Att säga att jag rest några enstaka gånger med allmänna kommunikationsmedel under de senaste åren vore att underdriva å det kraftigaste. Varannan helg åker jag ju först buss, sedan tåg och därefter bil i ena riktningen, för att på söndagen åka omvänt åt andra hållet så ja, rätt många mil har det blivit - fler än vad jag vare sig kan eller vill räkna. Många restimmar och mycket väntetid  i olika vänthallar har det också blivit, för att vara petnoga. En och annan slant har det kostat - men pengar är ju inte allt här i livet ;-) Och antalet människor jag på olika sätt kommit i kontakt med under dessa timmar är oräkneliga! Tur att jag varken lider av social fobi eller bacillskräck.

På sätt och vis ska jag ju inte klaga, jag reser ju för att träffa Älskot och det är ju (nu är jag brutalt ärlig) oftast värt det. Dessutom är jag ju, eller har åtminstone varit, sjukt intresserad av att studera människor, ibland "tjuvlyssna" på deras samtal och kika på deras beteende, fundera kring vilka de är, var de har varit och vart de är på väg. Min fantasi är det tack och lov inget fel på...

Men på senaste tiden har jag observerat ett fenomen jag alls inte förstår mig på - det uppträder i alla ålderskategorier och i alla "samhällsklasser", från den blonderade tonårsmorsan till den 3-delsklädda äldre gentlemannen: Personerna ifråga håller i sin smartphone (en sån där pekmojäng som en även kan ha till att ringa med ni vet) i sin öppna hand, ungefär i brösthöjd. De har lurar i öronen, de tittar inte på manicken, de skakar inte på den, de talar inte till den. Nej...de liksom bara håller den där och tittar rakt ut i luften, ofta med antingen ett fånigt litet leende, eller ett tomt tuggummituggande uttryck.

Och jag, jag tittar på dem. Först lite förstulet under lugg för att se vad de gör - men så småningom inser jag att de faktiskt inte GÖR något med den utan bara sitter där. Då tittar jag intresserat rakt på dem för att se om jag missat nåt när jag underluggtittat, om de kanske eventuellt gör något när jag tittar bort? Men nej, de allra, allra flesta gör faktiskt inte det. De liksom bara sitter där. Så då verkligen gloooor jag på dem, en lång stund. för att se vad jag missar....men jag missar inget. För det enda som finns att se är en smartphone i en handflata i brösthöjd och ett tomt stirrande i fjärran....

Börja kolla omkring dig själv ska du få se!

så känner jag ju mig liksom skyldig er en hel massa inlägg för att liksom "komma ikapp".

Fast just nu är det så att det mesta jag har på hjärtat och skulle vilja/behöva blogga om är både utlämnande och elakt....

Å andra sidan har jag inte fått extra betalt för att vara snäll, kossor är snälla och jag är ingen kossa och jaddablaha....men jag tror ändå att de där inläggen får vänta ett tag, kanske mognar de till och blir mindre "elaka" och mer insiktsfulla om det får rinna lite vatten under broarna?

Å tredje sidan så är det väl just den sortens inlägg en anonym blogg på nätet är till för - att kunna dela med sig av sina funderingar och förhoppningsvis få feedback på dem från läsarna? Fast då krävs det ju VERKLIGEN att det är en anonym blogg....och du, du och du vet ju vem jag är så då blir det kanske inte så bra trots allt?

Blä.

Imorgon ska jag blogga om en betraktelse och lämna de djupare funderingarna därhän. På återseende!

Nu ska vi se sa den blinde till den döve....

och minsann, Älskot har efter träget arbete slutligen lyckats med av- och ominstallation av IE, och än så länge skriver jag inte baklänges!

Då kanske det kan bli lite ordning på bloggandet här - men inte idag, för om inte alls lång stund ska vi ge oss ut och åka: Älskot ska ÄNTLIGEN få sin julklapp, en konsert med Petra "September" Marklund. Vi gillade henne som September och efter att ha sett och hört henne i "Så mycket bättre" blev vi ännu mer imponerade så när hon nu kommer till StoraStaden tar vi tillfället i akt och går och lyssnar - jag hoppas och tror att det kan bli mycket bra :)

har det varit här i min lilla blogg på sista tiden.

Ni som känner mig gissar nog på att det inte beror på att jag inte har något att säga, för det har jag ju åtminstone lite då och då....

Nej, det beror på mina webbläsare. IE har fått totalspunk och går inte att öppna alls, det kommer upp varningsrutor om "skript" som körs och Älskot har avinstallerat och ominstallerat men det blir varningsrutor ändå. Och Godzilla Eldräv är om möjligt ännu tokigare, när jag loggar in via den och försöker skriva så dyker texten av någon för mig outgrundlig anledning upp BAKLÄNGES!

