...den är ett underligt "tempel".

Å ena sidan spicker de (få) jävliga amalgamlagningarna jag har i mina tänder och efterlämnar kratrar som tung-ledes känns som Grand Canyon, och lederna knakar och knastrar som gamla förtvinade grenar i någon skog från en J.R.R Tolkien -berättelse och å andra sidan menstruerar jag lika flödande och och smärtsamt som vilken tonåring som helst, inatt höll kramperna mig vaken till långt in på morgontimmarna trots de smärtstillande tablettena, och de gråa håren är fortfarande inte fler än att jag kan räkna dem på min ena hands fingrar. Om jag inte räknar de i ögonbrynen förstås - de som får mig att likna en grävling i nångon fabel.....men de är jag self-concious nog för att faktiskt rycka bort, det erkänner jag helt utan skam.

Och gråter gör jag fortfarande.

Det går inte att ha radion på innan jag hämtar upp eller blir upphämtad av kollegorna, för alltid finns det något som irriterar tårkanalerna. Fast i och för sig så kan jag skylla på att kylan får mina ögon att tåras. I kväll gråter jag till exempel till dokumentären om Laleh, en helt fantastisk person i mitt tycke! Jag gråter när hon gråter över att hennes mamma inte får höra henne sjunga när ABBA - Björn ackompanjerar. Jag gråter när barnkören sjunger att de ska "slåss mot Goliat", jag gråter  och gråter. Och det är skönt, det är bra, jag behöver tillåta mig att gråta och inte enbart känna de "positiva" känslorna.

Och på jobbet ser det faktiskt nästan ut att lösa sig, sakta men säkert sköldpaddskravlar vi oss fram emot en flytt, en utlokalisering av del av verksamheten och om fastän jag igår avbröt min nytillträdde chef så trot jag att jag tyckte mig uppfatta att det åtminstone hade förts en diskussion kring min (eventuella) utbildning/kompetenshöjning och att den då alltså kanske är godkänd och värd att påbörja. Underbart i detta läget är de uppmuntranden jag fått från de kollegor som jag värderar högst, och även löften från dem bägge att få hjälp och stöttning i studierna  - oavsett hur det i praktiken blir med den saken betyder det världen och lite till att de anser att jag tagit rätt beslut. Dessutom fick jag uppskattning från en kollega som jag stöttade i ett arbetsmoment, en uppskattning som jag i och för sig förtjänade men verkligen inte förväntade mig. Det kändes...mycket bra!

Det kanske blir en vår att se fram emot ändå........