är något vi alla behöver ha för att må så bra som möjligt. Det är  - har jag fått lära mig - inte riktigt samma sak, självförtroende handlar mer om det vi presterar och självkänsla handlar om vem en är.

Självförtroende har jag haft nästan hela mitt liv. Som tonåring var jag duktig genom mina idrottsprestationer och som vuxen har jag varit duktig genom min yrkeskompetens (bortsett från när jag blev utsatt av en mobbande chef och hamnade nere i skoskaften, men det löste ju sig så fort jag slapp hen), ja nästan lite till överlopps, så pass att jag i alldeles för många sammanhang varit "duktig flicka" och presterar lite FÖR mycket.

Men självkänslan...ja den har det väl inte varit fullt så mycket bevänt med. I söndags fick jag ytterligare en rätt rejäl hint om varför jag har och har ´haft så svårt just för att tycka att jag duger. I söndags fick jag nämligen det höga nöjet att umgås med min mor. Min mor har -  på grund av flera fysiska sjukdomar - ont om ork. Det (och annat) mår hon psykiskt dåligt av, och det måendet tar hon (också) ut på oss som är i hennes närhet.

Första smakbiten av hennes humör fick jag när jag var inne och fixade till ett mellanmål åt mig, trots att det bara var en halvtimme sedan hon och pappa fikade hos mig.... <--- ni ser resonemanget. Hon tittade på mitt knäckebröd och min banan som om jag hade lagt upp en halv prinsesstårta på en tallrik och utbrast :

"Ska du äta NU IGEN, det är ju bara en liten stund sedan vi fikade!!!"

Jag tittar tillbaka och säger:

"Men, har du inte förstått att jag måste hålla på mina måltider - dessutom fikade jag ingeting, jag drack bara en kopp thé".

Får till svar:

"Ja det är väl inte så lätt för mig att hålla reda på alla andra och vad de gör och inte gör, men bara ät du!!!"

Jaaa...logiken i det samtalet var ju inte på allra högsta nivå.

En stund senare kommer jag in efter ett hårband för att fästa upp den längre delen av min assymmetriska frisyr med, för att slippa få hår i ögon och mun ute i blåsten. Då vräks nästa (oombedda) kommentar över mig:

"Jasså, du sätter upp håret du. Ja jag förstår inte varför du skulle klippa dig så där för speciellt snyggt är det minsann inte!"

Tack för komplimangen lilla mamma.....

någon timme senare är det dags för middag, Ängelen äter inte fisk varför hon har stekt kycklingnuggets åt sig och sin bror. Min mor går på om att sådana där pratar minsann folk om, det kanske hon och pappa skaulle prova att köpa, alla määäänniksor äter sådana där kycklingbitar, det kanske vore nåt....åsså smakar hon (ofrågat) en av Ängelens nuggets:

"Nä tvi vale, det där var då verkligen inget att ha. Nä fy  - de var INTE goda, sådana ska vi INTE köpa"  (med emfas), Och där rann sinnet på mig eftersom hon utöver dessa kommentarer påtalat hur dålig "Ängelens" grädde är (hon är laktosintolerant) och vilken konstig mat jag har i kylskåpet, hur dåligt toapapper jag köper, hur långt bort (!) jag bor, vilken tur jag har osm har pappa som hjälper mig (iofs oerhört sant), hur dumt det är att jag eldar med ved eftersom hon får sådan hosta av det, hur dålig min potatisskalare är, hur ofattbart det är att jag ens kan LEVA utan att ha varmvatten (vilket jag har när jag vill och behöver det) osv osv.

Tyvärr efterfrågade jag inför hela familjen vart hon hade gjort av sin sociala kompetens, om hon var medveten om hur sårande hennes ständiga kommentarer kan vara. Hon svarade igen med att "men om jag inte tycker att de var goda så ska jag väl inte ljuga och säga det". Mitt svar att faktiskt ingen FRÅGAT henne vad hon tyckte och att en faktiskt kan hålla inne med vissa åsikter förstod hon inte alls.  "Man ska väl inte ljuga?" frågade hon igen. Jag insåg det omöjliga i att diskutera med henne och tystnade.

Och insåg att jag inte borde förvånas - om inte annat så borde ju det året jag fick ett storpack Nutrilett av henne i födelsedagspresent  ha lagt ribban liksom....

