För visst är det så - att bloggen får man använda till att "ventilera" (dvs gnälla) i?

Innan terminsavslutningen fick vi i arbetslaget veta att vi skulle få en ny kollega - och inte vilken kollega som helst utan en MAN! Men inte vilken man som helst....utan en som flyttat från arbetsplats till arbetsplats men som aldrig "hittat rätt". Jo, så hette det. Men när vi började förhöra oss på de arbetsplatser han tidigare varit på fick vi snart bilden av en man som.....tja, ska man säga det snällt så ska man nog säga "körde sitt eget race".

Denne man tyckte arbetsledningen nu alltså att det kändes lämpligt att placera i en gymnasieklass på särskolan, med en (o)salig blandning av ungdomar med alla sorters diagnoser. Ungdomar i särskilt behov av lyhörda och empatiska vuxna omkring sig. Ungdomar vars föräldrar kämpat i motvind i många år för sina ungars rättigheter. Ungdomar som liksom alla andra ungdomar känner av hormonsvallet men som i olikhet med "normalstörda" ungdomar inte på något sätt kan förstå och relatera till vad det är som händer i deras kroppar och knoppar.

Hos oss trillade han in på terminens första dag - helt utan att ha varit och hälsat på och presenterat sig, helt utan att ha läst på någonting om vilka ungdomar han skulle jobba med, helt utan att ha en aning om vilka diagnoser som finns representerade och vem som diagnosticerats med vad. Hos oss trillar han alltså in och...tja, för att säga det på ett snällt sätt: "kör sitt eget race."

Att han ser sig själv som Guds gåva till mäns- och kvinnskligheten framgick redan första dagen, att han tycker att lärare är snäppet under Gud och elevassistenter kanppt höjda över leran i svinstian har vi förstått och jag personligen kan leva med det - dysfunktionella översittare har jag handskats med tidigare, men att han behandlar våra elever som något (ja, "något", knappt mänskligt) som inte förtjänar hans uppmärksamhet - det har jag jävligt fruktansvärt svårt att acceptera.

Fredagar arbetar han (tack och lov) inte på vårt program men flera gånger under dagen har jag av personal på skolan fått frågor och även små berättelser angående honom. På måndag ska han ha föräldramöte med en av våra mest stridbara mammor, en mamma som känner till hans vandring från jobb till jobb och även vet vad som ligger bakom.

Inte underligt att jag fått tillbringa två dagar i horisontalläge med migränen från helvetet, orolig sömn interfolierad av drömmar fyllda av samtal (läs: högljutt aggressiva diskussioner) med föräldrar och att jag nu, så här på fredag eftermiddag drar en lättnadens suck över att det ÄNTLIGEN är helg.

På måndag är det en annan dag.....

Det är inte så ofta som jag klagar över att vara utan bil - till jobbet åker jag kollektivt, till kören med grannen/vännen E, till StoraStaden för att storhandla med sonen, vännen A eller Älskot, andra evenemang uppmuntrar jag vänner att ta med mig på   osv osv. Men idag har jag åkt kollektivt och insett att det inte alltid funkar så bra.

När man kommit upp i min aktningsvärda ålder så är man ju eftertraktad, idag ville Landstinget plåta mina tuttar och eftersom jag är en vänlig själ så tänkte jag att "det kan jag väl ställa upp på". Tiden de bokat för denna session var 14.45, vilket innebar att jag fick kliva på bussen 11.49 och med tid inräknad för stopp och väglots på det enoooorma beläggningsarbete som för tillfället pågår på väg 23 innebar det att jag var framme en dryg timme senare.

