jobb blir det i dagens svamlande.

Fan alltså, jag var betydligt roligare när jag var arbetslös inser jag när jag läser gamla inlägg! :(

Idag blev det ett spontanmöte i arbetslaget på morgonen innan eleverna kommit, vi satte oss - eller snarare "säckade ihop"  - i klassrummet och beklagade oss var och en. Ingen av oss mår bra, varken fysiskt eller psykiskt av att ha en sådan här arbetssituation och vi var och är rörande överens om att vår arbetssituation är fullkomigt ohållbar. Vad vi ska kunna göra åt den vet vi dock inte ett dugg om.

Att gå till rektor lär inte generera någon som helst förändring, han är fråntagen allt budgetansvar och kan inte sätta in extrapersonal. Nämnden ser enbart till budgeten och den har de ju redan beslutat om att skära ned så de kommer inte att ge oss något gehör. Förvaltningen vet nog inte om att vi existerar, än mindre vilka behov våra elever har och med tanke på att vi bara har en tillförordnad förvaltningschef som gör vad han kan för att hålla näsan över vattenytan så finns det ingen respons att hämta där heller.

På onsdag har vi avddelningsmöte, då kommer ovan nämnda förvaltningschef för att berätta hur vi ligger till i kampen för att hålla oss inom de krympta budgetramarna...och för att vara HELT ärlig skulle jag nog  - som det känns nu - inte gråta blod om han sa att skolan måste avvecklas med det snaraste. Jag skulle inte gråta för min egen skull iallafall, men naturligtvis för Ängelen som skulle få avbryta sina studier på "rockgymnasiet" där.

Som jag, och mina kollegor ser det så finns det bara en enda sak som skulle kunna förändra situationen om det nu är så att skolan trots allt ska fortleva, och det är att göra föräldrarna uppmärksamma på hur vi har det. Men då måste det göras på ett sådant sätt att de förstår att de måste sätta press på ledningen och inte på ett sådant sätt att de tar ut sin frustration på oss i arbetslaget. En ytterst delikat balansgång på en tunn spindeltråd, en balansgång som iallafall inte jag personligen är kapabel att genomföra, jag är alltför burdus och rättfram.

All den här turbulensen blandas naturligtvis med övrig turbulens i livet och som alltid är det magen och sömnen som drabbas. Jag ska inte ge några detaljer om mag/tarmfunktionen men jag kan säga att sömnen pendlar mellan ALLT och INGET. Föredrar ingetdera faktiskt :(

blir det - både i bloggen och IRL.

I torsdags var en av kollegorna till doktorn, h*n har mått dåligt et tag och fick diagnosen "på väg mot utbrändhet". Igår var det dags för nytt besök, med massa medicin utskrivet och löfte om sjukskrivning om det inte vänder per omgående.

När jag - men medgivande - berättade för de andra kollegorna om detta sa en annan att "Jaha, jag vet hur det känns, jag tror jag är näst i tur".

Utbränd vet jag hur det känns att vara och dit är jag inte på väg, tack och lov, men sönderstressad. Egentligen vill jag inte nedvärdera vår verksamhet för vi SLITER verkligen för att få till en så bra undervisning som möjligt, men på de premisser vi är givna och med det elevunderlag vi har så är det verkligen inte lätt.

Alldeles för mycket faller trots noggrann planering och nytt måste tänkas ihop på en stundens ingivelse för att vi överhuvudtaget ska kunna få dagarna att gå ihop. Vi har en elev som är på så pass tidig nivå att vi måste börja från absoluta noll, men har ingen budget och får inte köpa in något material som eleven  kan använda. Att deet känns frustrerande är väl bara förnamnet...

Tänker oftare och oftare på senare tid på att jag behöver hitta mig ett annat jobb - frågan är ju "bara" vad?

ifrån de döda är jag ju icke, men nederstigen i någon slags koma.

Förmodligen SKA det vara så här förvirrat, det måste nog bli det när det trillar in helt nya elever och vi inte ger tillfälle till planering inför uppstarten. Huxflux blev jag upp(?)graderad till engelskalärare igår, tio minuter innan jag skulle gå hem. Ptja, engelska kan jag ju utan problem och pedagogik och specialpedagogik har jag ju läst så varför inte? Vad mina kollegor glömde att nämna var att jag också skulle ha teoripasset efter engelskan, och från och med nästa veckan även huvudansvaret för musiklektionen då en av mattelärarna hastigt sagt upp sig och vår musik- och mattelärare därmed är den enda som återstår - och de övriga programmens matte prioriteras framför Gy-Särs musiklektion.

Avsatt planeringstid och ökad lön för detta?

Skojas du på mig!?   

Näää, det går ju inte - jag är ju inte utbildad till lärare!!!!!!!!!!!

