Min jobbcoach to be ringde just.

Typ fyra arbetsdagar senare än hon borde ha gjort.

Hon tänker komma hem till mig på fredag.

Tror jag, hon var lite oklar i det där. För hon vet ju inte ens vart jag bor. Hon frågade var i centrum av StoraStaden jag bor. Jag bor ju inte alls där, jag bor ju i Byhåla. Dit hittar hon inte sa hon, så jag fick berätta vart det ligger. Sen berättade hon varifrån hon kommer och då fick jag ge henne vägbeskrivning. Sen sa hon att jag skulle "ta med" ditten och datten till mötet, så nu vet jag inte om hon tror att jag har mina saker nån annanstans än hemma hos mig själv?

Det här kan ju bli exakt hur bra som helst.

Eller?

"När jag blir stor och du blir liten, då ska du få ligga på min arm och jag ska läsa många böcker för dig"

Så sa P20 till mig när han var ungefär tre år. Nu är han stor - i mer än en bemärkelse, men jag har förmodligen inte blivit tillräckligt liten för att få ligga på hans arm. Han är så stor nämligen, att hans tid inte riktigt räcker till för mamsen. Det kom knappast som en chock för mig att det skulle bli så, jag tycker att det är helt normalt men ändå lite tungt. Inte vill man bli "bortvald", även om det man har att konkurrera med är jobb, träningen och tjejen, dvs det viktigaste som finns =)

Häromdagen i telefon lät han trött och skamsen, påpekade själv flera gånger att han hade dåligt samvete för att vi ses så sällan. "Sånt är livet" sa jag och helt plötsligt satt jag och övertalade honom att det var helt normalt att allt annat gick före mamma när jag egentligen skulle vilja att han kom och visade upp sig här varenda dag så jag fick krama på honom och inspektera så att han mår bra.

Jag vet allt det där om att man bara har sina barn till låns, men ibland, lite då och då skulle jag vilja kunna vrida tiden tillbaka bara för en liten stund - tillbaka till den tiden då mamma var viktigast i världen och det var runt hennes hals han ville slingra sina armar. Samtidigt är jag så stolt och glad över den fine unge man han har blivit....det känns bara lite konstigt, vart tog tiden vägen?

P20 på  studentfest i juni -09

Jag har större delen av mitt liv varit en löjligt principfast människa, och skapat mig massor att förutfattade meningar. Det kunde räcka med att en för mig ny människa öppnade munnen och kväkte ett yttepyttigt litet sekundsnabbt någonting som jag i min överhöghet inte uppskattade, så var hon/han stämplad. Det kunde räcka att en person såg ut på fel sätt, så var den för all framtid exkluderad ur min närhet. När alla andra gick och såg "Rambo" och "E.T" vägrade jag styvnackat, våldsglorifiering och bidrag till multinationella översittarmiljonärer ställde jag MINSANN inte upp på!!

Som tur väl är så har jag mjuknat, mjuknat avsevärt sedan dess. Våld är fortfarande inte underhållning, men visst slikner det ner en och annan Hollywoodsk storfilm, jag dömer inga hundar (eller katter) efter varken håren eller bristen på hår och människor som säger sådant som inte överensstämmer med min uppfattning kan ju faktiskt ge mig nya infallsvinklar....

Vissa förutfattade åsikter har jag haft svårare att göra mig av med men si! de är aldrig försent! I lördags bevistade nämligen M och jag en pubafton här i Byhåla. Jag har iofs aldrig sagt att jag aldrig skulle gå på en sådan, men jag har inför min inre blick sett gruesamma scener därifrån. Vi slapp alla sådana scener - pinsammast var nog faktiskt jag som försökte betala för ölen med ett kort som inte accepterades av maskinen och tillslut fick lov att skriva upp mig med namn i en liten bok, och nöja mig med en stackars öl under hela kvällen :( Möjligtvis var jag också pinsammast på dansgolvet, jag lider ju inte av någon överdriven grace när jag rör mig men det bekymrar mig sällan - jag gillar att dansa alldeles för mycket för att skämmas. Vi till och med buggade, M och jag - tack för det! =)

Lite sekundsnabba skämmigheter dök också upp: när jag ohämmat pratar med folk och säger skämt som de inte uppfattar som skämt. När P20:s kompis dyker upp i dörröppningen, får ögonkontakt med mig och hans ögon blir tefatsstora och han vänder i dörren. När jag sitter och vrålspanar på en man som jag tycker skulle vara ett ypperligt försök för M och hans kompis får syn på mig och gör mannen uppmärksam på mitt stirrande och de båda brister ut i skratt. Hmmpf.....är de inte till för att tittas på liksom, de små godingarna?

