Hösten är här - ja nästan vintern kan det kännas som tidiga morgnar. Dags att börja skrapa rutorna på bilen har jag förstått i allafall. Eller snarare hört. Jag har nämligen en liten granne som av någon outgrundlig anledning envisas med att parkera på gatan utanför vårt hus, samma gata som är belagd med parkeringsförbud. Han åker till jobbet runt sex-snåret den stackaren. Så här års är det lite synd om mig också pga det. Jag behöver ju inte alls stiga upp så dags men väcks varje morgon av att han kör bilen på tomgång.

Inte i de tre till fem minuter som krävs för att skrapa av rutorna lite hjälpligt, utan i en kvart ungefär. Han orkar uppenbarligen inte kliva ur bilen igen och skrapa efter att ha slagit på värmen utan sitter där i godan ro och väntar på att fläkten ska ta hand om frosten. Det innebär inte bara att jag blir väckt, vilket jag iofs kan leva med, jag är ju bra på att somna om, utan också att mitt sovrum blir en kolmonoxidkammare....somnar jag om där kanske det blir för gott? (Nä, seriöst, jag vet att det krävs högre halter än så men det där räcker för att det ska bli tungt att andas)

Lite ironiskt är det då att man nu hårdlanserar kampanjen http://www.intebilenundermilen.se för att främja både miljön och hälsan. Jag tycker att initiativet som sådant är både klokt och bra - för dem det funkar för, dvs främst i storstadsregionerna. Här i Byhåla är vi inte precis bortskämda med kollektivtrafik, varken inom eller bort ifrån/till byn men som sagt; tanken är god! Jag tror att jag ska bli en sån där "arga lappentant" och peta ner ett litet papper i inkastet hos grannen med en försynt *flinar* fråga om han skulle kunna tänka sig att avgasa nån annanstans än precis under mitt fönster, åsså den där länken.......

Jag var och sjöng i min Badrumskör idag. Som jag nämnt tidigare har jag i runda slängar 20 år igen på den yngsta så man skulle kunna säga att vi tillhör olika generationer. Det är inget som "stör" mig, men idag blev det lite extra uppenbart. Vid fikat efter sjunget kom vi på något vis in på det här med giftermål, de berättade om hindersprövning, lysning i kyrkan tre söndagar innan vigseln och mottagningar i respektive hem. Jag lyssnade intresserat och utbrast fascinerat "Vilka ceremonier, nu förtiden är det ju betydligt enklare". På något sätt halkade samtalet därefter in på hur lätt det är att skiljas, försåvida man inte har barn under 12 år och är överens som skilsmässan.

Sen spårade det ur......Jag är fullt beredd att hålla med om att det ibland kanske är för lätt att ge upp, att det i vissa fall skaffas "kärleksbarn" till höger och vänster lite för lättvindigt, att gräset inte alltid är grönare på andra sidan och alla andra saker som damerna tog upp. Men att som de generalisera och mena att alla som skiljer sig har för bråttom och inte kämpar för sitt förhållande gjorde mig både arg och ledsen. Behöver jag ens säga att jag är den enda av oss som är frånskild? De vet ingenting om mig, ingenting om min historia utan utgår enbart från sig själva. De vet inte hur min mormor slet för att hålla sina familj flytande under alla de åren hon hon var gift med en alkoholiserad spelare och hur hon stigmatiserades i sin lilla by när hon efter många svåra år äntligen tog steget och ansökte om skilsmässa.

Jag vet å andra sidan inte heller någonting om dem, om huruvida de känt sig fast i döda äktenskap, om de kämpat och hittat tillbaka till sin make/maka och fortsatt leva tillsammans. Men jag dömer ingen, jag säger inte att de har gjort rätt eller fel på det vis som de säger det om mig och gelikar - de hemska förslappade som inte orkade engagera sig.

"Walk a mile in my shoes" liksom....

Så kan vi ju dra det här med jobbcoachen ett varv till....När vi skildes åt i fredags frågade jag henne när vi skulle ses igen. Hon svarade att vi inte behövde boka något och att hon skulle höra av sig. Det gjorde hon idag - via mail och bokade en träff imorgon 15.30 - "om du vill". Det är då jag blir lite förvirrad.

"Om jag vill" och med en dags varsel?

Sanningen är ju den att jag inte vill.

Men jag vill inte heller bli avstängd från A-kassan?

