min kropp sig utanför min kontroll.

Då sover jag. Jag sover löjligt mycket, det är som om alla system stänger ner och kroppen och hjärnan liksom "skyddar" sig. För jag har - baserat på tidigare erfarenheter - konstaterat att det här händer när jag känner mig under mycket stress och/eller stark press. Oavsett hur viktigt någonting kan vara att dryfta eller genomföra så funkar det liksom inte - jag somnar. Mellan sömnattackerna är jag alert och vaken, jag sköter mitt jobb och jag äter rätt hyfsat. Men sen sover jag.

Inte för att något förändras eller förbättras av sig självt medan jag sover och inte för att jag har mer ork att göra/säga det där jag borde göra/säga efter jag toksovit. Fast uppenbarligen har mitt medvetna jag inte så himla mycket att säga till om det här eftersom det "bara händer".

Jag får göra som jag brukar få göra: hänga med i det som händer och gilla läget, oavsett om jag gillar det eller inte....

bort att rapportera att jag slutat snusa!

Bara sådärheltappropå faktiskt.

Eller nä, inte riktigt. Jag hade i ärlighetens namn funderat ett tag på hur onödigt mycket pengar det faktiskt kostar att snusa. Inte lika mycket som det kostade att röka, men inte så lite som att låta bli. För några år sedan när jag gick från att röka till att snusa tyckte jag att jag var rätt smart. Det fanns en del vinster, både hälsomässiga och rent krasst ekonomiska. Och ärligt talat tyckte jag att det var bra mycket coolare att snusa än att röka.....som om jag vore nån jämrans fjortis liksom?

Som 40plussare borde jag ju liksom veta bättre, så  i påskhelgen bestämde jag mig för att sluta snusa. Bara så där. Cold turkey brukar det visst kallas när man tvärslutar med en drog - och för mig är/var snus en drog. Jag kände att för mig är tvärslut det enda sätt som finns, jag tvivlar inte ett dugg på att tuggummi, spray och allt annat vad det nu finns kan vara riktigt bra hjälpedel, men jag tvivlar inte heller inte en enda sekund på att jag skulle bli exakt lika beroende av snus-substitutet som av snuset i sig - och då har jag ju knappast vunnit något. Snarare förlorat ekonomiskt eftersom de här substituten inte på något sätt är billigare än snuset...

Så, nu är det typ 1½ månad sedan jag slutade.

Jag kan fortfarande känna ett rent enormt sjukt sug efter snus, i samma situationer som en rökare känner sug, dvs främst EFTER...typ efte maten...och efter, tja, gissa själv   Första veckorna kändes det som om ALLA i min omgivning snusade, jag såg snusdosor i folks nävar och prillor på väg in i munnar överallt...Men nu har det värsta lagt sig och även om det påstås att snusabstinens är värre än cigabstinens så är det absolut inte värre än att jag vissa dagar fullständigt glömmer bort att det inte är så länge sedan jag snusade.

Det finns faktiskt vissa fördelar med att vara envis som en röd gris: jag har lsutat snusa!!!

jag inte hade nog med saker i mitt liv att fundera över, så fick jag en till igår..... Jag har till och från i mitt liv funderat på att skaffa mig en hobby, men aldrig lyckats komma fram till vilkne det ksulle vara - men NU vet jag!!!

På min arbetsplats finns två "hälsoinspiratörer" som hittar på olika evenemang då och då. Återkommande varje vecka är innebandyträning, något som jag till min besvikelse aldrig kan delta i på grund av überpuckade busstider. Men gårdagens hittepå kunde jag bara inte avstå ifrån, och lyckades även trixa till det så att jag kunde få skjuts hem.

Vi skulle göra något som jag aldrig tidigare ens hade funderat på att prova, något som jag flinat överseende åt och skakat på huvudet åt "överklassmänniksorna" som sysslade med det. Men...skrattar bäst som skrattar sist, för igår blev jag BITEN!!!

Som jag sa: nu vet jag äntligen vad jag ska bli när jag blir stor: GOLFARE!!!

Vi inledde med att stå på "driving rangen" (ja, jag lärde mig en massa tjusiga termer också   ) och träna på att slå ut bollen. Det SER lätt ut, bara att svinga och klippa till, men på kvinnors vis (fem av 28 deltagare) stod vi vackert och väntade på vår tur och passade på att förminska oss själva riktigt ordentligt så självförtroendet var långt ifrån på topp när det till slut blev vår tur. Fördelen med att ha väntat vad dock den att när vi väl klev fram så fanns det inga kvar som kunde glo, flina och fälla spydiga kommentarer! Dessutom blev två av de ordinarie instruktörerna lediga från sin kurs och kom och instruerade oss :)

Med några enkla korrigeringar från coachJocke av swing och hållning och en beskrivning om hur en "slår igenom" ett slag lyckades jag förvåna mig själv rejält och få till både klockrena, raka och långa slag. Jag slog nog ut 150 bollar och av de sista 50 hamnade faktiskt majoriteten av dem ganska exakt där jag ville. Sen kom Jocke på den snillrika idén att jag "måste gå ett par hål". Jag tittade på honom med skräckblandad förvirring - skulle jag ut bland RIKTIGA golfare och tramsa till det?

