kan man ju gå in på här...det kan faktiskt vara rätt kul att kolla vad folk googlesökt på när de hamnat på min blogg. Några ur månadens skörd:

"Kondomdemonstratör" Jag vet inte jag, men "kondomdemonstratör" - bör man inte vara man för att kunna demonstrera sådana effektivt? Är det förresten ens ett yrke, och slulle jag isåfall vilja skriva om det?

"Bleka underlivet" ...ja, tydligen kan man det - men VARFÖR i hela fridens dagar skulle man vilja göra det och har jag verkligen flipprat ner nåt om det tidigare?

"Snyggaste läppstiftet ever" Snyggaste ever har jag aldrig skrivit om, troligtvis inte läppstift överhuvudtaget efterom det är en utensilie jag faktiskt aldrig någonsin använder mig av - jag är glad om jag kommer ihåg att ta på nåt slags cerat innan jag pratar så att jag spricker :(

Avslutningsvis undrar jag naturligtvis hur i hela världen man kan komma till min fridsamma    blogg via sådana söktermer - skojar Google april med oss allihopa?

en till när vi ändå håller på va?

Utmaning/award eller vad man vill kalla det....jag kände mig manad när jag läste den här inne hos Selma:

1. Varför började du blogga?

För att det finns så många ord som behöver komma ut!!!

2. Vad har du för mål med bloggen?

Mål - ska man ha det? Det enda jag har i den vägen är väl att i någon mån roa, irritera eller helt enkelt ge någon möjlighet att fördriva lite tid inne hos mig. Tillika att få ur mig alla de där orden så att de slutar snurra runt inne i min skalle.

3. Vilka bloggar följer du?

Numera väldigt få - de som finns i min länklista såklart och ibland någon mer. Så gott som aldrig någon "kändisbloggare" eller professionell bloggare, om jag inte får tips om nåt specifikt inlägg som kan intressera mig. Jag vill läsa om helt vanliga människor med helt vanliga liv. Hund/häst/mode/pro-ana/bantning/foto/resebloggar intresserar mig generellt inte ett dugg faktiskt...hellre läser jag om livets små förtretligheter :)

4. Vad har du för favoritfärg?

Av födsel och ohejdad vana klär jag mig så gott som uteslutande i svart, med en touch av knallrosa (vilket kanske inte förvånar er som sett mitt färgval i bloggen). Jag känner mig helt enkelt inte bekväm i andra färger trots att folk påtalar att "jag som är så mörk klär i vilken färg som helst". Även mitt hem går mycket i svart med enstaka färgklickar här och där. Det FINNS färger jag skulle kunna tänka mig att ha men ALDRIGALDRIGALDRIG gult, blått och någonsomhelst nyans av brunt. Grönt är också tveksamt när jag tänker efter...

5. Vad har du för favoritfilmer?

Min filmkarriär var innan Älskots tid ytterst medioker. Med honom kom filmtittandet som underhållning in i mitt liv och han har verkligen försökt att bredda min smak - men fortfarande föredrar jag sådana som betecknas som "barnfilmer". Några jag verkligen gillat är "Despicable Me", "Trassel", "Up", "Madagaskar" och all-timehighfavoriten är "Ice-age". Barnfilmer med gott om blinkningar till vuxenvärlden alltså...

6. Vilka länder drömmer du om att besöka?

Jag tror inte precis att jag drömmer om att besöka något specifikt land....men jag längtar alltid till värmen! När jag ser bilder från Västindien och Mikronesien med glimmande långa sandstränder och gröntblått vatten är det inte just landet som sådant jag tänker på - utan snarare att slippa frysa. Men jag ska naturligtvis inte förneka att de utlandsresor jag har gjort har varit berikande vad gäller upplevelser både kulturellt och kulinariskt och får jag möjlighet i framtiden skulle jag gärna vilja resa mer. Till Ungern igen och kanske till Trinidad -Tobago?

Sådärja, vare sig ni ville eller inte så fick ni veta ytterligare lite mer om mig =)

Awarden jag fick av http://sajberlena.bloggplatsen.se alltså:

1. När ingen ser eller hör mig… så nojjar jag. Över det förflutna, nutiden och framtiden. Kärlek, ungar, pengar, jobb, hälsa. Håller monologer både tyst och högt om vad jag ska säga till vem och hur jag bäst ska formulera mig. Repeterar mitt liv som om det vore en teaterpjäs kanske? Har jag nämnt att jag lider av en skvätt prestationsågren?

