på att jag gör rätt och ni gör fel, trots att vi gör nästan likadant, kom jag på idag.

Jag är inne i en period av "jagvillinte" och det gäller det allra mesta jag skulle kunna ta mig för. Jag gör det jag absolut måste och icke något mer. Istället häckar jag framför datorn, vilket jag inte heller är helt nöjd med men....när jag hänger här framför datorn så är läsa bloggar en av de saker som roar mig allra mest. BRA bloggar ska det såklart vara och det innebär naturligtvis att jag begär att det ska finnas nya inlägg att läsa varje gång jag loggar in. Finns det inte det så orkar jag inte leta upp någon annan blogg att läsa eller något annat att göra utan sitter helt enkelt kvar och ondgör mig över att ni inte uppdaterar era bloggar lite oftare.

För det gör ju jag.........................NOT!   

liksom bara flyger fram!

Jag vet inte jag - är det ett ålderstecken eller har tiden verkligen blivit snabbare? När jag var runt 20 och ibland klagade över att jag inte hann med fock jag alltsomoftast höra att "vänta bara tills du blir så gammal som jag, då ska du se att tiden bara flyyyyger fram". Uppenbarligen har jag blivit så gammal nu för jag tycker att veckorna hinner knappt börja förrän det helt plötsligt är fredag.

Helgerna ska vi bara inte prata om och helgerna med Älskot är väl själva essensen av  den där "flygtiden" - tyvärr.

Men jag ska inte enbart gnälla, jag ska säga att jag är otroligt glad över mitt jobb som uppenbarligen är så roligt att tiden bara flyger fram och allra mest glad är jag såklart över att ha Älskot som uppenbarligen är ännu roligare...

Och jag är aldrigaldrigaldrig ironisk heller        

helt sjukt att det som medelålders, högutbildad, livserfaren kvinna ska vara så svårt att säga nej?

Att det ska vara så galet frustrerande och jobbigt att stå upp för sig själv och sitt egna mående och helt enkelt prioritera bort det man inte vill?

En period av mitt liv var jag tvungen  att säga nej, fast det var inte riktigt av egen fri vilja. När man har gått i väggen och inte ens klarar av att lyfta huvudet från kudden så kan man liksom inte, vare sig man vill eller inte. I samband med det fick kurator och psykolog mig att förstå att jag måste vara rädd om mig, och det var jag bäst om jag prioriterade mig och mina allra närmsta. Jag förstår det, rent intellektuellt förstår jag det - men att internalisera det känslomässigt är en helt annan femma.

Fast på sistsone har jag faktiskt lyft mig i håret vid ett par tillfällen och har - efter mycken vånda - sagt ifrån. Vid det ena tillfället var det (tyvärr) Älskot som fick komma i kläm, trots att han inte alls egentligen är vållande, Det är tågtrafiken som är vållande, men dem går det ju inte att komma åt liksom.....

För att komma till mitt Älsko är jag ju numera hänvisad att åka tåg och under de här 1½ åren jag gjort det kan jag faktiskt inte minnas mer än ett par gånger då allting fungerat precis smärtfritt. Främst har det - såklart - handlat om försenade tåg. På väg till funkar det ändå eftersom jag har den stora förmånen att bli hämtad vid stationen, men om tåget hem är försenat så kommer jag inte hem, för då missar jag den enda anslutande bussen. Och helt ärligt - felra timmars sittande på tåg och i väntsalar, panikuppringningar till goda vänner för att be om hämtning, fel på biljetter som inte gäller på just det tåg jag sitter på osv...ja det har gjort att oron för krånglet med resan nästan har överskridit glädjen att träffas. Alltså har jag prioriterat mig själv  - på gott och ont - eftersom samvetet efteråt har upptagit mina tankar och mitt mående en hel del...