En annan sak jag har en (förutfattad) bestämd inställning till är att det är viktigt att rösta - i alla val. Vi har en demokratisk rättighet och den ska vi utnyttja, om inte annat  så till att rösta blankt och därmed visa vårt missnöje! Mmm....i går var det kyrkoval och jag drog in i det längsta på att gå iväg, av olika anledningar. Så står plötsligt Änglen i dörren, trött, hungrig och sjuk (som ALLA gånger hon kommer efter sin pappaperiod *muttrar*) och i enormt behov av mammeri. Ovanpå det ringer P18 och är i ytterligare beråd över fd flickvännen som jag vid det här laget är beredd att om inte lyncha så i allafall hugga ett rejält tag i nackskinnet på och skaka lite vett i. Och hoppla så var klockan över 20, vallokalen stängd och röstningen till ända.

Min inställning är fortfarande den att det är viktigt att finnas till för sina barn.......

Jag betraktar mig som en hyfsat allmänbildad människa, jag läser mycket, snappar upp nyheter och händelser, har sett och läst nästan lite för många filmer och berättelser om Förintelsen, är ganska insatt i kommunistförföljelsen i USA under 50-talet och historielektionen var en av de få jag bevistade med glädje i skolan. Ändå blev jag lite rädd när jag läste Philip Roths roman "Konspirationen mot Amerika":

Han skriver målande om sin barndom i Newark under tiden för 2:a världeskrigets utbrott, om hur Charles "Lindy" Lindbergh, den världsberömde flygaren med välkända nazistsympatier väljs till president i USA och hur landet med honom i spetsen sakta förändras. Hur han tar sig till landets främsta post genom att styvnackat vägra att "offra våra unga män i ytterligare ett krig som inte angår oss". Hur han bjuder in bla von Ribbentop till vita Huset. Hur handlingsfriheten för landets 4 ½ miljon judar kringskärs och hur kongressen antar ett program vid namn "Hemman 42" i akt och syfte att tvångsförflytta människor med judisk härkomst till områden där de inte ska kunna "skapa ghetton" och därmed inlemmas i "the American lifestyle" - trots att ett försvinnande lite fåtal av dem är praktiserande judar. Han beskriver hur kända regimkritiker tystas ned genom finter som återkallade reklamkontrakt vilket gör att deras radioprogram läggs ner, om hur unga skiljs från sina familjer i statligt organiserade åtgärder och indoktrineras.

Halvvägs genom boken var jag tvungen att lägga den i från mig och ta en allvarlig funderare. Hade jag lyckats missa vad som försiggick då, har våra historielektioner så skickligt lyckats undvika ett mindre ärofullt kapitel i världshistorien? Så fängslande och verklighetstroget beskriver Roth hur det hade kunnat vara om Lindy hade accepterat nominationen till presidentkandidat 1940 istället för att tacka nej. Och jag fick anledning att fundera både över mina kunskaper och över hur lätt det faktiskt hade kunnat bli just så som Roth beskriver - om inte om funnits.....

Nej, det är inte mig det handlar om, utan Jane Juska som vid 66 års ålder sätter in en kontaktannons där hon helt enkelt skriver:

"Innan jag fyller 67 - i mars nästa år - vill jag ha massor

av sex med en man jag tycker om.

Om du vill prata innan så funkar Trollope för mig."

Det är en bok om glädje, sorg och längtan - längtan efter att finna njutning, närhet, sin sexualitet och i förlängningen därmed även sig själv. En utlämnande självbiografi där Jane låter oss följa med på sina resor över den amerikanska kontinenten för att träffa män som hon (i sitt eget tycke) pratat förvånansvärt mycket med via mail, sms och på telefon innan de kommer så långt som till sex. Hon skriver om sin rädsla att inte räcka till på varken ut- eller insida, om att det inte alla gånger är så enkelt och självklart att "bara" ha sex. Jag nickade igenkännande, skakade sorgset på huvudet, skrattade högt och värmdes inombords av denna kvinna och henns föresats att vara det vi alla borde sträva efter: sig själv!

och det som det snurrar mest kring är sex. Till viss del beroende på den bok jag läser just nu och som det kommer att komma nån slags pretentiös "rescension" av ganska snart, men också till stor del på grund av ett forum där man alldeles för ofta kan hitta Catten snokandes i trådarna. Det är en hyfsat stor nätcommunity som häromdagen "på löpet" hade en flash om "Så myser kvinnor på sin lediga tid".

"Myset" i fråga var (så klart) onani. För mig och flera andra var det fullständigt ofattbart varför det adekvata ordet inte kunde användas - det är ju ett forum för vuxna och varför ska vi "skyddas" från verkligheten - kan man utföra aktiviteten så bör man väl i rimlighetens namn kunna använda sig av terminologin? Dessutom ställer det ju ordet "fredagsmys" i en helt annan dimension - jag undrar vad den stora snackstillverkaren som använder det om och om igen i sin reklam tänker, eller är det så att sex säljer, till och med chips? Ska vi undermedvetet associera flottiga potatisflarn med sex? Huga liksom, skavande smulor i sängen/soffan är ju nåt av det värsta som finns!

Lika illa - eller ärligt talat ännu värre är en del av den omskrivning av fullt användbara ord som förekommer på ovan nämnda community. Vad tycker du tillexempel om orden myspinne (= kuk), trosjuice (= flytning), mysrester (= sperma), vitkissa (= ejakulera), tant röd (= mens)? Blir sexet bättre - eller kanske ofarligare och mindre tabubelagt om man använder sig av omskrivningar? Inte fan kallar du en stol för sittmojäng för att du har hemorrojder liksom?