Innan jag hann svara på mailet ringde hon och frågade om jag fått det. Hon undrade om jag sökt jobben hon anvisat. Jag svarade. Sen sa hon att hon tyckte att vi skulle ses imorgon för att "gå igenom jobbanvisningarna" - dvs de jobb hon skickat över och som jag alltså redan sökt? Jag sa som det var: att jag inte såg någon mening med att ses enbart för det iom att jag redan sökt tjänsterna men att jag inte hade för avsikt att utebli om det var så att jag därmed riskerade avstängning.

Då skrattade hon.

Och sen sa hon att vi kanske kunde klara av vår fortsatta kontakt via mail och telefon, under förutsättning att det inte var något jag behövde skriva under. Intressant. Fortsättning lär följa.

Som Farbro Barbro så riktigt påpekade i sin kommentar får vi inte glömma forskningen kring prostatacancer. Jag har i ett tidigare inlägg funderat kring orättvisan i att män inte kallas till kontroll på samma vis som vi kvinnor kallas till mammografi. Till min förvåning fann jag att den 15 september är Internationella Prostatacancerdagen, något som har gått åtminstone mig fullständigt förbi i år! Varför är inte den cancerformen som ju faktiskt drabbar ca 8000 män om året mer uppmärksammad?

Även här vill jag komma med spekulationer: De senaste åren har väldigt många kända kvinnor trätt fram och berättat om sin diagnos; Kylie Minouge, Nanne Grönwall, Olivia Newton-John, Christina Applegate och Anastacia för att nämna några. Men vilka kända män har "talat ut" om sin prostatacancer och betonat vikten av att låta undersöka sig? Ryktet säger att Ernst-Hugo Järegård dog av att hans prostatacancer spred sig, men det är ju bara ett rykte, inget han talade om medan han levde. Robert Aschberg och Gert Fylking företog sig en lååång promenad och den sk Mustaschkampen hade en lång rad av kända män, bl.a Ernst Billgren, Patric Ekwall, Fredde Granberg, Pontus Gårdinger, David Hellenius, Henrik Johnson, Pontus Kåmark, Peter Magnusson, Roger Nordin och Özz Nujen, som stöttade den, men mig veterligen ingen som "blev affischnamn" för att själv vara drabbad.

Är det mer tabu för en man att få en cancerform som drabbar hans sexualitet än för en kvinna? Kommer myten om "mannens obändiga sexualitet" in även här - kort sagt: är en man utan stånd mindre man än vad en kvinna utan bröst är kvinna? Komplicerad frågeställning i skrift, men jag tror ni förstår hur jag menar...

Jag har i min närhet några som drabbats - en barndomskamrats pappa som gick från diagnos till avliden på två månader. En fd kollega vars karl hade turen att träffa en "misstänksam" läkare när han sökte för allmän trötthet och upprepade infektioner. Han kom under behandling, gick på stödsamtal med sin sambo och går nu, några år senare på kontroller. Visst fick deras samliv sig en törn - men han lever!

Så om igen: Gå och testa er, skänk en slant till forskningen istället för att köpa den där pizzan, DVD-skivan eller nya fiskedraget...det kan kännas som en ynklig summa men den gör faktiskt skillnad!!

Efter att ha försökt ladda upp en bild ungefär trehundrasjättinitton gånger och skriva ett inlägg om det ger jag upp och ger er en vacker sång ur en av mina absoluta favvofilmer istället:

är naturligtvis Kanelbullens dag som vi inte får glömma bort att fira den 4 oktober för tionde året i rad! Jag vet att jag är lite tidigt ute, men det är för att ni inte ska vakna på söndag och märka att dagen är så fulltecknad med kyrkobesök och söndagsmiddag hos tant Elna att ni  - hu ve och fasa - glömmer bort att käka en mumsig kanelbulle!!

"Den 4 oktober 1999 föddes den officiella Kanelbullens dag, lagom till Hembakningsrådets 40-årsjubileum. Kanelbulle blev det, eftersom det nog är den mest oomtvistade symbolen för hembakat bröd. Kanelbullar doftar trivsel och hemma! Alla gillar kanelbullar! Dagen blev snart rikskändis och så populär att den redan efter några år skrevs in i allmänna almanackor."