Även vad gäller mitt sjungande har jag prioriterat mig själv. Redan i höstas kände jag att "det här är inte roligt längre". Först tänkte jag att det berodde på att jag ALLTID blir tröttare och mer låg på hösten, men över tid kom jag fram till att det som alltid tidigare varit en energigivande hobby nu allt mer kändes som ett påhäng. Men....så gick vår körledare på föraäldraledighet och med henne tog majoriteten av körsångarna en paus. Vilket gjorde att vi blev en väldigt liten skara kvar...och då steppade PLIKTTROGENHETEN upp på scenen och talade om för mig att "nu kunde ju definitivt inte jag också sluta, för tänk så få det då skulle bli kvar och tänk så tråkigt för vår nye körledare om alla slutar när han börjar".

Så jag fortsatte att sjunga.

Fram tills denna veckan. Då kom jag fram till att jag inte hade något som helst ansvar för hur han mår, och att jag inte bryr mig ett spår om vad folk kommer att tycka om att jag också pausar. Jag har ju lärt mig: jag måste prioritera mig själv! Så just denna söndagsförmiddag är jag hemma och tar dagen som den kommer, istället för att ha stigit upp klockan svinotta för att inställa mig i kyrkan.

Förra veckan tackade jag dessutom ja till att fortsätta att jobba på ett jobb som jag inte vet om jag vill fortsätta jobba på. Inte i den nuvarande formen iallafall. Förhoppningen om en förändring till hösten är dock stor, tre (eller fyra) av kollegorna slutar och vi tre som blir kvar har enats - i allafall här och nu - om att vi måste lägga MASSOR av krut i början av hösten på att komma fram till ett arbetssätt som fungerar som vi vill ha det, med elevernas och vårt eget bästa för ögonen. Det är mängder av saker vi vill förändra men som det ser ut nu så vet vi inte ens vem vår nya kollega kommer att bli. Till det kommer funderingarna kring att arbetslaget reduceras från sju personer till fyra. Visst får vi färre elever, men knappast med mindre personalbehov...

Vi har mycket tankar och visioner och framförallt: förhoppningar om hur vi ska kunna arbeta till hösten, men jag tror att jag ska ta och bli en lite flitigare besökare på Platsbanken....ifallatt....

TACK till alla er som fortsätter att kika in, trots att inläggen kommer alltmer sällan och de som kommer får mig att fundera över om det här har blivit en "gnälla-över-jobbet"blogg :(

För det är så det känns.

Inte för att det inte händer en hel del trevliga saker i mitt liv: Älskot har lagt in nytt köksgolv i mitt lilla hus, bästa E bjöd på lutfisk förra helgen, idag har jag fikat hos likabästa A, nästa helg tar jag långhelg och åker till Älskot, siste februari ska jag åka på ett seminarium i Malmö som jag verkligen ser fram emot och i helgen ska vi fira när MuskelSonen fyller 21.

21.

Hassegu liksom. Och han är ändå inte äldst av ungarna! Tar jag en närmare titt på mig själv inser jag att i år har jag lika långt till femma nolla som till fyra nolla. Fast skillnaden är ju att fyra nolla kommer jag aldrig mer att komma i närheten av... Åldersnoja har jag aldrig lidit av, ingen 30-årskris och ingen 40-årskris trots att det fanns de som trodde att min skilsmässa (som råkade sammanfalla med året för fyra nolla) berodde på det. Men nu...nu börjar det faktiskt kännas lite kymigt?

Och där återkommer jag till "gnälla-på-jobbet", för även om jag trivs där och (ytterligare en trevlig sak som jag inte nämnt) det verkar vara klart med att jag både får förlängd och utökad tjänst där till nästa läsår så....ja, vi kan väl helt enkelt säga att det är inte ett jobb jag ser att jag vill finnas kvar på fram till pensionen. Fast med Freddans nya utspel så vet man ju förstås inte riktigt när man ska/kan gå i pension? Men alltså...pushing fifty och (kanske) i beråd att få mitt livs tredje tillsvidareanställning...på ett jobb som jag inte riktgit vet om jag vill ha. Men vad ska jag då göra istället?

