Detta nyår lovade jag - liksom de allra flesta tidigare  - absolut ingenting. Att sitta inför andra och lova en massa, vanligast är väl förmodligen att sluta använda nikotin/tobak, att börja motionera och att börja sköta sin kost och hälsa känns mest tramsigt. Jag vet ju med mig att jag inte kan hålla sånt ändå, att det skulle vara nåt speciellt med att lova det på den sista dagen på året tror jag inte en sekund på - troligtvis blir det mest förhastat. Ska man göra en stor förändring i livet ska det komma inifrån en själv, efter moget övervägande för att ha någon effekt tror jag.

Sluta snusa har jag inte en tanke på, jag trivs med min prilla. Börjat motionera har jag gjort en hel massa gånger och slutat minst lika många. Min kost sköter jag, jag äter precis lagom mycket choklad och ost för att må bra. Frukt är jag också bra på, speciellt sån frukt som kallas choklad......Ähem.....

Nä, seriöst - är det något jag skulle vilja lova så är det att aldrig sluta försöka se positivt på saker och ting, att aldrig sluta läsa och utvidga min kunskap. Att aldrig sluta vara nyfiken och vilja lära mig mera, att aldrig sluta att kramas, tycka om, må bra och njuta av livet!

Om igen: Gott nytt 2010 på er alla fina människor - sluta aldrig att älska livet!

så länge har tack och lov inte 2010 bjudit på några större överraskningar - här i lilla byn i närheten av havet tickar tiden sakta men säkert. Hittils i år har det  hunnits med en del filmtittande, uppätande av nyårsaftonens rester och en kort och stillsam promenad. Det är bara att acceptera - helt 100 återställd är jag definitivt inte. Men jag var en duktig flicka igår och drack inte en droppe alkohol för att inte riskera min penicillinkur - om man inte räknar en ölpuss förstås =)

Om antibiotikan verkligen påverkas av alkoholintag vet jag i saninngens namn inte men det kändes oerhört onödigt att riskera någonting när jag inte kände någon förbättring förrän efter fem dagars kur, och nu vill jag VERKLIGEN bli frisk! Smärtan har äntligen givit med sig, nu kliar det "bara" - både i det läkande såret och i den milt sagt irriterade huden under de otaliga förbanden.

Milt sagt irriterande var det också att teflonCatten åkte ifrån ungefär hälften av nyårsmaten hemma på parkeringen och inte insåg det förrän jag var framme. Men men - det kanske fanns någon annan som fick en lite smakligare afton tack vare det? I så fall så: väl bekomme liksom!

Så här i årets sista skälvande....nja, riktigt slut är det ju inte ännu - men ändå:

GOTT NYTT ÅR!

önskar jag er från en gnistrande solig, vit och vacker liten by. Jag hoppas att ert gågna år innehållit lika mycket positivt som mitt och att 2010 kommer att bli minst lika bra för oss alla. Njut av god mat och dryck, sällskap eller stilla lugn och ro i ensamhet så här vi igen nästa år!

*nyårkramas*

för det lilla utbrottet i förra inlägget - men det låg såklart betydligt mer bakom än vad som skrevs, det var inte helt opåkallat och inte första gången varken hon eller andra som sagt förväntar sig att jag inte ska behöva/vilja planera min dag, eller står redo för akututryckningar när de "mer upptagna" kallar..... Jag är inte på något sätt rigid, men det där beteendet är väldigt envägs, if you see what I mean.

Nu bet jag dumsnällt ihop och åkte och fikade, en snabb. Men jag inser att det är dags för en sådan där rensning till som jag gjorde för några år sedan - bort med energitjuvarna!

En energitjuv är den här infektionen också - jag känner mig som om jag skulle kunna sova 24/7 - om det inte vore för att jag nästintill har trycksår på baksidan av allt sittande och liggande de senaste dagarna.

Milt irriterat kan jag också konstatera att övningsskjutandet kommit igång, redan igår fyrade något praktpucko av de första raketerna, strax nedanför mitt fönster. För er som inte vet kan jag berätta att jag bor i ett hyreshus, på ena sidan av det ligger ett villakvarter, på andra sidan en smaaaaaaal gräsmatta, en parkering och på andra sidan av parkeringen ytterligare ett hyreshus.