Men han, kollegan Henke och vaktmästarPatrik tog mig under sina vingars skugga. Alla tre herrarna har spelat mycket och var PERFEKTA medspelare. Ödmjuka, lungna, engagerade, gav "lagoma" komplimanger och hade ffa inte något som helst behov av att hävda sig gentemot rookien.  Det är tyvärr något som jag annars upplever att en ofta utsätts för: ens glädje tas inte emot ogrumlad utan ska alltid kommenteras med sånt som "Jaja, nybörjartur" eller "Vänta du bara - håll på ett tag så ska du nog se att du kroknar" men det besparades jag fullständigt från med de här herrarna - och det i sin tur innebar att min självkänsla ökade och jag spelade ännu bättre.

Så bra på ett hål faktiskt att jag landade på "två under par". Jag har inte riktigt full koll på vad det innebär trots att Patrik gjorde tappra försök att förklara , men att det var helt okej, ja faktiskt till och med BRA förstod jag på kommentarerna. Faktum är att Henke efter vår fyrhålsrunda sa att jag spelat "förvånansvärt bra, med tanke på att det var första gången"    

Så nu går hjärnan min - ännu mer - på högvarv. Jag har full insikt i att jag inte har råd att skaffa mig ett grönt kort - så vem känner jag som spelar och som kan ta med mig på pay'n play? Vilka banor finns i närheten där man tom får spela utan grönt kort? Har jag råd att köpa en uppsättning begagnade klubbor för dam, höger? Vem ska få den höga äran att få köra mig mellan dessa golfbanor som jag vill spela på? Finns det någon som vill spela ihop med mig?

beklagar jag mig, både här i bloggen, på Facebook och på andra sätt över att jag har blivit så dålig på att höra av mig.

Till typ....alla.

Den enda som jag har tät kontakt med är Älskot och inte ens den är riktigtriktigt tät.

Vad det beror på kan jag faktiskt inte svara på på ett bra sätt.

Det är inte det att jag inte vill - ibland kan jag gå och hålla tysta låtsassamtal med folk jag hade tänkt ringa, men själva ringandet uteblir liksom.

Det är inte det att jag inte har råd, de flesta av mina vänner och båda mina söner har samma mobiloperatör som jag så dem ringer jag så gott som gratis till.

Det är inte det att jag inte saknar dem, ibland gör det riktigt ont i mig för att jag har så dålig kontakt, för att jag aldrig kommer till skott.

Det är inte det att jag tycker att det borde vara lika mycket upp till dem, jag är plågsamt medveten om att jag ligger på ett klart minus om det tvunget ska räknas vem som ringt till vem oftast...

Jag ogillar själv skarpt mitt beteende, eller snarare ickebeteende och tänker allt som oftast att jag SKA förändra det.

Idag fick jag en bister påminnelse om att det nog är bäst att jag gör det och inte fortsätter att bara snacka. En av mina allra närmaste väninnor från både tiden innan jag fick mina barn och från tiden då de var småskolebarn, men som jag sedermera gradvis tappade kontakten med, men ofta tänkte just sådär om: "Jag måste höra av mig till H..." gick bort i föra veckan - och jag visste inte ens om att cancern hade kommit tillbaka, än mindre att det var så pass allvarligt ställt med henne.

Jag sörjer, jag skäms och jag ska göra bättring!

Joråsåatte....

Lite svårt att formulera sig är det allt. Både i tal och i skrift. Tänk att snus kan ha en sådan enastående inverkan på hjärnkapaciteten, eller åtminstone formuleringskonsten? Jag är nämligen direkt tvärsäker på att det är nån slags underlig abstinens som gör att jag (inte) fungerar som jag gör. Imorgon är det 14 dagar utan snus, inte speciellt jobbigt alls om man bortser från den här nyupptäckta fokuseringsbristen. Och det ÄR ett problem eftersom jag är en hypad babbelmaja i kubik!

I fredags blev jag intervjuad angående min arbetsplats och fan alltså...jag SKÄMDES för jag kunde bara inte hitta de rätta orden. Jag fick sitta som en afatiker och förklara för journalisten hur jag menade....först trodde hon att jag var blyg och körde med en massa avkopplande rundsnack men det hjälpte inte ett dugg.