Missförstå mig rätt, överlag är det ett underbart jobb och det boostar självkänslan något helt enormt att jag dels är den som en av våra svåraste autister klarar av att faktiskt jobba med, och dels den som alltid kan hantera den mest rigida DS-grabben. Men det är ju inte så att bara för att det faktiskt funkar så är det en kakbit för mig. Det kostar en hel del energi också.

Den här hösten och vintern har jag inte haft så mycket energi och det har gått ut över mina nära och kära. Älskot får anpassa sig oerhört mycket efter mitt humör, GymnastSonen och MuskelSonen hör inte mycket ifrån sin mamma. Vännerna träffar jag när de tar mig i nackskinnet. LilleFar och morsan...ja de kommer tyvärr längst ut på undantaget. Den som får/tar mest uppmärksamhet är naturligtvis Ängelen eftersom hon fortfarande bor under mitt tak men även den uppmärksamheten blir alltsomoftast rätt splittrad. Det är inte sådan jag vill vara.

Jag vill vara en närvarande och engagerad människa, som finns till för mina nära och kära. Som ger minst lika mycket som jag tar - men så är det inte för tillfället. Vad som är åldern, vad som är årstiden och vad som är jobbet har jag i nuläget inte den blekaste aning om - än mindre vad jag ska göra åt det. Men snart är det åtminstone vår, och med våren kommer förhoppningsvis mera ork. Det kommer iallafall garanterat mera lov- och klämdagar och även om de också innebär arbetsdagar för mig på min semestertjänst så innebär de åtminstone elvfritt arbete. Med den tanken kommer också funderingen: om det är så jag känner, ska jag verkligen arbeta med elever då?

*känner mig som världens sämsta pedagog*

Jag vet att folk uppåt Norrland tycker att vi sörlänningar klagar till överlopps. på halkan, snön och kylan, och så skrattar de så så lite överseende åt oss veklingar....

Visst fanken är det kallare med -42 än med - 24, det argumenterar jag inte ett dugg emot. Men om det när som många av dem så stolt deklarerar att "vi är ju vana vid det" så...ja, varför då inte låta oss klaga som faktiskt INTE är vana vid det? Dessutom vet jag genom personlig kännedom flera utflyttade fd norrbor som säger att vår kyla här nere i södern är kallare efterom luften är fuktigare här än där uppåt.

Så med underbara Lars Ekborgs "Man får int' vara blöt* ringande i öronen  tänker jag faktiskt ändå klaga. Det ÄR kallt med - 24 på natten, det ÄR inte optimalt att gå upp varannan timme för att mata in i pannan, det ÄR inte kul för vissa av mina vänner att de värmepumpar som installerats i deras hus inte är dimensionerade för den här sortens kyla utan får driftsstopp efter driftsstopp.

Jag har inget emot vintern, men den kunde kanske vara lite mer människovänlig?

att undra lite över vården i dagens Sverige.

När min mormor började bli gammal, dement och få mindre ork, då fanns mamma och jag där för att slåss för henne. När min mamma drabbades av lungcancer för andra gången och råkade ut för vansinniga felgrepp hade hon tack och lov ork att kämpa för sig själv, och hade stöttning av mig och pappa. Det finns betydligt mer än ett korn av sanning i uttalandet att "man måste vara frisk för att kunna vara sjuk".

Igår ringde jag själv till den vårdcentral som jag via ett inaktivt val har min vårdgivare hos. Dumt av mig att inte välja aktivt kan man tycka, och det håller jag med om, men det är inte det inlägget ska handla om. Vårdcentralen är privatägd och drivs av ett norskt företag, huruvida det påverkar kvaliteten på vården kan jag inte uttala mig om men icke desto mindre blev jag fundersam när jag ringde upp.