När då någon intelligent nog fyrar av raketer på den smaaaaala grässmattan blir det en viss resonans mellan husen. Coolt va? Eller inte! Nu är inte jag skotträdd, och har heller inga djur som behöver plågas av ljud och krutdoft men jag gillar ändå inte upptåget. Raketer ska avfyras på öppna platser så att det inte är någon risk att de löper amok och skenar in genom någons fönster - det HAR hänt vet ni!

Det är väl en av väldigt få anledningar som gör mig smått tveksam till att evakuera under nyårshelgen. Fast å andra sidan kanske det är lika bra att INTE vara hemma om nåt får för sig att explositera i mitt vardagsrum? Anyhooo - imorgon kommer fina frusna L hit och käkar frukost med mig - sen drar jag till Hjärtat i den lilla byn nästintill havet! *längtar*

ännasum en gnutta irriterad - igen.

Här hade man tänkt sig och planerat en födelsedagsuppvaktning under dagen. Den fyllande sa "Men visst, vad kul - välkommen! Slå en pling innan du kör bara så att jag inte råkar vara ute".

Å så far man runt som en skållad stolle för att fixa med paketet, slå in både den och sig själv i fräscha omslag om man säger så - sånt tar sin lilla tid. Å så ringer tillefånen å man fastnar i den alldeles för länge. Å så har penicillinet slagit ut lite mer bakterieflora än vad den borde om man säger så så man fastnar på ett annat ställe med. Å så ringer man äntligen och istället för födelesedagsbarnet svarar dottern: "Nä, hon är med sin syster på stan och sen ska de gå och träna ett dubbelpass, hon är nog inte hemma före 16"

Å så tappar man alldeles lusten för att uppvakta på nån jävla födelsedag - för eftersom man råkar vara arbetslös så är det vissa (alldeles för många) som tar för givet att man kan hänga som en elefant i en liten jävla spindeltråd och dingla i väntan på att allting ska passa dem!

Å eftersom hela det här inlägget är skrivet i tredje person förstår ni ju alla att det är rent hypotetiskt............NOT!

Ja, ni vet vad..... :(

Jag byter bandage och byter bandage, min "hängbuk" har nu uppgraderats till "stackars magen", den är alldeles röd av all tejp/klister, den kliar och är faktiskt riktigt ledsen.

Fast nu har den i och för sig äntligen återtagit sin normala degiga konsistens efter att i fem dagar varit spänd, hård och horribelt hudöm. I gårkväll hade jag den höga äran att blir uppringd av självaste opererande kirurgen som samtidigt som hon lämnade beskedet att blodproverna visade att infektionen hade vänt *sjung hallelujah* verkligen beklagade att det hade blivit så här "mitt i julhelgen och allt". Hon påstod att det inom kort inte längre skulle komma "pus" (norska och latin för "var") och det, mina vänner är något jag verkligen ser oerhört mycket fram emot för jag stinker som en slaktarbod   

Eftersom jag igår tog upp den negativa respons jag fått på det jag berättar vill jag idag passa på och säga stort tack till er som uppskattar (mig och) det jag skriver - det är så intressant att de som är positivt inställda till mig skriver i kommentarsfältet, medan de negativa reaktionerna kommer på mailen? Inte för att jag skulle få för mig att kolla IP-nummer eller mailadresser så det är egentligen egalt vilket.

Pöss på er pigga glada människor, nu ska jag försöka ta mig i kragen och erövra den här dagen!

Idag är jag tvetydig:

LÄCKER!!!

för att uppröra eventuella fortsatt indignerade läsare kan jag berätta:

att varet bara VÄLLER ur kamerasnittet under naveln  

att jag avlagt besök på sjukan idag och blivit snabbt och smärtfritt bestulen på ytterligare två rör blod som ska analyseras för att utesluta sekundärinfektion som det bredspektraantibiotika jag fått eventuellt inte biter på.

att jag blivit OERHÖRT väl bemött av all sjukvårdspersonal, från informationssamtalet veckan innan op, inskrivningspersonal, op-team, uppvaks-team, sjukvårdsupplysningen som jag ringde till och var osammanhängade med i förvirrad feberfrossa, personalen på gyn-akuten som tog emot och lugnade en varfylld Catt. Alla har varit professionella, omtänksamma, uppmärksamma och fullkomligt fantastiska!