Bara så att ni vet: jag dissar inte era kommentarer - det är Bloggplatsen som inte låter mig publicera dem!

och själens obotliga ensamhet ska visst Milan Kundera ha skrivit. Jag vet faktiskt inte vad han skrev, bara att det kom en film som hette "The unbearable lightness of beeing" med Daniel Day Lewis (som jag tyckte var olidligt snygg) och  Juliette Binoche som jag gick och såg utan att förstå ett dugg av vad den handlade om...

Men det här med ensamhet, det har jag faktiskt förstått mig på. Det låter säkert märkligt men just ensamhet var en klart bidragande anledning till att jag skilde mig från min man. Utöver allt annat som vi blev inkompatibla i så vara jag trött på att vara ensam. Ensam med barnen, ensam med hushållsbestyr, ensam med vardagsbeslut, ensam med hus och trädgård. Ensam på kvällar, ensam på nätter, ensam på helger. Han prioriterade jobbet och när han var hemma så ville han inte riktigt delta i någora gemensamhetsgrejer, med några få undantag. Beslut och bestyr var ju såklart enklast att lämna över till mig.

Men jag ville inte ha det så, ville inte vara ensam med allt så jag begrundade uttrycket "bättre att vara ensam i ensamhet än ensam i tvåsamhet" under några år och kom så till beslut och drog igång den stora apparat det innebär att skiljas när man inte är överens. Om det ska jag inte orda här men efter skilsmässan levde jag mer eller mindre i självvald ensamhet (bortsett från mina barn, familj och vänner förstås) under tre år. Under de tre åren mognade en massa insikter i mig, jag växte som människa och ja, kalla det "hittade mig själv" om ni vill. Något så när säker på vem jag var och vad jag ville började jag dejta, för nu var jag trött på den här sortens ensamhet.

Att dejta är nästan som att utsätta sig för känslomässigt självmord, du ska lämna ut dig så mycket att du blir intressant, men inte så mycket att du blir "utsugen" om det skulle visa sig att det inte blir något...

Jag träffade på någon, någon som blev väldigt viktig för mig.

Men vet ni - efter tre år med honom är jag fortfarande ensam. Kanske inte känslomässigt även om jag känner att även det sakta förändras, men rent fysiskt/praktiskt är jag ensam. Jag har ingen att komma hem till, ingen som kommer hem till mig när arbetsdagen är slut, ingen att luta på i soffan, ingen att käfta om gräsklippningen med, ingen att dryfta nyinköp av vardagsporslin med, ingen att brygga en kopp kvällskaffe till, ingen att krypa ned i sängen till och ingen som hämtar mina tofflor när golvet är för kallt att stiga på på morgnarna.

Eller jo. Fyra kvällar och fyra morgnar i månaden har jag ju någon att göra ett begränsat urval av dessa saker med.  Som jag med hjälp räknade ut igår så innebär de kvällarna och morgnarna och timmarna däremellan 7.1% av min tid. Vi har olika uppfattning om de där timmarna, han och jag. Han anser att de utgör guldkanten på hans liv, det är de timmarna som gör att resten av tiden (92.9%) uthärdlig. Jag har kommit att uppleva att de timmarna (26 av 336, varav vi sover ungefär 14, på en 14-dagarsperiod) mer och mer tydligt får mig att uppleva att något fattas i mitt liv. Det är där ensamheten kommer in igen.

Om du fick 7.1% av din lunch, skulle du vara nöjd då? Om du fick 7.1% av din lön - hemska tanke - skulle du vara nöjd då? Om du får 7.1% av din älskling, är du nöjd då? Jag är ledsen, men jag är inte det. Och ändå går det inte att hitta en fungerande lösning, och den enda lösning/förändring som verkar finnas innebär återigen att jag är den som ska stå för beslutet. Det får mig att börja fundera på om huruvida det är bättre att sakna 92.9% av tiden under en oöverskådlig tid, än att sakna 100% under en (förhoppningsvis) övergående tid? Jag vet verkligen inte - vet ni?

en ska tala med bönder på bönders språk och med de lärde på latin, så idag ägande jag mig åt lite matematik.

Det - mina vänner - är en stor prestation för mig.  Min bakgrund vad gäller matematikstudier var ljus fram till andra terminen i sjuan när vi plötsligt fick vikarie efter vikarie som avlöste varandra. Intressant var civilekonomen som var vansinnigt duktig på att räkna, men verkligen ingen pedagog, intressantast var dock den enögde fd balkanbon som valde att med ett rask nackgrepp kasta ut mig och avstänga mig med omedelbar verkan från hans lektioner när jag glömde bort att räcka upp handen en gång...