Till historian hör att jag gick hem från jobb förra torsdagen, totalt genomförkyld, hes, ont i halsen och febrig. Näsan var som en öppen kran och i mitt yrke känns det inte så bra att ständigt ha en snorfana i ansiktet, eller att hosta och rossla folk upp i ansiktet - alltså gick jag hem. I fredags och lördags hade jag ingen röst, feber oh var ff lika snorig och så fortsatte det även efter helgen. När onsdagen randades insåg jag att jag inte blivit ett dugg bättre, men att det var dags för jobb påföljande dag. Alltså ringde jag min vårdcentral för att höra om de kunde tänka sig att ta en titt på mig - av anledningar osm följer i nedanstående dialog:

"Hej, jag heter Catten och ringer för jag varit förkyld i över 14 dagar och nu börjar bli orolig för att det kan vara något annat än en förkylning"

"Det förstår du väl att vi inte kan ta emot dig för en helt  vanlig förkylning så här i influensatider!?"

"Nä, det var ju det jag tänkte, att det kanske var influensa, men det skulle ni ju kunna testa?"

"Jamen även om det är influensa så kan man ju inte bota det!!!"

"Nä, men isåfall kanske jag kunde få bli sjukskriven några dagar så att jag slipper smitta hela min arbetsplats?"

"Det finns inga lediga läkartider"

"Jo och så är det så att jag har ett kraftigt nedsatt immunförsvar och vi har ett par elever på skolan som haft den smittsamma lunginflammationen så jag skulle vilja testa mig för det också"

"Det finns inga lediga läkartider"

"Men hur ska jag då göra, jag är ju inte frisk men får inte vara hemma fler dagar nu?"

"Du kan väl gå och jobba imorgon och sen vara sjuk på fredag igen, då har du en vecka till på dig"

"Så ni vill inte testa mig för vare sig lunginflammationen eller influensan, och tycker att det är en god idé att jag går till jobbet oavsett vilken sjukdom jag har - och eventuellt smittar ner både kollegor och elever?"

"Det finns inga lediga läkartider"

I det läget insåg jag det lönlösa med att försöka diskutera mer med sköterskan, i mitt elaka sinne undrar jag om det är vad hon instruerats att använda som standardsvar till alla, men i mitt snälla sinne tänker jag att det säkert är sant att läkartiderna var slut. Men det hjälper ju inte mig som fick feber igen och som har snorat x 1000 ungefär idag. Och det lär ju inte hjälpa dem jag förmodligen har msittat ner idag heller....så framöver blir det ännu fler som får ringa vårdcentralen och veta att "det finns inga läkartider"

*sjuksomengnu*

berätta för er, go'vänner.....

Jag kan berätta att när man (läs: jag) under större delen av sitt liv varit innehavare av en ytterst modest C-kupa, och sedan går ner i runda slängar 40 kilo....ja då kandiderar man (läs: jag) inte precis till titeln "bystdrottning".

Med risk för att vara alltför intim kan jag berätta att det där som finns i brösthöjd på mig numera främst består av tyg och vaddering, innehållet understiger utanverket om man så säger. Varför skriver jag då om detta i min blogg?

Jo, för att det har givit mig anledning att fundera över hur jag ser på mig själv, vad "kvinnlighet" innebär och i förlängningen kan jag också reflektera kring ett fenomen som jag hittils alltid förkastat, nämligen så kallade "skönhetsoperationer" eller plastikkirurgi om du hellre vill det.

Förmodligen är det med det som med så många andra saker: det är lätt att ha en åsikt även om man egentligen inte är berörd själv. Jag har tillhört dem so haft full förståelse för att kvinnor som fått bröstcancer och tvingats operera bort sitt ena, eller båda, bröst gärna vill ha en "rekonstruktion". Jag har haft lika full förståelse för dem som haft en stor och tung byst som orsakat dem ryggproblem. Men aldrig någonsin har jag lyckats uppamma (!) någon förståelse för dem som vill ha en större eller "snyggare" byst. Selektivt av mig måhända - men jag har liksom aldrig förstått problemet med det?

Det gör jag nu.