Eftersom jag i stort sett aldrig ränner i butiker nere i centrum var det inte så dumt att ha lite tid över till det innan jag skulle fotas men vettnivad? Det var faktiskt inte kul alls. Antingen är jag kräsen eller är det nåt fel på de kläder  och skor som finns i butikerna nu men det enda jag lyckades shoppa loss på var tre par trosor, en träningsbh och en läderrem. Blommigt och brunt är tydligen orden för hösten och inget av dem passar mig :(

Anyhoo så blev jag - som är så oerhört fotogenisk - klar på fyra minuter blankt hos damen med fotoapparaten och sen bar det ner till Resecentrum för att åka hem, Bussen avgick 15.40 och gick (naturligtvis) inte hela vägen hem så jag fick infoga dagens motion: en promenad från LillaByn hem till huset vilket innebar att jag var hemma strax efter 17. Alltså dryga fem timmars bortavaro för en undersökning som var avklarad på fyra minuter. Jag är glad att det finns kollektivtrafik, men det skulle faktiskt inte skada med lite tätare turer.

Dagens bonusar blev dock inalles tre:

*Kören började för säsongen och det är alltid lika trevligt!

*Ängelen har fått byta boende i Finland och är nu nöjd och glad som en lärka.

*Sist men inte minst har Älskot kommit hem och jag fick äntligen prata med honom, och trots vissa smärre missöden är jag fortfarande ganska avundsjuk på hans långhelg ;-)

känner jag mig allt...och  - på mammors (föräldrars?) vis -  bitvis maktlös.

Ängelen åkte till pojkvännen i torsdags eftermiddag f.v.b till Finlad, en utbytesresa med klassen och hon ska stanna borta till söndag. Trots rätt omfattande planering och trots att hon faktiskt gärna ville åka blev det en hel massa tårar inför avresan. Efter kompromissen om att få åka till pojkvännen några dagar innan, mot HELIGT löfte att inte banga på avresedagen gav hon sig iväg.

Igår ringde hon hem, från Göta Kanal, för att berätta att so far var allting bra. I morse fick jag sms att de anlänt till Finland.  I eftermiddags ringde hon hem, pratade i två minuter och började sedan gråta. Killen som hon och vännerna S och D bor hos är alls inte social, han hade dumpat dem hos en av de finska kamraterna och sedan gått iväg till andra kompisar med uppmaningen till dem att "ring när ni vill hem".

Det är inte mycket en mamma i Sverige kan göra åt det - även om jag vill så det värker. Och ja, jag vet att hon är gammal nog, att hon kan klara det osv osv osv...men icke desto mindre är hon min minsting, min bäbis och det är SVÅRT att släppa taget. Speciellt när det varit "hon och jag mot världen" utan stöttning, eller ens intresse, från pappan/Exet så länge....men hon överlever, liksom jag kommer att göra.

Dessutom åkte Älskot med jobbet till Ungern tidigt i fredagsmorse bland annat för att titta på VM-kvalmatchen och den gick ju...sådär! Jag gläds med honom att få ha suttit där på Ferenc Puskasstadion och allt annat han och de andra har hittat på men det är nog sant som det sägs; att längtan växer med avståndet. Avståndet och det faktum att vi inte har kunnat pratas vid varenda dag som vi gjort nu i dryga två år (med två eller tre undantag) har gjort mig sjuuuuukt längtig efter honom. Men inatt kommer han hem, äntligen får jag höra hans röst igen!

Sen ska jag "bara" överleva resten av veckan innan vi får ses igen. Kan det bli fredag snart, tack!

Jag gick ut hårt igår med att det inte alls är så dumt planerat att ha lediga tisdagar.

Det är det inte heller men liksom den förra har väl inte just den här lediga tisdagen varit den bästa i kvinnominne. Den har dock innehållit betydligt mindre fysiskt arbete än den förra och det är ju alltid något att tacka för men den kunde ändå ha varit bättre....

*Ösregn, i stort sett under hela dagen. Konstaterande: omöjliggjorde en hel del arbete.

*Mensvärken från h*lv*t*t. Förvånat konstaterande: sånt trodde jag att bara ungdomar ägnade sig åt?

