Rara underbara A råkade parkera en bil här hos mig under sin semester och plötsligt blev jag betydligt mer flyttbar än tidigare! Det, och det faktum att Ängelen råkade bli kvar hos pojkvännen efter festivalandet för några veckor sedan gjorde att jag såg min chans och drog iväg till Älskot. För si, jag hade nämligen inlagt i min mobila hjälphjärna att vi i helgen firade inte mindre än två år tillsammans - tänk vad tiden går fort när man har roligt!!!

Vi firade oss (bl.a) genom att åka ut till Garpens fyr, en pluttliten ö med tillhörande blinkljus strax utanför den Lilla Byn vid havet. Ön i sig är väl försumbart större än min trädgård men fyren var desto högre och jag tänkte än än gång övervinna min svindel för att bevisa min kärlek   . Många trappsteg och en hel del mjölksyra blev det.  Till ingen större nytta visade det sig, eftersom de sista sju - åtta trappstegen inte var som de tidigare: en trygg betongtrappa utan en sån där läskig "seethrough" trappa med full utsikt åtskilliga meter ned.....och just sådana trappor har jag hyst ett ganska starkt ogillande mot sedan jag i femte klass blev puttad nedför en trappa med en komplicerad vristfraktur och sprickor i skenbenet samt sju månader i gips som resultat :(

Så för mig blev det inget gluttande ut över havet, jag fick nesligen vända och traska nedåt igen men jag fick ju motion (och ruggig träningsvärk i vaderna) i allafall! Efter att ha utforksat hela ön väldigt noggrant i ungefär tio minuter parkerade vi oss med medhavd matsäck på trädäcket som självaste Bernst Barfotamannen har snickrat ihop och där satt vi och bara hyggade oss och jag mådde så där oförskämt bra som man ska göra när man är tillsammans med sin själs älskade :)

Men eftersom jag å det bestämdaste ogillar att simma flera kilometer i hav som det går vita gäss på så beslöt vi oss för att gå tvärsöver ön till hamnen för att inte missa båten tillbaka. Efter den tröttande treminuterspromenaden satte vi oss på en stenmur och väntade, tittade med viss förskräckelse på människorna (?) som plaskade runt i vågorna och undrade stillsamt om de kanske eventuellt var förklädda attacksälar från marinen i Karlskrona och kastade ett öga på klockan. Som var fem över båtens avgångstid, både enligt broschyrens tidtabell och enligt kapten, som jag nogsamt förhörde mig mig hos när vi klev av båten just för att förvissa mig om att slippa simma tillbaka....

Något nervös men ändå samlad beslöt jag mig efter ytterligare tio minuter att konsultera ö -vär(l)den angående flytetygets frånvaro och fick då veta att båten gått en helavtimme före utsatt tid. Både kapten och ö-värden hade kikat ut på Älskot och mig där vi satt men tyckt att vi såg ut att ha det så mysigt att vi förmodligen tillhörde sällskapet som skulle övernatta på ön? Mysigt hade vi det sannerligen - men någon övernattning var varken möjligt (pga pris, bristande tillgång och son kvar på fastlandet) eller önskvärt (pga ovanstående anledningar) så en skeppare skakades fram - från utedasset av alla ställen! - och vi fick åka privatbåt tillbaka till trygga hamnen. Ett tips i all välmening till hugade Garpenbesökare: se inte för mysiga ut! Och ha INTE tajta jeans och inte heller foppisar på fötterna, ni kommer att se patetiska ut när ni (om ni är för mysiga) försöker kravla er i hamn från en båt som ligger MYCKET lägre än kajkanten!

Jag trodde att jag var en härdad kvinna men väl hemma fick jag motsatsen bevisad - upplevelsen var tydligen så traumatisk för mig att jag tvärsomnade och till och med drömde om fyrar, båtar och trädäck - men tack och lov inte om Bernst!

Kontentan av det hela? Nä, det finns väl inte direkt någon, mer än att jag haft ytterligare en bästase helg tillsammans med Älskot, och det är ju inte det sämsta!

blir inte mer spännande än gårdagen. Jag funderade på att göra ett "fjortisinlägg" och skriva en massa <3, typ, å ba 7kt mkt <3 <3 <3

Men....kärlek är värt att slösa en massa riktiga ord på så idag dedikerar jag bloggen till min alldeles utomordentligt fantastiska pappa. Vid 73 års ålder är han piggare än mig och mina barn - tillsammans. Full av livslust och energi, alltid redo att rycka in med en hjälpande hand till vem som behöver. Förra veckan var han hos min StoraSyster och byggde en källardörr. Idag har han varit hos mig och inte bara (som jag bad om) hjälpt mig med mitt vedskyle utan också med liv och lust lavat upp den sorgligt nog nedrasade veden jag lavade för några veckor sedan, samt bidragit till att lava hela den stora mängd som jag helt enkelt kastat i en tröstlös hög efter att det rasat i vedskylet.