För inte ens med den mest välvadderade eller superlyftande bh lyckas jag få till nåt som jag kan känna mig nöjd med. Utan bh ska vi inte ens bara prata om...*ryser*. Och för att vara helt ärlig så gör det mig fullständigt förvirrad - för jag har ju aldrig tidigare upplevt att min "kvinnlighet" sitter i det som finns i bh:n? Tvärtom har jag blivit j*vligt irriterad när folks (läs: mäns) ögon halkat nedåt när vi samtalat. Jag har aldrig ägt en bh med bjäfs och tingeltangel, jag har använt fådda (men inte särsklit uppskattade) bh:ar med byglar och skenor men aldrig riktigt fattat vitsen.

Idag funderar jag på att ringa Jean-Paul Gaultier och fråga om han har ett till ex av bh:n som Madonna använde i videon till "Vogue" som han kan skicka till mig..... :(

Allvarligt talat - kan jag få skylla bristen av blogginlägg på att min hjärna varit frusen?

Jodå, pannan var totalkaputt - dess egen vattentank hade spruckit rakt av. Så illa var det inte att behöva ringa till värden för rörmokaren hade tydligen förvarnat honom redan när tanken installerades att det inte var säkert att en så gammal panna skulle palla för trycket (!).

Men sen började turerna och de var så många att jag knappt - eventuellt alltså på grund av frusen hjärna - kommer ihåg dem. Men på måndagen var värden, värdens fru, värdens barn, värdens bror och rörmokaren här och tittade. Ängelen var hemma, men ingen av dem bemödade sig om att tala om för henne vad de kommit fram till så när jag skakande av köld ringde till värden för att fråga berättade han att "pannan kommer imorgon, rörmokaren kommer på onsdag".

Bra det tänkte jag och frågade "men tills dess då, vad gör jag då?". Inga tips fick jag, inget elelement fick jag låna men erbjudande om övernattning hos bästa A fick jag :) Onsdagen kom och rörmokaren kom, installationen påbörjades men avslutades strax före tre eftersom elektriken lovat hämta sina barnbarn på dagis? Hmmm...barnbarn är ju livets efterrrätt har jag hört men det smakar banne mig inte marängsviss att bo i ett hus med en inomhustemp på 12 grader. En övernattning till hos bästa A.

Torsdagkväll kommer jag (äntligen och tack och lov) hem till en bostad som håller en dräglig värme. Klang och jubellåda! Tyvärr funkar det inte så bra att elda, så fort det tagit fyr ska jag - enligt instruktionsboken - stänga spjället...men då falnar lågorna och veden bara pyr. = ingen högre värme i hemmet och ingen värme alls i ackumulatortanken :(

Måndag ringer jag åter till rörmokaren och godsint som han är åker han en sväng till mitt hem igen, tänder i pannan och kontrollerar om/vad som är fel. När jag ringer tillbaka framemot eftermiddagen får jag nya tips om hur jag ska elda och han håller med - det ÄR lite småtjurigt. Förmodligen är främsta orsaken till det (håll i er nu) att skorstenen är för KORT för den nya pannan. Hipp hurra liksom, murarkludddar hade jag ju på plats redan INNAN tanken installerades, sannolikheten för att värden vill ta hit dem igen för att höja skorstenen lär vara minimal - iallafall innan sotaren givit ett utlåtande....

Men anyhoo, nu funkar det hjälpligt att elda utan att vi varken blir som inrökta böcklingar eller att elden falnar, någon värme till tanken har jag dock icke ännu lyckats få över trots att jag eldat som en tok - förhoppningsvis lär jag mig så småningom hur jag ska göra för att det ska bli så bra som möjligt.

Åter till inledningen nu, efter en hel skrälldus med svammel. Fast mitt liv består av svammel för tillfället eftersom man från ledningshåll tagit beslut på att vi dels ska få ett nytt schema och dels nedskärningar på antal lärartimmar trots att både elevantalet och behovet av "mantimmar" kvarstår. På det läggs alltså värmebrist och ett och annat annat bekymmer/fundering och VIPS så har man (jag): En frusen hjärna!

Men nu är det åtminstone helg. Den ska jag ägna åt att göra små, men ändock punktinsatser i min närmiljö och utöver det ska det vilas, vilas, vilas!