Och mycket tror jag om er, kära läsare - men ärligt talat tror jag inte att ni vill lägga tid på att sitta och dekryptera mina svamlerier när de är skrivan på baklängesspråk :( Om sanningen ska fram så vill jag det inte ens själv, så jag har full förståelse för om ingen annan orkar det heller. Men det är onekligen lite synd att det blir så här, för en liten "ventil" i min vardag har ju stängts på grund av det.

Att jag kan blogga just här och just nu beror på att jag är på jobbet. sjuk förvisso, men jag är på jobbet. Att jag kan blogga när jag är på jobbet beror på att det är sportlov. Att jag är på jobbet när det är sportlov beror på att jag har en semstertjänst. Vad det beror på att jag har en semestertjänst - ja det får vi förmodligen fråga någon av de ekonomiska genierna som är anställda för att veta sådana saker i min kommun :)

Nu ska jag sluta blogga och fortsätta med att göra det som en resurspedagog med elevansvar gör när eleverna inte är i skolan. Undrar ni vad? Det gör jag med....

inte att jag begär så värst mycket.

En snygg julkänning, som jag kan ha på diverse konserter och julfester, en som jag trivs i. Är det för mycket begärt liksom? Problemet är att jag inte hittar en sådan klänning, av flera olika anledningar.

En av dem är för att det är en klänning som jag själv har drömt ihop hur jag vill att den ska se ut. Den ska vara riktigt juleröd, inte skrikröd utan varmt, fylligt djupröd. Den ska vara "figurnära" och alltså inte i trikå. Den ska vara ungefär knälång och har hellång eller trekvartslång ärm. Den ska vara ganska rejält urringad.

Jag tror att det finns en sådan klänning, därute någonstans. Tyvärr finns inte  JAG  "därute". Jag har sökt på nätet, och jag har letat i de klädbutiker som jag har fysisk möjlighet att ta mig till, men där jag är, där är inte min klänning. De känningar som faktiskt finns är i nånslags sladdrig tunikemodell, en sådan modell som jag hade blivit överlycklig av för ett par år sedan. Nu vil jag inte hölja mig i tält längre, men då är MODET såhär och då finns det inget annat. Ett annat problem är att jag behöver den senast 12.30 imorgon. Julkonserten börjar 15.00 och vi börjar repetera 13.00, då bör jag ju helst ha kläder på mig.

Det blir nog ingen ny julklänning för mig i år. Ämrans också.

You may, and you may not, känna till att jag har en väldigt komplicerad relation till min mor - varför ska vi ju inte gå in på här och nu, låt oss bara nöja oss med att konstatera ATT.

Igår åkte jag med blomma och barn till henne och LilleFar för att traditionsenligt baka pepparkakor. Det blev inte så bra. Av olika anledningar mår jag inte så bra för tillfället, och då menar jag inte att jag är lite snuvig....så den allmänna stämningen och ett meningsutbyte gjorde att min tekopp rann över totalt och jag spenderade en del tid inlåst på toaletten, gråtande som ett litet barn.  Pappa hann se en bråkdel av det här och oroade sig, han är ju min pappa och har extra långa tentakler när det gäller mig. Mamma varken ser eller hör vanligvis inte någonting som inte kastas i ansiktet på henne, men även hon lyckades uppfatta att allt inte stod riktigt rätt till.

Så idag ringde hon, alledgedly för att att ta upp det faktum att jag i lönndom passade på att betala en urgammal skuld jag hade till henne, sedan min tid som alldeles nyskild, långtidssjukskriven och i kamp om ägodelar. Samtalet blev successivt mer och mer känslosamt, vi tog båda två upp saker som vi tydligen behövde vädra, utan att skuldbelägga och utan att smutskasta och när vi pratat i nära en timme lade jag på luren med en känsla av att verkligen ha PRATAT med min mor för första gången på....ja, jag vet faktiskt inte hur länge?

Det var alls inte en obehaglig känsla - jag kanske börjar lära mig att bästa sättet att spräcka trollen är att sätta solljus på dem?

jag skulle göra för att säga upp mig från min oönskade position så skulle jag göra det....

Jag skulle vilja avsluta mitt uppdrag att vara den som ska se till att alla andra får det som de vill ha det. Sluta vara den som ska vara till lags och organisera, trixa och fixa så att andras önskemål blir uppfyllda. Sluta ha konstant dåligt samvete för att jag inte kan fixa och trixa till/för alla andra. Sluta må dåligt för att jag uppenbarligen inte räcker till.