*Uppackning av div. nedpackat kvarblivet efter flytten med en akut uppkomst av hyllor och upphängningsanordningar i mitt garage. Irriterat konstaterande: Hyllor och upphängningsanordningar fanns icke att uppbringa i hemmet varpå kaos infann sig (igen).

*Telefon från kollegan T med en nedslående dagsrapport om nye kollegans förehavanden idag. Uppgivet konstaterande: han förstår inte!

*Upptäckt av silverfisk i diverse skåp och lådor. Storögt konstaterande: Hala små j*vlar de där!

*Ofrivillig konsumtion av väldigt möglig mjukost. Upptäcktes inte förrän en god (?) bit in på knäckebrödet. Äcklat konstaterande: Mögelsmak i mun är svår att få bort.

* Omtändning i pannan gånger fem. Kylslaget konstaterande: Vedeldning är kul när det funkar och o-kul när det inte fungerar.

*Förvånad titt på klockan! Skelögt konstaterande: Dags att göra sig klar för sängsovning!

en helg  på Cattens vis, det vill säga på det vis som tilltalar just mig allra mest just nu:

Man börjar med att skaffa sig (lite oklart hur, i mitt fall liksom "bara hände" det) en karl som är den bästa som finns. En som inte bara står ut med en, utan till och med gillar en precis som man är - även om det råkar vara världens tröttaste människa, förstarangsnominerad för Nobelpris i sovning. Sen tillbringar man helgen hos denna bästaste karl som helt lungt accepterar att man tar sig en liten lur strax innan läggdags, starx efter uppstigningsdags, lite efter frukost och en stund efter lunch, mellanmål och middag...

Eftersom han är så bäst har han också full förståelse att den vakentid som trots allt lurande, vilande och småsovande går åt till ryggläge i säng eller soffa med (om ork finnes) en bok eller ett korsord på magen. Vid lämpliga tillfällen förser också denna världsbästaste den trötta Catten med lite mat, ett glas vin (som iofs ökar på sömnigheten, men det är gesten i sig som räknas) samt lättuggade och lättsvalda snacks om man skulle råka somna mitt i snacksandet...

Utöver detta erbjuder han sin kropp som beskydd mot vidunderliga åskväder så att man kan få fortsätta att sova trots att det dundermullrar mitt i natten, han tillhandahåller lättsam och nästan sövande söndagsunderhållning i form av hundvalpsklappning och dessutom precis för en trötthelg lagomt avvägt ekvilibristiska gymnastiska övningar.

Tyvärr var han inte med på hemresan och kunde hindra mig från att spontanköpa en påse av "sveriges mest köpta bil", varav jag nu konsumerat en alldeles för stor del - förmodligen behandlade med rostskyddsmedel eller annat hälsovådligt för nu är jag så där sjuuuuuuuuuuukt trött igen. Jag behöver helg snart - NU!!!

Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle kunna vara en dag att vila sig på? En dag att åka nånstans och göra något roligt på? En dag att ligga i soffan och sträckläsa en god bok?

Inte så denna min lediga dag.

Denna min lediga dag har jag fnattat omkring ute i min trädgård i sällskap med min LilleFar. Fnattandet bestod i att slutföra vedhanteringen inklusive att samla ihop samt forsla bort alla spånor och all bark, avverka monstergräsmattan som förmodligen går på anabola, gräva ner ett fundament till en torkvinda, meddelst lie och räfsa få bukt med det hemskaste långgräset där klipparen inte kommer intill samt avslutningsvis åka ner till Fallfärdiga Rucklet som jag har insett står både obebott - och med källardörrar på vid gavel.