Idag har jag två finska utbytesstudenter i mitt hem och tro det eller ej, men på engelska går det betydligt mycket bättre - kanske abstinensen inte slagit sig på utrikiskan? Ja jag vet inte, bara att jag redan efter en kväll blivit uppmanad att inte prata fullt så mycket och fullt så fort...de hänger inte riktigt med de små liven.  Men lite härdade ska de väl bli kan jag tycka, en utlandsresa ska väl inte vara BARA skoj?

Jag ska göra mitt bästa för att utbilda dem i en del av det jag kan - vi har redan diskuterat språkstammar, den latinska versus den finsk-ugriska, strupljud och näsljud, svårigheten med olika språkmelodi och en hel massa annat intressant.

För mig alltså. Änglen kallade mig omedelbart för "språknörd" och det stämmer ju iofs....och jag är lika glad för det :) Imorgon ska jag träffa ännu fler finländare och prata ännu mer engelska, det var länge sedan jag fick göra det i sådan utsträckning som jag hoppas/förväntar mig. Det är nog inte så sannolikt att  lärarna heller kan så vansinnigt mycket svenska, trots att en av mina gäster berättade att de faktiskt läser det på sitt program.

Aja, vi får se vad morgondagen bringar. Först ska jag sova så fort och hårt som jag kan, jag ligger back en del känns det som. Zappade lite för sakens skull igår och landade i den brittiska dokumentären om massakern på Utöya och fastnade såklart i den. Skrämmande och gripande.

Ikväll ska jag INTE zappa. INTE sa jag. Nej, det ska jag inte för imorgon är jag pigg och alert och är inte ledig alls utan deltar i alla aktiviteterna som anordnats för våra gäster...ändå in till det bittra bastubadarslutet framåt kvällningen imorgon. Fast badar bastu, det gör jag INTE heller!

God- icke zappande - natt på er!

är ju egentligen ett oerhöt trevligt tidsfördriv!

Det tycker jag verkligen, och det får mig att undra varför jag inte bloggar lite mer? Det finns ju tusentals intressanta saker att skriva om. Debatten om "hen", überpuckade chefer, orakade armhålors vara eller inte vara, för- och nackdelar med neuropsykiatriska diagnoser, vissa människors oförmåga till självinsikt trots att verkligheten fullständigt KASTAR fakta i ansiktet på dem, snälla människor, älskade människor, underbara vänner och ett spontanfirande av födelsedag som slog alldeles fantastiskt väl ut.

Jag tror jag nöjer mig med de små tingen - som mitt födelsedagsfirande :) Dagen innan jag fyllde skickade jag ut ett tokspontant mass-sms till de mest lokala kontakterna i min telefonbok och fantastiskt nog fick jag - trots att dagen inföll på en alldeles vanlig skten tisdag - en härlig respons. Ett drygt 20-tal härliga människor droppade in i mitt lilla hem under eftermiddagen och kvällen, avlöste varandra som ett skimrande pärlband av babbel och skratt och förgyllde verkligen min dag!

Enligt alla fördomar om "oss svenskar" så borde det ju inte ha fungerat. "Vi svenskar" är ju inte spontana, måste planera i god tid och är urdåliga på mingel. Tydligen icke så mina vänner! Folk som aldrig träffats tidigare utbytte intressanta tankar och var generösa med sig själva. Under några timmars tid var mitt lilla kök en sjudande gryta av diskussioner om allt ifrån ålder på förstföderskor och gemene mans tankar därom till hur svårt det kan vara med okulära bedömningar av tex vikt, längd och avstånd.

Generösa i övermått varvännerna också med blomsterprakt och annat smått och gott. En av avsikterna med spontaninbjudan var just att det skulle förekomma så FÅ presenter och funderingar därom som möjligt - men jag är naturligtvis ändå barnsligt glad åt allt jag fick:

Jag kan bara ännu en gång konstatera:

Jag har världens bästa vänner!

För jag vet inte vilken gång i ordningen har jag varit i Fallfärdiga Rucklet och hjälpt till med en rensning. Den här gången MÅSTE vara den sista, eftersom huset nu är sålt och faktiskt äntligen slutgiltigt tömt. naturligtvis åkte det hem en hel del prylar till mig, trots att jag verkligen varken har plats eller behov av dem.

Men jag är ju nu en gång sådan att jag avskyr att kasta saker som är fullt fungerande. Jag menar, bara för att det är ointressant skräp för mig behöver det ju verkligen inte alls vara det för någon annan? Jag ogillar å det bestämdaste att återvinningscentralen inte har någon plats för fungerande och användbara saker, sådant som egentligen inte är skräp utan bara inte fyller sin plats i just mitt hem.