Och nej, naturligtvis finns det ingen som tvingar mig att finnas kvar på communityn om jag nu tycker att den är så hemsk, men faktum är att där också finns kloka, uppmärksamma och insiktsfulla människor som kan skapa intressanta diskussioner och debatter och då använda sig av ett språk som man kan förstå utan att ha fjortisordboken bredvid sig......

Nåt som roar en sysslolös Catt är att man kan läsa slumpade kommentarer på nya bloggplatsen. Det gjorde jag nyss och trillade in i en blogg som faktiskt skrämde mig. En ung söt (blond) mamma som skrev om dagarna med sina två små, en pojke och en flicka. Just det här inlägget handlade om att hon letade efter ett "prinsesstält" till sin dotter - sonen hade för något år sedan fått ett "riddarborgstält". Tillika höll hon på att inreda ett lekrum till barnen som "i grunden blir ett flickrum eftersom väggarna är rosa med silverfärgade hjärtan". Jag blir så trött.

Jag blir så trött.

Jag blir så trött på vuxna som befäster de här tankarna hos barnen och sedan envist hävdar att "men hon/han ville det själv!" Naturligtvis tror barnen att de vill det själva, hur skulle de kunna tro nåt annat när till och med vi vuxna tror att vi inte alls påverkar dem med alla våra mer eller mindre frikostigt luftade åsikter om vad som är tjejigt respektive grabbigt? Häromdagen hörde jag en mamma säga till sin ungefär tre-åriga son angående att välja ballong i en affär som firade nåt slags jubileum: "Men om du inte vill ha en grön och de blåa är slut så får du väl ta en med tjejfärg". Eh - vaddå? Tjejfärg? Har tjejer/flickor/töser/kvinnor en annan färg? Jag blir så trött.

Jag blir så trött.

Jag blir så trött på dem som går i totalförsvar och fräser åt mig att jag minsann inte är så mycket bättre. Nej, det är jag inte, inte ett dugg -  P20 lekte också högljutt och glatt med riddarfort när han var liten...men han ammade dessutom sin docka i flera månader när han nyss fått en lillebror.....Änglen har shoppat upp alla sina presentpengar på dockor av olika format sedan hon själv fick börja bestämma över dem..... men vägrade envist att gå i klänning fram tills bara för något år sedan..... P18 älskade att leka krig och byggde pistoler av byggbitar när elaka mamman vägrade köpa "riktiga" åt honom.....men en av hans allra största hobbies är att baka.......

Jag är fullt medveten om att ingenting livet är enbart svart eller vitt - men det ska åtminstone ALDRIG sägas om mig att jag pushat mina barn in i ett snävt gendertänkande genom att kalla några andra än rent kroppsliga företeelser för tjejiga respektive grabbiga. Jag blir så trött! Vill man kan man dra den här diskussionen hela vägen från barndomen, genom adolescens och upp till den så kallade "vuxenvärlden" där vi 2009 dras med rätt gigantiska löneklyftor mellan män och kvinnor, till en värld där tills bara för något år sedan myten om mannens ohämmade sexualitet florerade i domstolarna och våldtäktsoffrena blev utfrågade om hur de varit klädda, om de använde preventivmedel trots att de inte lever i fasta förhållanden samt hur många sexpartners de haft.

Dra det inte för långt bara - jag säger inte att man blir våldtäktsman bara för att man fått ett riddarfortstält som barn - men jag säger definitivt inte att vi tjänar på att fortsätta segregeringen mellan könen - en fortsatt sådan kommer bara att ge förluster.

Som så mycket annat här i livet är förändringarna på fd bloggagratis på gott och ont. Till och med jag som är både rätt inkompetent och ointresserad har noterat att mitt IP-nummer dyker upp numera när jag skriver kommentarer. Jag kan inte påstå att det förändrar något för mig, så extremanonym är jag ju inte så att det gör mig något men visst har det hänt att jag avstått från att kommentera nån blogg jag bara råkat trilla in i. Inte för att jag skriver elaka och illasinnade kommentarer till folk, utan ba'fatt det ibland inte känns helt nödvändigt att outa sig liksom....

Jag vet inte om det kommer att innebära att jag får färre kommentarer - de väller ju inte precis in som det är nu - och jag har varken intresse eller energi nog för att engagera mig i att ta reda på vem som ligger bakom vilket IP-nummer, fast jag kan såklart se fördelarna med möjligheten om någon skulle bli kommentarstrakasserad. Har ni hängt med i svängarna så här långt så ska jag försöka komma fram till det jag tänkte meddela från början:

Omifall att du känner dig begränsad av kommentarsmöjligheterna här så kan du numera även nå mig på

Cattenslivalfakrulllive.se

Alfakrull är alltså norska för @ och jag skrev det sådär för att undvika spam. Hmmm..jag har ingen aning om vad det är jag säger men jag har hört att det är så man ska göra....