Alliansen med Beatrice Ask har lagt ett förslag på att föräldrar ska bli ersättningsskyldiga när deras barn begår brott. Det är ett intressant förslag tycker jag, ett som helt klart ligger i linje med vad jag tänker om att man måste finnas till för sina barn, sätta gränser och vara närvarande. Anders Borg å sin sida menar att det är ytterligare ett sätt för alliansen att sparka på dem som redan ligger - men hur fördomsfullt är inte det yttrandet då? Det förutsätter ju på något vis att det enbart är barn till ensamstående låginkomsttagarmorsor eller arbetslösa invandrare som är brottsliga? Nu generaliserade jag såklart - men jag tror att ni fattar hur jag menar.

Jag tror nämligen inte alls att det är så enkelt. Jag är övertygad om att det finns barn till höginkomstföräldrar med villor i flermiljonsklassen som får obegränsat med "veckopeng" av ständigt frånvarande föräldrar som också begår brott som skadegörelse i form av tex klotter, snatteri, hot om våld och våld. Fast innerst inne tror jag tyvärr inte att det kommer att lösa så värst mycket.

Främst har du ju frågan om vem som ska räknas som "barn" åldersmässigt. Sen kommer ansvarsbiten in om det inte handlar om gärningar utförda av enskilda individer - vem i gänget hade det största ansvaret, och så till syvende och sidst handlar det ju om det där med resurser. Det finns idag varken tid eller pengar för att utreda betydligt grövre brott så hur ska man lösa det?

Dessutom är jag en anings smula gnutta fundersam över om det där inte är att stämma i ån istället för i bäcken? Jag misstänker nämligen att de flesta som kommer att åka på sådant här betalningsansvar är främst tonårsföräldrar och shoot me if I'm wrong men en unge som kommit upp i den här åldern och begår den sortens handlingar lär inte orka bry sig massor om att morsan får ytterligare en räkning att betala - och som förälder i den ovan nämnda sitsen har du förmodligen gapat och tjatat så pass på din unge allaredan så att hon/han inte längre hör det....

Ja, jag vet inte - det är väl med det här som med så oerhört mycket annat; det är på gott och ont. Frågan är vem det kommer att gynna mest - statskassan eller den enskilde individen/ungdomen?

Ja alltså - jag vet ju att min morgon rent tidsmässigt inte sammanfaller med den som de allra flesta av er har utan snarare ungefär när ni tar förmiddagskaffe. Men det hindrar inte att jag älskar den här låten:

Eftersom jag sovit gott och inte är hälften så grinig som igår slänger vi in den här också:

Ni som har tonåringar vet att det stundom är svårt att umgås med dem. Vad gör man tillsammans liksom? Kludda i målarböcker och gräva i sandlådan är ju ett passerat stadium, och när man som jag är notoriskt fattig kan man ju inte ens åka och tokshoppa ihop....

För Änglens och min del blir det en del tv-tittande, allt ifrån modellprogram till actionthrillers. Sällan okritiskt och utan diskussion (utomstående brukar klaga över att vi "pratar sönder" programmen*S*) och det gläder mig att inse att hon är en aktivt tänkande och intelligent liten varelse.

Härom kvällen tittade vi på "Inlåst" - om ett gäng mer eller mindre kriminella och drogbelastade grabbar i 15 - 17 års åldern som ska sitta i fängelse "på prov" under tolv dagar med den i enligt min åsikt rent eminenta Ann-Britt Grünewald som anstaltschef. Jag tycker att konceptet/projektet som sådant är oerhört intressant, men reagerar mot att det visas upp som nån slags underhållning. Att det skulle fungera som avskräckande exempel för andra unga i samma sits tvivlar jag på, jag är nämligen så fördomsfull att jag inte tror att de sitter hemma och kollar på tv....

Gossarna i programmet är så lika, men ändå så olika. Så osårbart coola på utsidan, och inuti så oerhört bräckliga. Varför mår våra ungdomar så dåligt? Jag önskar att jag satt inne med svaret. Naturligtvis har jag en rent generell teori baserad på min utbildning och min yrkeserfarenhet och med risk för (inte för att jag är rädd iofs) skapa en storm i mitt lilla bloggvattenglas vill jag påstå att det beror på vuxenvärlden som någonstans - kanske på flera nivåer - brustit. Vi har inte sett och tillmötesgått det lilla barnet och han/hon har vuxit upp till en individ vi inte kan hantera.

