett hela tiden. För ja...nu skulle jag ju få det där jag ville ha - ett "riktigt" förhållande, där vi bodde ihop och levde och delade livet och den där jävla gråa vardagen med varandra. Uttrycket "be careful what you wish for" fanns i bakhuvudet men det var ju så här det skulle vara - det är ju så en går framåt i ett förhållande?

Nå - lång historia kort: där satt jag, i ett hus jag inte hade velat ha, i en by nästan 20 mil från hela mitt sociala sammanhang, med ett jobb jag inte orkade med och en man som....fortsatte köra sitt race. Men - jag hade ju fått det jag ville ha - nu bodde vi ju ihop! 

Ännu längre historia ännu kortare: det funkade inte.

Det funkar inte att anpassa ihjäl sig till en annan människa, att inte kunna prata med den människan om alla anpassningar en upplever att en gör, att få till sig att det allt mindre fungerande förhållandet beror på ens mående utan att i samma veva kunna diskutera vad det måendet beror på. Att hållas ansvarig för hur en annan person har det, praktiskt, ekonomiskt och kanske framför allt känslomässigt utan att den människan kan se sin egen del i det. Ibland tänke jag att det hade varit så himla skönt att kunna vara den där personen som en annan vill ha, att kunna (an)passa in sig som den där saknade pusselbiten och ja, det hade förmodligen varit jätteskönt - för den andre. Men vem blir JAG då? Och hur blir mitt mående, det där avgörande måendet, då?

Det gör mig verkligen ont om andra att jag uppenbarligen inte kan fylla den rollen, inte som partner, inte som dotter, syster och kanske inte ens som mamma, men för egen del så är det ju rent livsuppehållande att få vara jag, den jag är. Jag klarar inte av ett liv i ännu mera anpassning, då blir det i såfall inget liv.