Nog för att jag är en rätt godtrogen individ som inte vill tro min nästa om något ont - men samtidigt är jag realist. Det är ju inte så att det är okänt i byn att Rucklet står obebott och såvitt jag kan se är det bara en tidsfråga innan byns ligister börjar våga ta sig in där så osedda som möjligt. Då kändes det oerhört onödigt att två av älskade barnens "brudkistor" stod där, innehållandes bland annat både silver och kristall. Exet har lovat att köra hit dem, men tydligen har han inte haft minne nog för sådant vid de fåtaliga tillfällen har snabbvisitar sitt före detta hem - huset han hoppas kunna sälja för dryga halvmillen...

Någon som jag dock vaken kan eller vill förbarma mig över är Frankkatten, han som Exet lovade ta hand om när jag blev allergisk och som utfodrades med enegrifoder för hundvalpar så att han växte sig så monsterstor att han går under namnet Frankenstein...han fick inte följa med i flytten. Jag fick tag på någon som kunde tänka sig att förbarma sig och ta hand mom honom - men det passade visst inte eftersom det var (håll i er nu) Exets nya kvinnas ex. Alltså bor Frankenstein ensam kvar i ett hus på 220 m2 och det kunde väl vara luxuöst för en kissekatt om det inte vore för det faktum att han bor där alldeles ensam - och utan mat.

Idag fick jag förhärda mitt hjärta och försiktigt fösa ned honom i källaren igen när vi skulle lämna huset - så han har åtminstone nånstans att vara inomhus, men hur blir det till vintern när mössen och fåglarna tar slut? Vad gör man med en katt som i praktiskt mening blivit övergiven, men som har en ägare som ständigt säger "jag ska fixa det" när han blir påmind?

om den här helgen då?

Inte mycket - mer än att det var en helg utan Älskot och att det kändes mindre bra. Sommaren och (hans) semester har inneburit att vi kunnat träffas lite oftare än vanligt och det är väl det som känns mest negativt med att allt blir som vanligt igen: allt blir som vanligt igen.

Men lille far har ju varit här och jobbat sig lite, själv tappade jag sugen fullständigt när två av vedlavarna rasade, två gånger dessutom. Att lava ved som för en liten stund sedan redan var - åtminstone till synes - alldeles ypperligt staplad kändes som ett Sisyfosarbete men en god sak har sommarjobbet fört med sig: jag har fått muskler! Tydligen både i rygg och armar för träningsvärken jag förväntade mig idag har uteblivit.

Trött är jag dock - som vanligt - men det beror förmodligen mindre på vedklyvning/stapling än på det faktum att min kropp inte fattade att det var helg (kanske för att jag inte sov intill Älskot?) och därmed sovmorgonsdags. Alltså vaknade jag strax före åtta och kunde inte på villkors vis somna om och dagen igår var lång.... jag taximammade mig långt in på småtimmarna och naturligtvis vaknade jag lika tidigt idag vilket innebar lite knappt fem timmar sömn - jag behöver betydligt mer än så :(

Eftersom jag ändå var vaken men iofs inte pigg så förpassade jag mig iväg till kyrkan för att lyssna till vår nye komminister. Han blir nog varm i kläderna så småningom. Men både han och hans fru är unga, pigga, glada och engagerade personer och de kommer förhoppningsvis att bli ett fint tillskott till församlingen - flera av "mina kyrktanter" (av bägge könen) har påtalat hur mycket de tycker att det betyder att det kommer hit så unga människor och jag tror de har rätt, det ger gott hopp om positiv utveckling!

En sväng till E hann jag också med, lite eftermiddagsthé i hammocken på solsidan och massor av mer eller mindre djupsinnigt babbel - främst om bådas våra favoritämnen: mellanmänskliga relationer och hur man skapar och upprätthåller dem, samt tja...sådant där som vi båda har blivit itutade att fina flickor inte pratar om   Och kanske är det just därför vi  - som vuxit upp till o-fina flckor - finner  så oerhört stort nöje i att prata om det?