Då skyller vi på skolan, på grupptryck och dåliga kamrater. Vi säger: "om det bara hade funnits".....mer personal på dagis, fler lärare, mindre skolklasser, mer fritidsgårdar, fler aktiviteter, färre langare, om hans/hennes pappa/mamma bara funnits till lite mer osv osv osv. Det är sällan eller aldrig oss själva det är fel på. Jag vet, jag har varit där själv. Och är - ibland. Det är inte alltid lätt att räcka till som förälder, det ska gudarna veta och är man så själv inte alltid på topp (vilket INGEN människa kan vara ständigt) så blir det ännu svårare. Jag hoppas för de här grabbarnas skull att den där inlåsningsgrejen blir vändpunkten för dem - samtidigt sörjer jag över att ingen sett dem förrän det gått så här långt!!!

Det kommer en del II - tack vare att Bloggplatsen infört möjligheten till lösenordsskyddade inlägg. Känner du att du vill/orkar/bör läsa det, så släng iväg en kommentar så kommer förmodligen lösenordet till dig.

tänkte jag bara tala om att efter att sett det här finns det mer än "bara" den krockskadade idiotjävlanacken som får mig att avstå från att gå på yoga:

Say no more liksom......

När jag inte kunde somna inatt.

När det sedvanliga telefonnattningssamtalet hade behövt vara i eoner och hud mot hud för att jag skulle få nog.

När klockan började närma sig tre. 

När värken från den krockskadade idiothelvetesnacken kröp neråt armarna och fick mina fingrar att domna med den där obehagliga tinglande känslan.

När frågorna i korsorden framstod lika lättlösta som andragradsekvationer.

När inte onani gjorde mig avslappnad och dåsig.

När den existensiella nattångesten rullade ihop sig till en boll av magkatarr och parkerade i mitt inre.

När jag stått naken framför fönstret och tittat ut i den blåsiga regntunga natten utan att bli  ett dugg sömnigare.

Då slängde jag ut armen och grep tag i den översta boken i traven från biblioteket:

Åfyfanåfyfanåfyfan. Den är så jävla bra. Så naken, rå och utlämnande att jag förstår att hon tillfälligt försvann samma dag den gavs ut. Den är så jävla bra.

Fast jag inte är bipolär som Ann.

Fast jag inte har självmordstankar.

Fast den enda likheten oss emellan som jag kan komma på så här i en hast är att vi båda är trebarns (pojke,pojke,flicka) mammor. Hon är blond - jag är mörk, hon är smal - jag är fet, hon är gift - jag är skild, hon äger två hus - jag hyr en lägenhet, hon har mer jobb än hon kan klara av - jag har ingen sysselsättning alls.

Men där fanns nåt.

Den är så jävla bra.

Läs den.

Det var visst ett slagord för rätt några år sedan, när en känd körledare tillika lekledare i tv skulle få svenska folket att förena sig och sjunga. Visste ni förresten att det är vetenskapligt bevisat att endorfiner frigörs i kroppen när man sjunger, det är alltså rena glädjekicken!

Vad jag vill komma till är naturligtvis att jag som notorisk körsångare måste påpeka att jag sett "Körslaget" i kväll. Jag har följt det troget sedan det allra första programmet, förutom mot slutet av förra säsongen när jag personligen tyckte att fokus under tävlingen försköts på ett ytterst osympatiskt sätt - från körerna som helhet till körledarna som soloartister. Grejen med kör är ju just samarbetet - eller som Roger Pontare uttryckte sig ikväll: "man är en enda kropp".

Jag tror att höstens upplaga kan bli hur spännande som helst. Ikväll lät det lite osynkat på sina ställen, en av körerna var till och med riktigt off-key men det kommer sig säkerligen med mer övning för även om varje individ i sig har en fantastisk röst så handlar ju körsång till syvende och sidst om kören som enhet.

