eller kanske snarare är det lite mycket nu som skapar en enorm tomhetskänsla - eller varför inte kalla det "noll-läge" -  både i kropp och knopp?

Med längstaste väninnans nyblivna 18-åring som ligger på IVA och pendlar mellan liv och död sedan mer än en vecka tillbaka, fram till i fredags kunde läkarna inte ens ställa diagnos utan satsade allt på livsuppehållande åtgärder.

Med våren och tidsomställningen som tröttar en redan nästan letargisk Catt.

Med vad som känns som ett enda långt mellanhavande med exet som hånar och sitter över.

Med diskussioner med (minst) tre olika myndigheter som "bara går efter reglerna" och inte ger något utrymme för personlig flexibilitet och definitivt inte utmärks av särskilt empatiska handläggare.

Med en total inre förvirring som ändå innehåller en förvissning och som höll på att skrämma ihjäl Hjärtat i helgen. Förlåt igen!!

Med käraste E som för en ojämn och orättvis kamp mot ointresserade hantverkare - ett uppslag för "Fuskbyggare" om något.

Med påsklovsledig Ängel och en kraschlandad ekonomi.

I all den där oron är det svårt att hitta den glädje och kärlek som trots allt ändå finns, nånstans långt inne - och tyvärr ännu svårare att hitta de adekvata men ack så nödvändiga orden!

tycker jag mig ha gjort idag.

"Hela världen"  - tidigare känt som "Lutherhjälpen" stod bakom en Vårsoaré i församlingshemmet idag. Där försiggick sång av både Sångkör och Allemanskör, en burlesk av ett kyrkonämndsmöte, trubadurande, framträdande av Musikalgrupp och barngrupper - och naturligtvis avätande av de faaaantastiska piroger vi i Diakonigruppen bakat!

Vi hade över hundra besökare som dessutom fick information om och möjlighet att handla  rättvisemärkta varor från världsbutiken Karibu http://www.varldsbutikerna.org/main_butiker_show_id.asp?id=37 

På det stora hela gjorde vi en rejäl insats för att ge fler människor rätt och möjlighet till en för oss i västvärlden så självklar sak som rent vatten - även om det kändes rätt paradoxalt för mig som tillbringade en stor del av kvällen med att handha den stora industridiskmaskinen i köket, samt att handdiska det som inte lämpade sig att köra i maskin - vattenåtgången där kunde förmodligen ha försörjt en smärre afrikansk by i en vecka  

Sanning med modifikation  kanske - men jag såg mig själv skymta förbi allrasom hastigast hela TVÅ  gånger i gårdagens "Körslaget"!

Eller är det egentligen så himla dumt att vilja lita på sin omgivning?

Jag litade på att mitt ex skulle ordna med underhållet - för det lovade han, och när han inte gjorde det så litade jag på att FK skulle göra det som krävdes - för det lovade de men...det gjorde de inte.

Ängelen och jag drabbas för att hennes pappa inte håller ord, och för att "systemet" inte fungerar. Min ansökan behandlas from den dag den kommit in till FK, vilket innebär att vi är berättigade underhåll from april - trots att Ängelen bott på heltid hos mig sedan 5 februari.

Jag vet, Ängelen vet, exet och ganska många andra vet att det är så - men han är glad och nöjd åt att slippa två månaders betalning och FK menar att det är mellan oss och att det får vi reda ut sinsemellan. Good luck liksom...

Att jag två månader i rad nu fått skjuta på diverse räkningar för att få råd att köpa mat och hushållsartiklar, och alltså kommer att få fortsätta skjuta på dem eftersom den där "klumpsumman" alltså aldrig kommer att komma bekymrar förmodligen ingen förutom mig och de som fått höra och stått ut med mitt gnäll. Jag säger det alldeles för sällan, närmare bestämt aldrig men jag älskar er.

För övrigt är jag mest bara besviken.

Allra mest besviken är jag på min egen godtrogenhet och vilja att tro det bästa och att saker och ting ska lösa sig på rätt och bästa sätt......

Idag kom A med sin lilla rufsboll till hund för att släpa mig ut på en promenad. Vi höll oss för säkerhets skull till gatorna inne i Byhåla för att slippa halka omkring på slask och is och vandrade därför gata upp och gata ner ungefär som om vi vore i Norrköping - fast det fanns inte mycket att glana på, däremot nickade och hälsade glatt betydligt fler människor än vad jag visste att jag kände här.

Efter promenaden kände vi att våra kaloridepåer var, om inte uttömda så åtminstone farligt nära rött, fast sken på mätaren så vi knatade vidare bort till den lokala matbutiken och shoppade på oss lite gott bröd och kräftost (sorry Hjärtat, ingen mer bacon här!). Även i affären använde vi vår enorma sociala kapacitet, log och hälsade på alla som log mot oss och A undrade till slut om jag verkligen visste vilka alla var.

Jag fick ju erkänna att jag inte hade den blekaste - men hälsar de på mig så hälsar jag såklart tillbaka, lite hyfs har jag ju lyckats tillägna mig under de i rappet 43 år jag befunnit mig på den här planeten. Väl hemma igen kände jag att det där glaset thé jag alltid dricker på morgnarna pockade på att få ansluta sig till grundvattensystemet igen och efter förrättat värv slog jag en hastig blick i spegeln..