Det innebar att jag släpade hem ett femtontal gardinstänger med tillhörande ändknoppar och upphängningsanordningar. Bäst vad det är så är det nog någon som behöver sådana...och morsans gamla gjutjärnsgryta som jag lagat så många köttgrytor i! Att vi numera är bara två personer i hushållet, varav den ena inte ens äter kött trängde jag effektivt bort.... En hylla som Muskelsonen gjorde i träslöjden nån gång på mellanstadiet kunde jag inte heller låta skatta åt förgängelsen, så den hänger numera i min trapphall intill en charmig vägglampa. Den där trapphallen där jag inte skulle hänga upp någonting innan jag målat....

Det enda jag egentligen ville ha från Rucklet var ett par resårbottnar, men det verkade bli så många turer kring dem att jag betackade mig. Nu står de trots allt i min hall. Och där lär de få stå ett tag - för det tillhörde inga ben till dem och de ben som är på mina befintliga sängar har Lillefar byggt så de passar inte på de nya bottnarna...

Tavlan av vår lokala och landskända konstnärinna som exet och jag fick i gemensam 30-årspresent kunde jag inte heller med gott samvete låta hamna i en container så trots att jag känner "sådär" för den hänger den på den enda tillgängliga väggen i mitt hem - mittemot toadörren. En positiv sak måste jag också nämna om min fd mans nuvarande hustru: hon har blick för det som är värdefullt! Det enda hon med bestämdhet ville ha från Rucklet var en Hydman-Vallientallrik vi fick av fd svärfar en jul, samt en rikligt utsirad skänk (från min systers man släkt) som redan är såld  till en av hennes släktingar. Min fd svärfar har två av tre delar av min mormors matsalsmöblemang men jag har bestämt mig för att inte opponera mig. jag har ju ändå inte plats eller behov av sakerna.

Nu har jag gjort mitt, för absolut sista gången känner jag. Det ska bli så oerhört skönt att lämna det kapitlet fullständigt bakom mig och jag hoppas och tror att mina barn känner detsamma för det som trots allt är deras barndomshem. Jag fick möjlighet att prata med båda sönerna enskilt och höra mig för hur det kändes för dem att huset nu är sålt och inom ett par månader överlåts till en ny ägare. De sa båda - och jag tror också att det är sant - att de var mer än glada att slippa ha fortsatt ansvar för huset.

Vad gäller huset i sig som jag verkligen älskade när vi köpte det, men som blev mer och mer av ett sorgebarn i takt med att i stort sett inga av de renoveringsprojekt jag ville genomföra utfördes, så har jag känslan av att det nu verkligen kan bli omhändertaget som det förtjänar. Det är ett charmigt 30-talshus som kommer att kräva sin människa att renovera - men görs det omsorgsfullt och med insikt så kommer huset att bli en verklig pärla!

Jag får väl göra som en man som kom vandrande en dag för 10 -12  år sedan medan jag ff bodde där: Han berättade att han hade bott i huset som barn och naturligtvis bjöd jag in honom för en liten nostalgitripp. Jag tror nog att det skulle kunna funka för mig att göra det också om sisådär fem år, när det unga paret som köpt huset kommit en bit på väg i sin renovering :)

Nu kan jag stänga ett kapitel av mitt liv och avsluta det fullständigt, det känns som en lättnad!

igår kom jag på att jag glömt bort att länmka i listan till mitt senaste fynd. Jag orkar inte ens skriva nåt om hur skönt det är att det är fredag idag utan länkar istället till vad Blixa skrev om, något som jag själv också funderat på även om jag tack och lov missade just den här ruggugglan och hennes uttalanden:

http://blixabloggar.se/?p=798

Och eftersom jag - som min avatar visar - är en ytterst lurvig kvinna har jag med stort intresse följt diskussionerna/debatten/hatkampanjen som följde på Melodifestivalsfinalen, där en kvinna i publiken hade den oerhörda fräckheten att inte bara gå utanför sitt hem med orakade armhålor, utan även visa upp dem i tv när hon jublade över att Loreen vann....

Det har spridit sig som en löpeld, hatkampanjer och motkampanjer, debatter i tv, grupper på Facebook och i massor, massor av bloggar. en av de bättre (även om Blixa såklart har bloggat riktigt bra om samma sak) är den här:

http://debatt.svt.se/2012/03/13/jag-ar-stolt-over-mitt-har-under-armarna/

Det är härligt att hitta människor som kan formulera de tankar som tyvärr aldrig lämnar mitt hjärnkontor...