Källa: http://www.kanelbullensdag.se

Frågar ni mig så funkar en kanelbulle perfekt både enligt Atkins, Viktväktarna, GI och LCHF metoderna, man kan till och med äta den enligt Cambridge om man kör den ihop med kaffet i en mixer och intar som flytande föda ;-)

Be there - or (and) be square! *L*

Ni glömmer väl inte att skänka

till:

Det är viktig forskning det där, och av någon outgrundlig anledning misstänker jag att de statliga medel som avsätts för den forskningen skulle vara ett högre belopp om det gällde en sjukdom som inte nästan enbart drabbar kvinnor! *fördomsfull*

Imorse vaknade jag rent chockskadad. Ni vet hur det känns, när man vaknar av larmet och tycker att man inte ens har hunnit somna och inte kan fatta när och hur klockan har kunnat bli uppstigardags? Ändå har jag fått till hyfsat god insomningstid, så det är inte så att jag verkligen på riktigt somnat 5.44 och därför blir chockskadad....

Drömmer gör jag också, vansinniga actiondrömmar som förmodligen skulle ta död på mig omedelblickligen om jag skulle tvingas uppleva dem i vaket tillstånd. Häromnatten drömde jag att jag var polis *sucka* Inte en sån där vanlig patrullerande jättenödvändig och och viktig polis såklart, utan en märkvärdig utredare a la CSI, Cold Case, Spårlöst försvunnenpolis. Underligt nog var jag en ung, smärt, svart man - värsta motsatsen till allt som är jag med andra ord. Duktig var jag i allafall, både på att sitta vid mitt skrivbord och filleklura på ledtrådar och på att ut och jaga mördare med puffran i högsta hugg - ett hiskeligt imponerande skjutvapen såklart (ett sånt som jag har för mig kallas för k*kförlängare men nån sådan symbolik hade naturligtvis snyggodrömjaget inget behov av *flina*). Det märkvärdigaste av allt var ändå detta: Min skröpliga gamla IRL-blåsa väckte mig ungefär en timme innan jag behövde gå upp och då var jag så pass pigg att jag fundarade på att stanna uppe, men bestämde mig för att jag ville drömma färdigt drömmen, så jag gick och lade mig igen och fångade mördaren. Underligt.

Nästan lika underligt är att det verkar finnas en viss sanning i att "tiden läker alla sår". För ett bra tag sedan skrev jag om en väninna som bestämt sig för att vår vänskap var slut, efter i runda slängar 18 år. Häromdagen ringde hon och pratade på om ditt och datt och igår bjöd hon hem sig till mig. Jag är ju inte den som är långsint vit lögn så ja...jag tyckte nog att det kändes lite märkligt men varför inte ge det en chans till? 18 år är ändå rätt lång tid. Och personen som avfärdade mig med nio ynkliga smsbokstäver förra veckan tycktes helt ha glömt bort det och frågade intresserat om det jag messat om. Tjohej tjohoo, vilken tur att det inte bara är jag som har dåliga dagar och låter det märkas, och vilken tur att man kan ändra sig!

Åsså angående rubriken då: Från att ha varit en hopplös insomniac i alldeles för många år så sover jag nu troligtvis ikapp? Larmet går vid 5.45 som sagt, jag käkar frulle med Ängelen innan hon går till bussen vid 6.50 Sen ställer jag nytt larm på 9 och sover en skvätt till. När det tjuter så kliver jag upp och ställer äggklockan i köket på ytterligare en timme och sover gladeligen den också. När den skramlar ner från fläkthyllan är jag långt ifrån utsövd och skulle utan tvekan kunna somna om och sova nån timme till...men där går gränsen liksom, Jante och Luther sitter på varsin axel och talar om för mig att jag förstör mina dagar *ironiserar* så då kliver jag upp, inte pigg men ändå....

Å så en slatt gnäll så här på slutet: Igår skickade "coachen" två länkar till mig från Platsbanken på jobb jag bör söka. Till den ena hade hon tillagt nåt i stil med "Jag vet inte om du har den här utbildningen de efterfrågar, men det ligger ju åtminstone inom din genre". *sucka igen* Utbildningen de efterfrågar är EXAKT den jag har, från EXAKT den examinatören. En utbildning som BARA finns här i StoraStaden nämligen. Har den lilla kvinnan ännu sämre minne än jag, och är hon sååå lat att hon inte ens orkar kolla i sina papper - min utbildning och tidigare yrkeserfarenheter var ju i stort sett det enda vi pratade om?

*färdigsvamlad*