Men på det stora hela så klagar jag ändå inte - jag får göra något som jag verkligen gillar och jag tror nog att "with a little help from my friends" även musiken ska kunna gå att få ihop. Och första engelskapasset gick riktigt bra - trots att jag mitt i lektionen upptäckte att eleverna hade olika böcker. Eller snarare likadana böcker, fast med olika utgivningsår vilket innebar vissa olikheter. Men vi redade ut det med så nu är jag full av tillförsikt inför min kompetens - och elevernas goda humör :)

en lång sommar. Eller alldeles för kort, fullständigt beroende på hur en ser det.

Lång i bemärkelsen "utan blogginlägg" och kort om en tänker på semester och värme. Fast i år har jag ju lyxat till det med hela tre veckors semester, det var länge sedan jag var ledig så lång sammanhängande tid! skönt var det, men som det gamla ordspråket säger: "mycket vill ha mer ".

Att komma tillbaka till ordinarie jobbet var.....inte så inspirerande faktiskt. Dels beroende på att första veckan var jag ensam från arbetslaget, ja ensam från hela ungdomsgymnasiet faktiskt. De enda andra som jobbade var vaktmästare, ledning, administration och såklart SFI som jobbar året runt. Den andra veckan, när alla kollegor kom tillbaka ägnade vi åt saker som kändes.... mindre givande. Inte alls onödiga eller ointressant, men vi hade kanske kunnat ägna tid åt dem vid något annat tillfälle liksom. Veckan innan skolan börjar så vill och behöver vi gå igenom, tillverka och beställa material så att vi faktiskt kan bedriva verksamhet kommande vecka - inte öva på att hålla i en brandsläckare och ha "bikupor" och tvärgruppsdiskussioner om undersökningar gjorda i Ontario och på Nya Zeeland.

Så...idag började eleverna och KATJOFF fick jag en hint om hur läsåret kommer att gestalta sig.

Vi har två elever som behöver individuell undervisning på heltid. Vi har två elever som behöver individuell undervisning på minst healvtid. Vi har fyra elever som behöver hjälp med toalettbestyr. Vi har en elev som behöver hjälp med ALLT, inklusive matning. Vi är fyra personal.

Det betyder att exakt precis ALLTING måste kallfa in i minsta detalj precis hela dagen varenda dag. Ingen av oss får bli sjuk, ingen får bli uppehållen av annat, alla elever måste göra exakt det som förväntas av dem vid exakt rätt tillfälle och utan att krångla eller tidsfördröja. Jag har sagt att jag jobbar med intellektuellt funktionshindrade va? *sucka*

Samtidigt som vi är fullt medvetna om den här situationen är vi också exakt lika medvetna om att det från ledningshåll till föräldrarna har utlovats individuell undervisning, riktigt specad till varje elev. vad vi däremot inte vet är hur i hela fridens namn det är tänkt att vi ska kunna genomföra det? Idag kände jag - tyvärr - ingen större arbetsglädje, och ingen större lust att stanna kvar på det här jobbet....

"Det är saligare att...."

eller

"Ju fler vi är tillsa....."

Nä, jag hade för mig att det fanns någon floskel om att det inte gjorde så mycket att det blev sällan, för då blev det desto bättre, men det tänkte jag nog enbart för att lura mig själv?

Ibland bloggar jag inte för att det liksom inget händer i mitt liv och ibland bloggar jag inte för att att det händer lite för mycket i mitt liv. Som nu typ ungefär. Jag har haft en fin skolavslutning, en sjupermysig midsommar, en mumsig helg och jobbar som en tok på sommarjobbet - än så länge.

För på fredag ska jag faktiskt gå på semester, för ovanlighetens skull!

Om allt går som det planeras så ska Älskot och jag ha hela tre veckor tillsammans. TRE veckor, det är mer tid än vad vi någonsin tillbringat ihop. Det är inte utan att jag är fundersam på hur det ska gå. Jag är väl inte mer imponerad av Lasse Winnerbäck än gemene man, men vissa träffsäkra citat har han myntat och ett av dem är jag speciellt förtjust i eftersom jag tycker det speglar mig liksom:

"Du är svår att leva utan, jag är svår att leva med"

och det säger jag ju inte för att fiska efter komplimanger, utan för att jag av erfarenhet VET hurdan jag är....

En fullständigt fantastisk människa, men full med fel och brister :)

Ett av de felen och bristerna är att jag lätt blir otålig på andra människor. främst för att de inte kan läsa mina tankar och liksom fööörståååå vad jag tycker att de borde göra och hur jag tycker att de borde agera. Jag vet, det ÄR faktiskt inte så himla lätt så jag jobbar på att förlåta folk i förväg för att de inte har den förmågan   

Så om Gud vill och tygen håller (se där, nu fick jag till en floskel lik förbaskat!) så är vi fortfarande ett par om tre veckor. Fast det handlar nog mindre om hållbart tyg än om Älskots fantastiska förmåga att stå ut med mig och mitt humör :)

kommunikation är grunden för alla goda relationer.