2. Jag går aldrig hemifrån utan… mitt snus. Har jag riktigt tur kommer jag också ihåg mobilen, nycklarna och plånboken. Ibland händer det att jag har med mig soppåsen också....

3. Min blogg heter som den gör för att jag… en gång i forntiden hängde på alla communities jag kunde hitta (idag är det ett fåtal i jämförelse) och mitt nick på nästan alla var då "Cat- Claw" som den (vad jag då visste) enda superhjältinna som inte var antingen fiende eller side-kick till en mer känd manlig dito. Naturligtvis blev det i de allra flesta fall förkortat till "Catten". Att jag lever ett slags liv torde väl förklara fortsättningen på bloggnamnet ;-)

4. Om jag vågade skulle jag… bli egen företagare (igen). Jag har ett bra koncept, men är alldeles för feg för att kasta mig ut i det okända. Har jag nämnt att jag lider av en skvätt prestationsågren?

5. Om tio år kommer jag att… sitta här och skriva i en ny award i samma gamla blogg. Obetydligt klokare men betydligt rynkigare. Jag kommer dessutom att ha börjat skriva på den där boken som jag har funderat på i 10 år allaredan, men inte kommit nånvart med eftersom jag är en så obotlig ordvrängare att jag inte ens kommer igång med första kapitlet av nån slags rädsla för att jag inte ska hitta de helt PERFEKTA orden.... och btw, har jag nämnt att jag lider av en skvätt prestationsågren?   

Åsså kommer vi till det allra svåraste - att nominera fem andra bloggare. Jag läser så oerhört få "privatbloggar" nu för tiden och av de få jag läser har några redan fått den här awarden och de andra har i förtroende *moahahahaha* berättat för mig att de AVSKYR den här sortens listor/awards/utfrågningar så jag lämnar över bollen till er, mina kära läsare. Jag vill veta mer om er - vill ni berätta? Du som vill ta på dig att föra awarden vidare kan väl lägga en kommentar om det här hos mig?

Vad ska man ha den dagen till egentligen?

Ibland har jag den till att sjunga på, ibland till att kärra ved, ibland att bara lata mig på, ibland till att ha söndagsmiddag för närmast sörjande men det känns som om jag allra oftast har den till att säga hej då till Älskot på. Så sett är söndagar banne mig inget kuliga.

Idag var det en sådan söndag och det är väl nåt rent mysko för inte bara söndagen utan hela helgen verkar gå så vansinnigt mycket snabbare än helger helt utan honom? Jag vet ju att tid är något relativt, att resan hem alltid känns kortare än resan iväg till exempel men jag tycker ändå inte att det är helt rättvist eller bra alla gånger att det är så. Det är så mycket jag skulle vilja hinna säga och göra de här helgerna och så lite jag hinner med. Tro nu inte att jag är otacksam mot Alexander Graham Bell för hans uppfinning men ärligt talat - inte är det samma sak med telefon?

Om han nu skulle uppfinna nåt den där Alex, så skulle han väl ha kunnat uppfinna en tidsförvrängare?

En sån där som helt drastiskt förkortade väntetiden i telefonkön till ett litet nafs, och som kunde dra ut tiden tillsammans med nära och kära till något som känns oändligt? Snacka om att han hade kunnat tjäna en slant på en sådan mockajäng! Nu dog han förhoppningsvis inte utfattig ändå om han var smart nog att ta patent på sin telefonuppfinning men ändå liksom...

Idag hade jag egentligen tänkt skriva något helt annat men när jag höll på att logga in här dök inte mindre än tre olika bloggar med ungefär samma budskap upp i det såkallade "Rampljuset" här ovan...

Dvs "Läs min blogg om mitt liv som ung mamma".

Ung mamma.

Okej.

Samtidigt läser jag med förvånansvärt stort intresse på ett nätforum om hur  TRÖTTA de unga mammorna är på att bli utpekade/förringade/sedda ned på/[infoga valfri negativism] på grund av sin relativt låga ålder.

Okej.