Samtidigt så skulle jag själv verkligen vilja kunna få ha det så där som mina "alla andra" tycker att deras liv ska vara: Jag skulle vilja SJÄLV få bestämma exakt vad mitt liv ska innehålla och när det ska innehålla det. Slippa vara utlämnad åt andra och deras åsikter och goda vilja för att kunna förflytta mig till exempel, men just det är bara en petitess i det stora hela. Kort sagt: jag vill också får bestämma över mitt liv. Jag vill inte heller hålla på och jämka och ta hänsyn - jag vill ha och jag vill göra det JAG VILL!

Tyvärr så vet ju vi hyfsat vuxna, med ett hyfsat mått av empati att det alldeles för sällan funkar så...

det är nog inte riktigt vår grej om en säger så.....

Eftersom de ommöbleringar av helgbesök som vi gjort innebär att vi alltid har något barn (läs: tonåring) i vår närhet så var det lite ovanligt att bli "barnlediga" i lördags eftermiddag och över natten. Fjortisen skulle LAN:a och skjutsades vederbörligen iväg, utrustad med sådant som fjortisar behöver när de ska LAN:a. Jag vet inte riktigt vad, mer än att han stoppade en stoooor Cola, ett rör Pringleschips och en energidryck till den tröttaste kompisen i en påse. För övrigt har jag på känn att det var med en dator, men förmodligen inga rena underkläder...

Så vi som kallar oss vuxna åkte på Julhantverksmässa, en liten mysig happening i sporthallen. Där shoppade jag (läs:Älskot) loss på ett par delikatesser till mig: kroppkakor! Åter i hemmets nu - efter fjortisens avfärd -  lugnare vrå skulle vi så fira lördag. Varför inte med en liten grogg? Ja...varför inte? Jo, därför att när jag fick äran att värja "blannevann" på butiken så valde jag - för mig själv helt oklart varför - en flaska Dr Pepper. Det SKULLE kunna vara så att mitt undermedventa redan där och då talade om för mig att jag ändå inte tycker om grogg och att det var därför jag valde en flaska med något som redan på förhand smakade spya?

Så var det då dags bereda en kulinariskt läcker lördagskvällsmåltid....så jag värmde mina kroppkakor i micron och Älskot öppnade en burk färdiglagad köttfärssås. Vad den såg ut som vill jag ICKE förtälja men han kände förmodligen lika starkt för mina kroppkakor.....Han åt åtminstone upp sin mat, men jag insåg redan efter en halv kroppkaka att det var ett exakt lika dåligt måltidsval som förra gången jag åt det. Gott i munnen men värdelöst ur näringssynpunkt och med ett ALLDELES för högt kolhydratinnehåll för en GBP-opad som sömndumpar på kolhydrater...men det var mysigt med tända ljus på bordet!

Efter maten...ville mitt Älsko ta ett bad. Han är världens bästa badare, och förmodligen också den snabbaste! I lördags ville han dessutom ha sällskap i badkaret. Och varför inte, det ser ju så romantiskt ut på film? Dessutom lovade han att ha i varmt vatten i karet och det gjorde det svårt att säga nej. Fast när det väl var dags att kliva i så insåg jag med full kraft varför vi inte ska bada ihop: dels för att vi inte har ett sådant där överdimensionerat Hollywoodbadkar, och dels för att ingen av oss är någon underdimensionerad Hollywoodmänniska. En hel del vridande och vändande blev det, inte speciellt romantiskt sådant men....vi badade ihop!

Efter badet sa jag förhoppningsfullt att jag tänkte krypa i säng och när jag nyduschad och blossande kräftröd av varmvattnet seglade in i sovrummet hade Älskot mitt fått igång tv:n......ungefär precis som jag önskade *host* Ett makaläst romantiskt filmval lycades vi också med...en film som inleddes med att någon långsamt tynade bort och dog i cancer, varpå hans änka träffade en alkoholist som misshandlade henne, utsatte dottern för sexuella övergrepp och de vuxnas beteende i långa loppet ledde till att flickan blev en prostituerad heroinist som lämnade bort sitt barn till ett familjehem. Ja, det var en BRA film och ja, det är ursprungligen jag som har velat plocka hem den...men som avslutning på ett försök till en romantisk lördag var den ju .....sådär......

Åsså kom jag på att Älskot kanske inte VISSTE att vi skulle ha en romantisk kväll i vår ensamhet, han kanske hade felläst mina tankar och tyckte att det stod "komisk" istället? Isåfall blev den ju hel-lyckad! Vilken jäkla tur att jag har en gnutta självdistans trots allt, annars hade jag förmodligen krossats fullständigt ihop med mina (outtalade) förhoppningar...