Att så många log och nickade berodde uppenbarligen inte på min charmerande personlighet och karismatiska utstrålning utan till yttermera visso på det fantastiska läppstift jag stråkvis utan vetskap tydligen applicerat, i den extremt högmoderna kulören ToothpasteWhite ......

nån enstaka gång ibland *ironi* att jag ägnar mig åt att läsa bloggar, och att kika in på olika communities här på nätet. Jag har en och annan favorit som jag återkommer till och på sista tiden tycker jag mig ha märkt av en trend:

Folk VET så himla mycket.

Man kan nästan tro att en del får betalt för att hänga på nätet och vara nån slags proffstyckare? Den trend jag talar om just nu är den att "alla vet" att man inte behöver vara varken arbetslös, eller för den delen långtidssjukskriven/sjukpensionär för det fiiiiiiiiiiiiiiinns jobb - "bara man vill".

Dessa självutnämnda proffstyckare/vetare baserar allt som oftast sitt yttrande på "för jag har själv aldrig varit arbetslös" och därmed är ribban lagd. Har man en gång som 18- årigt nystudentat sjukvårdsbiträde fått sitt första pottömmarjobb inom långvården och sedan hängt sig kvar under alla neddragningar åren igenom har man uppenbarligen också i nån slags förklarat rosafärgat skimmer förärats förmågan att veta allt om alla.

Det öses vrede och galla, spott och spe över dem/oss som lever på bidrag, vi som är lata och ovilliga att förändra våra situationer, vi som är fullt nöjda med att leva på andras surt förvärvade och erlagda skattepengar och inte bara det utan också lever GOTT på dem!! Jag har bara en enda sak att säga om det:

"Walk a mile in my shoes"

egentligen för att få bli läkare?

Bortsett från skyhöga poäng alltså. Cynism, sjuk humor, empatilöshet?

Nä, såklart att det inte KRÄVS men två på varandra följande läkarupplevelser har fått mig att undra. P19 var hos läkaren idag nämligen. Som barn led han av HORRIBLA eksem på baksidan av låren och upp mot, in under och bak på...ja, ni kan gissa vart. Han behandlades med mjukgörande salvor och cortisondito som inte gjorde något annat än att göra huden skörare, med påföljd att eksemet spred sig, vätskade, kliade och blödde. Det blev så illa att vi till slut blev inlagda på sjukhus för det. Där badade man honom i kaliumpermanganat, gossen fick en intressant och sjuklig blålila hudton - men eksemet försvann som en hundring i affären för att aldrig återkomma.

Förrän för något år sedan, när han hamnade i en stressig sits. Naturligtvis berättade han inget för mig, utan jag upptäckte det för en vecka sedan och ringde då hudkliniken för att få hjälp. det fick jag ingen. Eller snarare fick jag samma gamla råd om cortisonsalvor och jag drog samma gamla visa igen som så många gånger förr och avslutade med att fråga om det inte fanns möjlighet att behandla med kaliumpermanganat igen eftersom det visat sig vara så effektivt.

Nope, nix och nej - det kunde man INTE tänka sig. Det använde man nämligen enbart i extremfall eftersom det är så uttorkande och bakteriedödande. Jaha? Vore det inte lämpligt då att besiktiga ungdomen och därmed kunna avgöra att han faktiskt ÄR ett extremfall och bada honom lite igen?

Näääärå, vi ska naturligtvis ta vägen om vårdcentralen och det är där P19 har träffat #2 av de av mig diagnosticerade som "underliga läkare". Doktoren ifråga tyckte nämligen inte att utslgaen P19 fått i ansiktet var "så farliga, det finns de med finnar som ser värre ut" - att ungen i stort sett aldrig haft nån acne att tala om ryckte han på axlarna åt. På frågan om de kunde komma sig av något i arbetsmiljön hade han ett enkelt tips: "sluta jobba!"   

Men när gossebarnet drog ner byxorna för att visa (nä era snusktanter  - inte DEN) eksemet där så blev han faktiskt tyst, åtminstone en stund. Sen skrev han remiss in till hudkliniken   och skickade ett recept på nån tablett till droghandeln (ja, det heter ju så nu för tiden) utan att tala om vad medicinen hette och när P19 frågade vad den var till för så fick han till svar att "märker du inte det så är den verkningslös, men den lär ju knappast bota dig ändå" och hov upp ett skratt.

Ja jag säger då det........

Så här jämnt nån vecka efter jag fått besked om att jag inte längre är berättigad till underhållsstöd för Ängelen tröttnade jag på att vänta och ringde till FK.

Gaaaaah liksom!

Min obotliga dumhet /vilja att - trots att jag om och om igen motbevisats - tro gott om folk  (och alltså lita på exet när han sa att han skulle ordna med underhållet) biter mig i rumpan igen. Det tog nämligen bara en vecka för FK att dra in de 105:- jag fått i underhållsstöd, men hela ÅTTA (8) veckor att handlägga  den ansökan jag skickat in en månad "för sent" dvs när den frist jag ville ge exet gått ut.

Det innebär alltså att jag kan räkna med att få underhåll nån gång i slutet av maj.....Jag fick veta att "det kunde vara trevligt att få en klumpsumma då" - men frågan är ju vad vi ska käka fram tills dess?

Missförstå mig rätt - jag är så innerligt tacksam över att möjligheterna och bidragen finns - men byråkratin runt omkring dem kan ju knäcka den envisaste!

*går och pantar Hjärtats vattenflaskor*