Men det faktum att ni själva i alla möjliga olika sammanhang kallar er sjlva just för "unga mammor" tycker åtminstone den här tanten (som själv var en ganska "ung mamma" första gången men aldrig någonsin kom på tanken att strida varken för eller emot att bli kallad något särskilt) att det är en aning motsägelsefullt?

Jag menar - bara det faktum att man väljer att påkalla uppmärksamheten genom att påtala sin ungdom......tyder det inte på att man tycker att det är nåt alldeles speciellt med den unga åldern då? Det är ju väldigt sällan jag ser en blogg om "mitt liv som medelålders morfar" liksom?

Det är väldigt svårt att både ha kakan och äta den.....

Jag har fått en award av http://www.sajberlena.bloggplatsen.se - hon vill veta mer om mig! *varm i hjärtat på en ruggig höstdag*   Det ska hon (och ni) absolut få, men inte idag när fantasidelen av min hjärna fullständigt står  på tomgång och tuggar.

Till viss del beror det på hösten, mörkret, halget och stormen vi har upplevt idag men allra mest beror det på dagen på jobbet, närmare bestämt avslutningen på dagen. Vi har haft stort personalmöte för alla anställda och en av punkterna på dagordningen var presentation av vårt arbetslag. Min arbetslagsledare är en insatt, engagerad och oerhört kunnig person - men en som tyvärr har alldeles för svårt att delegera. Förra veckan sa jag till henne att hon MÅSTE lära sig att göra det innan hon stressar ihjäl sig och hon höll väldigt lågmält med.

Idag - knappa tio minuter innan det var dags att gå på mötet frågade jag henne hur det kändes och då säger hon att hon är nervös. "Det känns så stort det här" säger hon. Jag replikerar med att hon ju är så kunnig och inte behöver vara orolig men får då veta att det ABSOLUT värsta hon vet är att stå inför publik och prata.... Det är ju en situation som jag på intet vis kan sätta mig in i - jag är ju närmast tvärtom och har alltid varit - muntliga presentationer var det bästa jag visste under min skoltid, "allt ljus på mig" liksom.

Så på stående fot erbjuder jag mig att ta hand om en betydligt större del av presentationen än vad vi planerat tidigare, ärligt talat lite frustrerad över att det först nu framkommer att hon mår så dåligt av den här sortens evenemang och även smått frustrerad över att alla kollegor fortfarande inte vet vad just h*n ska presentera. Nu blev det ändå inte så illa, och min A.L.L klarade sig alldeles utmärkt precis som alla vi andra, det märktes inte ett dugg på henne att hon var nervös - skönt det.

Men hela mötet i sig var vansinnigt tröttande. Jag kanske är ignorant men jag har noll och inget intresse av vad som framkommit på en byggnadsinspektion - det berör ju inte vår egentliga verksamhet alls egentligen utan bara de som använder respektive rum. Jag bryr mig inte heller ett enda dugg om vilken minusmat det serveras på Hj*rt*nh*lmsv*g*n, det gäller inte heller oss och borde kunna meddelas dem det berör? Samma sak med utvecklingsgrupperna - borde inte respektive gruppledare kunnat informeras via intranätet om vem i ledningsgruppen de ska rapportera till?

Förmodligen hade vi möte för att det står inskrivet i några stadgar nånstans att vi ska ha det si och så många gånger per år? I min enfald (ignorans?) trodde jag att det var bra med (kostnads)effektivisering av arbetsplatsen - speciellt som vi idag fick veta att vi ligger på 2,7 mille över budget och övertid/komptid för alla oss lär ju inte kosta gratis?

Aja, jag vet inte, tur för mig - och andra kanske - att jag inte är chef?

kring det här med folks integritet.

Visst har jag ibland skrivit ganska utlämnande ibland här i bloggen - men det är ju bara ni som vet irl vem jag är som (ibland) vet vem/vilka jag pratar om när det gäller andra människor. För dem/er som inte vet vem jag är irl lämnar jag ju - iom att jag inte har bild eller namnger folk - inte ut någon.

