framåt, och två...eller fem tillbaka?

Den där utlokaliseringen...den drar ut på tiden. Anledningen till att den ens är aktuell är i grund och botten att jag som skyddsombud initierade en anmälan till Arbetsmiljöverket om undermålig både fysisk och psykosocial arbetsmiljö och HOPPSAN så fanns det plöstligt möjliga lokaler för vår verksamhet.....men två av villkoren för att ta tillbaka anmälan är redan överträdda och nu verkar det som om det inte finns någon vilja från vare sig lednings- eller politiskt håll att möjliggöra flytten. Vi väntar fortfarande på samma beslut som "snart" skulle undertecknas för fem veckor sedan och varför eller vem som sitter och klämmer på beslutet verkar inte någon ha en aning om. Jag som skyddsombud har inte fått något besked, min närmaste chef har inte fått något besked och mina kollegor har inte fått något besked. Ytterligare ett bevis på hur ypperligt god kommunikation vi har i hela verksamheten  

Att jag dessutom den hårda vägen fick veta att jag skulle fortsätta att vara ansvarig för en annan verksamhet, på annan plats alla måndagsförmiddagar fortlöpande gjorde mig inte mindre förvirrad, och i ärlighetens namn lite irriterad eftersom det _inte_ var det besked jag fick innan jul. Inte för att jag ogillar det, tvärtom är det gnaska trivsamt, men mitt varande där saknar syfte, utöver det att "någon" måste inneha positionen. Det vill säga, vi gör som vanligt och tillsätter lite vem som helst som råkar finnas, i väntan på att "någon lämpligare" tydligen ka råka dyka upp...

...och ovanpå detta har jag det där faktumet att jag tydligen inte kan sova längre än till halv fyra på morgnarna - om jag inte räknar med den där 10-minutaren strax innan klockan ringer vid 6.00    Inatt vaknade jag dessutom en gång strax efter midnatt när timern till fönsterlamporna i sovrummet fick fnatt och slog på dem så att jag fick gå upp och dra ur hela hiet ur vägguttaget. Sen vaknade jag igen vid typ 02.15 av att jag hade FRUKTANSVÄRT ont i nacken och inte kunde ligga på något sätt alls. Det löste jag med ett par värktabletter (igen) och profylaxandning i en halvtimme fram tills de fått effekt och jag kunde somna om. Det känns som om jag tillbringar större delen av mina dagar i koma och om det inte vore för att jag har så få piller kvar, är så galet irriterad på min husläkare och lika galet rädd för att utveckla ett beroende så skulle jag ta sömntabletter vareviga natt för att kunna få vakna utvilad.

Men varför klaga? Jag HAR ju ett jobb, ett boende och en säng att sova i. Jag får kanske börja lära mig att gilla läget istället