...mig då äntligen iväg till att träffa en läkare, igen. Bytte vårdcentral och blev positivt överraskad redan vid den initiala kontakten med uppringande sjuksköterska, som tog sig god tid att lyssna på mig och bemötte mig med relevanta frågor och omtanke innan hon gav mig en tid samma eftermiddag.

Under tiden mellan telefonsamtalet och själva läkartiden hann jag såklart stressa upp mig rejält, fundera över hur jag skulle bli bemött, om läkaren skulle lyssna på mig eller avfärda mig som de tidigare. På (rätt) plats i ett av väntrummen i den i mitt tycke gigantiska vårdcentralen blev det inte bättre, och när jag sedan fick se och höra min blivande läkare när han ropade upp patienten före mig satte alla mina fördomar igång och skena. Dels för att han är man, och dels för att han är en latinsk man - han såg ut och lät väldigt macho och jag kände hur jag krympte till en tummetott på insidan...

Men jag hade min lista, och trots min enorma svårighet att be om hjälp är jag ju också envis som en röd gris - jag SKULLE klara det här. Och det gjorde jag - på sätt och vis- för när det blev min tur och läkaren väldigt milt sa: "du pratar, jag lyssnar, bara lyssnar" så började jag naturligtvis först att gråta, så där filmstjärnestilla med stora tårar som rullade ned för kinderna (ovanligt för att vara jag, som brukar snorhulka!) och så inledde jag med att säga att jag är en person som har OERHÖRT svårt för att be om hjälp, och att det var en fruktansvärt obehaglig och utsatt situation för mig. Sen fortsatte jag med att dra upp min lista och rabbla upp alla symptom jag upplevt och avslutade med att säga att det varit så här sedan tidigt i våras.

När jag pratat färdigt, och inte förrän jag pratat färdigt, tittade han på mig och sa, lika oändligt milt att det är okej att inte vara stark hela tiden, att inte orka, att be om hjälp. Och alla de där andra sakerna som jag VET innerst inne men som är så himla skönt om någon på utsidan ser och liksom bekräftar. Utan större åthävor diagnosticerade han mig med stress, sjukskrev mig en tid framöver och rekommenderade KBT på företagshälsan som behandling. Precis vad jag vill ha! Ingen lång sjukskrivning, inga antidepressiva, inga diskussioner om min vikt och kost.

Nu finns det egentligen bara en farhåga: att min chef ska neka mig att gå till företagshälsan. Hen har redan gjort det med en kollega som ville ha en samtalskontakt och erbjöd istället sina egna tjänster - dvs helt insiktslöst eftersom hen själv ju är en stor del av anledningen till våra mående. Dessutom står det personliga saker om mig i sjukintyget, saker som jag inte vill ska komma till chefens kännedom. Inga problem, jag har all rätt i världen att enbart lämna in sida 2 där datum för sjukskrivning står - men det är på sida 1 som både de känsliga uppgifterna OCH rekommenderad åtgärd står. Får klura lite på hur jag ska lösa det....

Idag var jag dessutom tillbaka på vårdcentralen och träffade en väldans trevlig uska som tappade mig på flera rör med blod, så inom nån vecka vet jag förhoppningsvis om jag utöver stressen lider brist på något mer än (h)järn...