Därefter kom "lightmatteläraren" - den mammaboende reservofficeren som ALLTID lutade sig fram över oss kvinnliga elever bakifrån - med sina armar instoppade under våra. Anmäla dem? Jodå, det gjorde vi men fick veta av rektor att om vi ville ha betyg så tog vi tillbaka våra klagomål. Punkt.

I gymnasiet hade jag en oerhört charmig mattelärare. Han var så charmig att jag gick på ALLA hans hemmamatcher i handboll och därmed lyckades få ihop en 2:a i betyg. Sen följde underbara år då jag inte behövde räkna nåt svårare än hur många blöjor jag bytte på en dag....tills jag i ett anfall av storhetsvansinne fick för mig att UTBILDA mig. Och tvingades inse att om jag ville bli akademiker - oavsett inom vilken genre - så var jag tvungen att bättra på mitt betyg i just matte.

Döden, döden som Astrid Lindgren skulle ha sagt.

I vilket fall som helst började jag KomVux och fick ytterligare en civilekonom som lärare. En ung, entusiastisk man som inledde första lektionen med att tala om vilken sorts miniräknare jag måste köpa för att kunna räkna graaaaafer. Det här var till och med innan systrarna Graaf så jag hade inte den blekaste aning om vad han kunde mena utan bröt stillsamt  ihop i bänken och insåg att min karriär inom universitetsstudiernas förtrollade värld var slut innan jag ens hunnit påbörja den.

Men så, av en ren tillfällighet (och en hel del av min övertalningsförmåga) fick jag byta utbildningsplats och fick då den UNDERBARE Leif som lärare. Underbar för att han inte dog av hjärtsnörp när jag brast ut i hysterisk gråt när han lade ett litet test med tio räknetal framför mig för att utröna på vilken nivå jag var, och underbar för att han faktiskt lärde mig precis så mycket mer som behövdes för att han (med skohorn och massor av god vilja) skulle kunna ge mig det betyg jag behövde för att vandra vidare på lärdomens stig.

Men, det var ju inte det jag skulle berätta egentligen, det där är bara en liten utvikning från ursprungshistorien som fortsätter så här:

När jag hade ägnat mig åt så mycket matematik jag har kunskap för (plus, multiplikation och minus) skickade jag ut en fråga om procenträkning  i cybervärlden och fick svar av inte mindre än tre hjälpsamma herrar som på tre olika sätt försökte åskådliggöra för mig hur man räknar. Det var jag dock inte intresserad av, utan enbart av slutresultatet. Nu är det uträknat:

92.9 % av tiden tillbringar jag med att sakna.

Jupp, så enkelt, och så svårt är det. Jupp.

är jag fortfarande hemma och sjuk. Fast nu börjar det lossna i rören åtminstone vilket förhoppningsvis betyder att skiten är på väg UUUUUT!

Kollegan T ringde idag för att uppdatera mig om läget på jobbet. Egentligen skiter jag i vilket när jag är hemma och sjuk men jag förstår att hon ringde. I tisdags kväll stöp nämligen #2 av 4 så igår var de bara två som jobbade. Idag är T ensam för den andra kollegan åker på konferens. En konferens som ursprungligen  både 2 och 4 hade tänkt åka på, tillsammans, samma dag, trots att det innebär att de decimerar arbetslaget med 50%. Jag protesterade svagt mot det eftersom konferensen skulle hållas vid flera tillfällen och på flera platser, och menade att de kanske kunde åka vid olika tillfällen för att inte decimera arbetslaget - men de gick inte

Och inga vikarier finns det att sätta in, eller snarare så FÅR vi ju inte sätta in vikarier eftersom budgeten inte tillåter det. Är detta att bedriva verksamhet eller är det förvaring?

Vi pratade en stund, om vår arbetssituation och jag reflekterade kring vilka kommentarer som kan komma när jag återvänder på måndag - för då måste jag återvända, oavsett hur jag mår... Jag tror att vår arbetssituation kommer att innebära inget annat än en negativ spiral. Vi kommer att börja titta på varandra ur ögonvrån för att hålla koll på att alla gör det de är satta att göra, eftersom arbetsbördan är så tung på oss alla så krävs det verkligen att ingen "maskar" med sitt tilldelade. Vi kommer att missunna och misstänka, klaga ännu mer och inte enbart på ledning utan också på varandra, av ren och skär utmattning tyvärr....been there, done that, got the t-shirt and t-shirts NEVER fits me!

Om det inte vore för att jag VERKLIGEN gillar de där ungarna (och är rädd om mina LAS-dagar) så vet jag inte.....

"endast de tama fåglarna har en drömm, de vilda flyger" - vilket torde innebära att jag är fruktansvärt tämjd.