Det finns ju ett uttryck som heter "fråga inte om du inte tål svaret" så till viss del får jag naturligtvis skylla mig själv i det jag nu ska skriva om men....Idag letade jag reda på en bekant på Facebook, i syfte att skicka en vänförfrågan. Hon har nyligen separerat från min väninnas karls bror och därmed är sannolikheten rätt liten att vi kommer att ses igen, men jag gillar henne och känner att det vore kul att fortsätta ha åtminstone lite kontakt. Så jag skickade en förfrågan, och sen - nyfiken som jag villigt erkänner att jag är - började jag läsa lite på hennes vägg.

Där hittade jag ju också hennes ex, så jag hoppade vidare in till honom och oshkoshmygosh säger jag bara - de har värsta grälen via Facebook, fritt och öppet för vänner, bekanta och bådas respektive barn och föräldrar att ta del av. Inte kul läsning, inte kul alls, inte ens för mig som "bara" är en bekant - att se det käbblet om man är barn eller förälder måste vara rent fruktansvärt jobbigt. Där var kommentarer om husdjur, pengar, bilar, boende, möbler - u name it :(

Sen skuttade jag vidare in till en mig tidigare närstående och fick veta BETYDLIGT mer om personens privatliv (läs: sexliv) än vad jag är intresserad av. Även i det fallet finns barn, plastbarn, syskon och syskonbarn med på vänlistan, liksom närmare ett hundratal personer som jag de facto vet att personen ifråga aldrig pratar irl med, men som nu alltså delges det mest privata via nätet.

Kanske är det jag som är för up-tight, men vissa saker vill jag definitivt INTE lufta på det sättet. Jag är inte FB-vän med min fd man, jag vill inte vara vän med människor jag inte skulle stanna och prata med om jag mötte dem irl (för då är vi väl inte vänner?) och iom det vill jag alltså inte att de ska ha tillgång till ens de lååååångt ifrån privata och ingående statusuppdateringar jag skriver.

Integritet - är det ett ord och en företeelse som är på upphällningen iom Internet?

kring det här med folks integritet.

Visst har jag ibland skrivit ganska utlämnande ibland här i bloggen - men det är ju bara ni som vet irl vem jag är som (ibland) vet vem/vilka jag pratar om när det gäller andra människor. För dem/er som inte vet vem jag är irl lämnar jag ju - iom att jag inte har bild eller namnger folk - inte ut någon.

Det finns ju ett uttryck som heter "fråga inte om du inte tål svaret" så till viss del får jag naturligtvis skylla mig själv i det jag nu ska skriva om men....Idag letade jag reda på en bekant på Facebook, i syfte att skicka en vänförfrågan. Hon har nyligen separerat från min väninnas karls bror och därmed är sannolikheten rätt liten att vi kommer att ses igen, men jag gillar henne och känner att det vore kul att fortsätta ha åtminstone lite kontakt. Så jag skickade en förfrågan, och sen - nyfiken som jag villigt erkänner att jag är - började jag läsa lite på hennes vägg.

Där hittade jag ju också hennes ex, så jag hoppade vidare in till honom och oshkoshmygosh säger jag bara - de har värsta grälen via Facebook, fritt och öppet för vänner, bekanta och bådas respektive barn och föräldrar att ta del av. Inte kul läsning, inte kul alls, inte ens för mig som "bara" är en bekant - att se det käbblet om man är barn eller förälder måste vara rent fruktansvärt jobbigt. Där var kommentarer om husdjur, pengar, bilar, boende, möbler - u name it :(

Sen skuttade jag vidare in till en mig tidigare närstående och fick veta BETYDLIGT mer om personens privatliv (läs: sexliv) än vad jag är intresserad av. Även i det fallet finns barn, plastbarn, syskon och syskonbarn med på vänlistan, liksom närmare ett hundratal personer som jag de facto vet att personen ifråga aldrig pratar irl med, men som nu alltså delges det mest privata via nätet.

Kanske är det jag som är för up-tight, men vissa saker vill jag definitivt INTE lufta på det sättet. Jag är inte FB-vän med min fd man, jag vill inte vara vän med människor jag inte skulle stanna och prata med om jag mötte dem irl (för då är vi väl inte vänner?) och iom det vill jag alltså inte att de ska ha tillgång till ens de lååååångt ifrån privata och ingående statusuppdateringar jag skriver.

Integritet - är det ett ord och en företeelse som är på upphällningen iom Internet?