Nu kom just resultatet av kvällens omröstning och det gladde mig. Nackdelen med alla tävlingar som har redan etablerade artister med är enligt mig att risken är stor att man röstar på ARTISTEN, inte kören/låten/musiken. Det spelar ibland ingen roll om man som körledare använder alla resurser kören har, är inte frontfiguren populär så åker man ut. Ett strålande motsatsexempel på det är Jocke Cans och hans kör som enligt mig är den ojämförligen bästa kör som någonsin deltagit. De använde sig inte i samma utsträckning av musik som legat på topplistorna och förlorade därmed (tror jag) givna röster i jämförelse med de andra mer trallvänligt lättigenkänneliga. Meeen - de visade sin totala kompetens och överlägsenhet, speciellt när de framförde den oerhört mäktiga O Fortuna ur Carmina Burana, och Cans själv fick säkert en liten revansch när han fick visa att han inte är ett lågpannat metalhead.

Blir den här omgången ens i närheten av så bra så är jag mer än nöjd. Pontare är ju en klippa, Rigo's kör är spännande ur flera synvinklar, Olas idé med en herrkör är lite kul och Caroline gillar jag ju för att hon är hon och det faktum att hon är en av skaparna av programmet behöver ju inte betyda mer än att Schyffert blev roastad i sin egen programidé på Berns....  

Eller är det fler som upplever att Bloggplatsen krånglar hos alla oss som lagt in RosaBandetbannern? Efter jag har läst en blogg på den här portalen kommer jag inte vidare varken inom eler utanför den utan måste stänga fönstret, ibland kan jag inte kommentera utan får besked att "åtgäden avbröts". Synd om det är bannern som ställer till det, det är ju en välgärning att ha den där känns det som....

Nåja, nog om det.

Eller, ja....nog om allt faktiskt - jag har inte så mycket att säga idag. Mer än att jag bakat drömmar på ett år för gammalt hjorthornssalt. De blev inte så himla fluffiga och frasiga om man säger så...Och att Ängelen och Flinuz valsat in och sedan ut ur mtt liv och leverne på väg från ett ställe till ett annat och jag kände mig som nåt slags vändkors: i centrum för aktiviteten men inte tillfrågad och informerad. Någon mig närstående uttryckte det poetiskt även utan rödvin: "du är en livsknutpunkt utan tidtabell" =)

Så, ja - jag går väl och knutpunktar mig lite till, en korsordslösande, musikpratande mammaCatt i soffan kan man tydligen inte klara sig utan, hur gothigt hipp och tonårssäker man än är.

Och efter vad som känns som oääääääääääääääändliga turer för Ängelen har hon landat hemma hos pappa som ju vill visa upp sin nya kvinna. Vassego säger jag. Vill han, hon och Ängelen så är det fine by me, jag har ingen intention att lägga några aspekter på det, kanske främst för att jag insett att den gången han faktiskt BAD om min åsikt och jag sade den så respekterades den (uppenbarligen) inte. Från flera håll har jag fått rådet att "släppa taget och låta honom stå för vad som händer". Jo. Så kan man ju också tänka. Det är ju bara det att Ängelen trots sina 16 år är min minsting, en ganska omhuldad varelse med två oerhört kompetenta storebröder vilket gör henne extra "liten". Jag säger inte att hon inte är en aktivt tänkande varelse, jag säger att det i min mammagen ingår att skydda mina ätteläggar från så mycket turbulens som det bara är möjligt och att ibland känns det inte BRA att inte få schasa in dem (främst henne) under vingen!

Nåväl, nu är hon där och jag är här.

Med lite vin i systemet. Tyvärr. För det hade visst hennes pappa och hans moatjé också. I say no more, men håller i minnet hur det slutade med hans förra försök, dvs "till-och-från-kvinnan" som fortfarande åtta månader efter deras uppbrott ibland ringer berusad på nätterna, väcker hela huset och gråter i luren vem som än svarar, kvinnan som resulterar i att det under långa perioder inte går att kontakta mina barn eftersom telefonen är urkopplad i deras hem eftersom pappan inte vill att hon ska ringa....*sucka*

De där glasen vin jag tagit ångrar jag nu, jag borde ha lärt mig att när Ängelen säger "Pappa kör hem mig" så innebär det inte alltid att pappa faktiskt gör det, pappa vill ju gärna ta sig en öl, eller lite vin eller några groggar...."Barnen" är ju stora nu, och kan sköta sig själva liksom? När ska jag någonsin lära mig att lagt kort faktiskt inte ligger?