När vi fick våra barn - i omgivningens ögon väldigt tidigt - och möttes med utrop som: "Men ni har ju inte ens tågluffat" eller andra påpekanden om minst lika väsentliga aktiviteter så brukade jag alltid svara att "sånt kan vi göra när barnen är stora!". Och det VAR verkligen min plan, att kunna göra en del saker på egen hand även om min ålder var högre.

Men så blev det inte riktigt.

Efter att ha varit gift med en shopaholic i 20 år och genomgått en skilsmässa, en långtidssjukskrivning, en långtidsarbetslöshet, i en låglöneanställning och ensamförsörjare så är min ekonomi inte direkt på topp om en säger så. Inte för att jag menar att jag behöver åka jorden runt, eller ens till Kanarieholmarna.

Men det vore så himla kul att åka tex på Skördefesten på Öland. Eller till Österlen, Kivik och Stenshuvud. Eller Huseby för att se hur de har byggt upp hushållsträdgården där. Eller till  Kurrebo där Snyggot Å jobbar i sitt anletes svett med att anlägga vackra rabatter. Men jag komer ingenstans, för jag har ingen bil - och de jag umgås med som har bil har antingen familj som de (fullt förståeligt) vill lägga sina helger på, eller så vill de inte alls samma saker som jag.

Så jag sitter här som en rätt vingklippt fågel och funderar (igen) på vilka villkor det finns för att få immigrera till Nya Zeeland. Det kan ju omöjligvis bli mer långtråkigt att bo där än att bo här - eller?

Bara någon timme efter gårdagens känslomässiga urladdning kom en betydligt mer fysisk sådan. Jag blev, på bara någon timme, totalt och fullständigt genomförkyld :(

För varje timme som gick fick jag fler och fler symptom och vid 20-tiden på kvällen fick jag till slut inse att det inte skulle gå att åka till jobbet idag. Sjukskrivning är något jag egentligen aldirg haft problem med tidigare, men med tanke på hur vår arbetssituation ser ut för tillfället, och det fullständiga vikariestoppet så är det ju med viss bävan jag utsätter mina kollegor för att arbetslaget decimeras.

Men å andra sidan, hade jag gått dit idag så hade jag förmodligen smittat ned dem, och så hade jag fått jobba ensam nästa vecka....fast jag ringde nyss och infade om att jag inte komer imorgon heller, jag har ff feber och orken, ja den har ju varit bättre om en säger så!

Näsdroppar, halstabletter, massor av pappersnäsdukar och så soffläge - det har varit och är dagens plan.

har det nästan varit i helgen. eller ja, ett par saker av det har det faktiskt varit.

När jag mår dåligt, och/eller är stressad så biter jag på mina fingrar och det har jag gjort i ett par månader nu. Idag bet jag så rejält i min tumme att blodet droppade om mig när vi var ute och skogspromenerade :(

Så varför mår jag dåligt/är stressad?

Ja, jag har väl hamnat lite i samma situation som jag var 04, 05. En pressad jobbsituation som inte har förståelse för min prvata situation och en förhållandesituation som skyller mitt mående på den pressade jobbsituationen. Typ.

Jobbet kan jag inte påverka, inte på annat sätt än att jag slutar. Vilket - som alla förstår - är lättare sagt än gjort, jobb växer inte på träd, jag vill inte tappa mina LAS-dagar osv osv.

Förhållandesituationen kan jag uppenberligen inte heller förändra med mindre än att jag slutar, typ. Vilket - som alla förstår - är lättare sagt än gjort. Förhållanden är inte lätta att skapa, jag vill inte se de här tre åren jag investerat känslomässigt i rinna ned i avloppet.

Men hur gör en då, när det i båda fallen ses så olika på problemet? Eller borde jag snarare säga: det som JAG upplever som ett problem? För det är väl egentligen det allra största problemet, att vi inte upplever samma saker som problematiska?

På jobbet är det inte min och kollegornas situation som är problemet, det är ekonomin som är det.

I förhållandet är det inte distansen och de  (i mitt tycke) alltför få timmarna tillsammans som är problemet, det är att jag TYCKER att det är ett problem som är problemet.

Inget av det får jag någon större hjälp med att lösa och inget av det löser jag själv utan drastiska beslut, så hur jag än vänder mig så är det jag som står där med något slags problem:

Anställd i en ohållbar arbetssituation eller arbetslös.

I ett frustrationsskapande förhållande eller ofrivillig singel.

Tack, jag tror att jag går och lägger mig nu - väck mig lagom till pensioneringen!