Jag erkänner utan omsvep att jag är OEHÖRT dålig på att prata om vissa saker. Jag är helt enkelt inte uppfostrad till att prata om hur jag mår, vad jag vill och och vad jag tycker. Jobbrelaterat är det såklart inga problem alls, där är jag snarast lite för frispråkig ibland men när det kommer till mitt privatliv....ja då blir det lite komplicerat.

Men när jag då krånglar mig loss ur den där "tabu"känslan och faktiskt säger vad jag tycker, tänker, känner, vill och mår och får en ganska ljum, om ens någon respons på det - hur går jag vidare då?

Det finns ju vissa saker som vi tejer/kvinnor har uppfostrats till att "veta", att det inte uppskattas att vi "tjatar" till exempel. Att vi inte ska vara "klängiga" eller "efterhängsna". Jag tror att alldeles för många av oss mer eller mindre medvetet har integrerat de här sakerna i vårt agerande och i alldeles för stor utsträckning låter killarna/männen i våra liv vara de som styr och ställer med hur saker och ting bör vara....

och sen sitter vi där, med en hel jävla jättehög med beslut som vi kanske helt plötsligt har kommit fram till att vi inte är delaktiga i - vi har helt enkelt underlåtit att ha åsikter själva, just för att inte uppfattas som "klängiga". Vi har gjort en hel massa "icke-val" för att prata existensialism.

Förmodligen ska jag väl enbart tala för mig själv, men jag undrar om ni inte håller med om att det ibland känns alldeles överjävligt att upptäcka vilken situation en uppenbarligen alldeles frivilligt har försatt sig i, nästan utan att vara medveten om det....

*Edit*

Och efter en natts god sömn. lite input och eftertanke dyker tanken upp....att det ju faktiskt KAN vara så att det jag sagt faktiskt uppfattats, och nu processas. Bara att det sker så långsamt att jag - som oftast både talar och handlar (och bloggar) lite överilat och ogenomtänkt - inte förstår att det faktiskt processas?

tog sex av "mina" tio elever studenten.

Jag måste säga att jag är evinnerligen glad att Ängelen inte också gjorde det - för med så mycket att fixa för studenterna på jobbet så hade jag varken hunnit eller orkat göra det på hemmaplan.

Fast lite fix blev det ändå, eftersom hon i sista sekunden blev medbjuden på studentbal - f.d klasskompisens pojkvän dumpade henne 14 dagar innan balen och då fick Ängelen steppa in som kavaljer. Men det skulle ju orndas kläder! En känning hittades på Tradera, budades på och vanns...men kom ju aldrig!!!! Så i vild panik fick vi åka till StoraStaden för att köpa en kort cocktailklänning (vilket var det enda vi hittade) som jag sedan satt halva natten och sydde till en långkjol till....det var tråkigt och stressande, men det gick och bal blev det...

Åter till ämnet, "mina" elever tog som sagt studenten, och trots att jag vet att eget skryt luktar illa tänker jag nu skryta: i samband med detta får jag av ett föräldrapar veta att det är på grund av mig som deras son stannat kvar på vår skola. I samma veva som jag började jobba där hade föräldrarna blivit mer och med desillusionerade och uppgivna, skolsituationen funkade inte alls...men de försökte härda ut och hitta alterntiv under vägen. Så förändrades något, uppenbarligen alltså till det bättre och i fredags fick jag alltså veta att lillastora jag hade gjort den skillanden för familjen. Det värmde i hjärtat och fick självkänslan och självförtroendet att växa rejält.

Pappan ifråga - som faktiskt är något av en lokal celebritet - sa att om det någonsin var någto jag behövde hjälp med, om det var något på jobbet som krånglade, eller om jag tänkte söka nytt jobb och ville få "utomordentligt goda vitsord" så var det bara att höra av sig. Nu är ju inte jag den hjälpsökande sorten - men bara att få det sagt till sig...det är fint!

min kropp sig utanför min kontroll.

Då sover jag. Jag sover löjligt mycket, det är som om alla system stänger ner och kroppen och hjärnan liksom "skyddar" sig. För jag har - baserat på tidigare erfarenheter - konstaterat att det här händer när jag känner mig under mycket stress och/eller stark press. Oavsett hur viktigt någonting kan vara att dryfta eller genomföra så funkar det liksom inte - jag somnar. Mellan sömnattackerna är jag alert och vaken, jag sköter mitt jobb och jag äter rätt hyfsat. Men sen sover jag.

Inte för att något förändras eller förbättras av sig självt medan jag sover och inte för att jag har mer ork att göra/säga det där jag borde göra/säga efter jag toksovit. Fast uppenbarligen har mitt medvetna jag inte så himla mycket att säga till om det här eftersom det "bara händer".

Jag får göra som jag brukar få göra: hänga med i det som händer och gilla läget, oavsett om jag gillar det eller inte....