Just nu när det börjar kvällas i det lilla gula huset intill beteshagarna och fälten känner jag mig kluven - imorgon börjar skoljobbet. På ett sätt ser jag så mycket fram emot det, att få träffa kollegor och studerande, att få ha struktur, ordning och reda varje vardag igen - och å andra sidan finns det ett litet tyst skrik inom mig ett vääääldigt tyst sådant som hojtar att "Jag orkar banne mig inte, jag måste få vara leeeeedig" och dels att "Geeee vad trist det kommer att bli, samma sak alla måndagar, samma sak alla onsdagar *suck*

Men Ängelen har flätat mitt hår och knutit band i det så det finns väl ingen återvändo: gymnasiet; here I come again!

Bekräftelse är väl härligt!?

Jag fick en dos idag - men jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska tänka kring den....det var så här:

Jag satt och tokkörde på min ENORMA klippare, när en man approcherade mig - jag försökte i det längsta ignorera honom eftersom jag faktiskt inte ansåg att jag hade tid med småprat - men det blev tydligt att han faktiskt var angelägen att prata och en del i min arbetsuppgift är ju faktiskt att hjälpa folk som behöver det. Så jag stängde klipparen, tog av hörselkåporna och det första mannen säger är: "Men lilla fruntimret då - köra kring på en sådan stor maskin!" Då tittade jag lite närmare på honom och såg att han befann sig någonstans mellan 80 och döden och det är klart, när han var i sin krafts dagar kanske inte "små fruntimmer" klippte gräs?

Men så spände han sina små pliriga ögon i mig och fortsatte "men hon har väl känsliga fingrar som har vana att hantera stora saker, övat mycket kanske?". Alltså...jag har väl hört en hel del i form av slipprigheter och raggningsrepliker och brukar kunna vara rätt rapp i käften - men det här var ju en man som skulle kunna varit MINST min far liksom - han kunde väl inte mena det jag tolkade det som?

Hur som haver, han letade efter en före detta arbetskamrats grav, något jag tyvärr inte kunde hjälpa honom med så det blev trots allt en del småprat om trakten och dess sevärdheter i väntan på att Herr R skulle återvända efter sin lunch, the extended version. Jag hade ju - för att förklara min okunnighet, omtalat att jag var sommararbetare och då undrade gamlingen vad jag studerade. "Studerar gör jag inte" sa jag, "jag undervisar övriga året". Återigen den där pliriga blicken och ett underfundigt leende följt av repliken att jag nog minsann inte kunde vara färdigutbildad redan....

Sen dök - tack och lov Herr R upp och jag fick fundera på den där kommentaren ett tag - jag menar, hassegu - jag är ju 44 år och ser ut för varenda halvtimme av dem, inte kunde han väl tro att jag verkligen var...nä? Sen for jag runt en stund till på min monsterklippare och då dök han upp ytterligare en gång, den gamle mannen, stannade intill mig och jag fick stänga av oljudet igen. Han berättade att han fått hjälp och funnit graven, jag replikerade att det var ju bra och tänkte fortsätta klippa. Helt klart hade inte han samma tanke, han ville chittchatta lite till så han kommenterade att jag fortfarande klippte gräs...Jo, sa jag och gjorde en vid gest över kyrkogården för att visa allt jag måste hinna med och hoppades att han skulle förstå vinken.

Inte då. Istället tittade han på klockan och frågade hur dags jag slutade. Fyra, svarade jag och då tittade han på klockan igen och konstaterade att det ju var ett tag till, och därpå undrade han om jag skulle iväg och spela boll efter jobbet. Minst lika förvånad som över "studentkommentaren" svarade jag att jag nog hoppade över det idag och fick därpå veta att han tyckte det var synd med tanke på hur "läckra fotbollsben" jag har...  

Då trillade poletten ed hos Catten - den gamle var såklart så gott som blind! För han tittade på knappa 20 cm av mina inte speciellt nyrakade skenben, fläckiga av olja och gräs samt allt annat än "läckra". Men man får säga att det var gott gry i gubben och tja, nästan all bekräftelse är ju bra bekräftelse