Men det är inte bara oss - sina barn och barnbarn - som han ställer upp för. I byn där han bor har han ett gäng ännu äldre pensionärer vars gräsmattor och häckar han klipper. Han hjälper folk att köra skräp till tippen, han har lagt nytt tak på nästgrannens garage och byggt ut en annan grannes altan. Han återskapade tennisbanan i byn, han är troget med och reser upp och tar ned partytältet som hembygdsföreningen hyr ut till privatpersoner och föreningar. Han har ordnat med rullator, handikappanpassning och hemtjänst åt två äldre vänner, han tar med folk utan bil och med liten ork ut i skogen så att de kan få plocka bär och svamp - åtminstone en sommar till, åtminstone den lilla stund de orkar med.....och det är inte slut där, det är "bara" vad jag kommer på så här i rappet.

Min pappa svär, snusar, har lika kort stubin som jag och är stursk som få - men jag undrar ändå om han inte är bland det närmaste man kan komma att vara en ängel på jorden!

om en sådan här alldeles vanlig sketen tisdag då?

Tja, att den kanske - bortsett från att jag saknar mitt Älsko lika mycket som alla andra dagar - inte har varit så sketen ändå?

*Jag har numera minst tre olika vackra nyanser av brunt/rött i min nacke.

*Jag har blivit bjuden på eftermiddagsfika av Herr R - blåbärspaj och vanlijsås minsann!

*Jag har haft besök av min Storeson och fått veta hur bra han har det på sin semester (viss avundssjukefaktor där dock!).

*Jag hade varmvatten kvar från igår så jag behövde inte tända i pannan för att kunna duscha :)

*Jag har dödat nästan alla flugor jag har fått in i mitt hem *stort leende*

*Jag har orkat dammsuga - det är nog minst 14 dagar sedan sist 'skäms lite*

*Jag har bara tre arbetsdagar kvar denna veckan - sen är det helg!

Always look on the bright side of life *visslar*

cyklar jag förbi ett hus och en trädgård som är statt i förfall.

Huset borde ha målats för flera år sedan, gräset är galet långt, på bakgården ligger en trave trädstammar som aldrig kapats och kluvits till ved som sakta murknar. Rabatterna är inga rabatter längre utan integrerade med gräsmattan. I huset bor ett äldre par - de är i 80-årsåldern och sjukliga båda två så jag har mer än full förståelse för att deras ork inte räcker till att vårda sin närmiljö.

Men vad jag kan tycka är lite märkligt är att de har fem barn, ett otal barnbarn i åldrar från ung tonåring till vuxna och till och med ett par halvstora barnbarnsbarn. De allra flesta bor i samma by, en dotter med sin (så gott som vuxna)  barnaflock faktiskt i huset strax intill, men upppenbarligen är det INGEN som har tid eller ork eller intresse av att hjälpa gamlingarna?

Jag menar naturligtvis inte att totalrenovera vare sig hus eller trädgård, men hjälpa till att hålla det i ett så drägligt skick att det över huvud taget GÅR att ta sig ut i trädgården? För jag personligen har oerhört svårt att tänka mig att det gamla paret trivs med att ha det sjavigaste boendet i trakten, även om jag mycket väl kan tänka mig att de inte vill "besvära" sina släktingar med att be om hjälp...

Det var på många sätt betydligt sämre förr i tiden - men en sak som helt klart var bättre (generellt sett, i bondesamhället) var förmågan att ta hand om varandra, fram för allt sina gamla. Eller är det här ytterligare ett utslag av "sköt dig själv och skit i andra"mentaliteten som åtminstone jag upplever växer sig starkare och starkare i vårt land?

Ja, jag lyckades ju - tack vare Ängelens benägna bistånd vad gäller arbetsinsats och lille H:s godvilja som arbetsledare - skaka fram en veckas semester. En HEL vecka!!!

Den har varit sjukt bra. Främst för att jag fick spendera den med Älskot. Vi har varken tokaktiverat oss eller varit totalavkopplade utan haft en bra blandning - men det allra bästa har ändå varit det att få vara tillsammans. Vi är det alldeles för lite nämligen tycker jag.....det blir ju så i distansförhållanden och helgerna blir sjukt korta när man måste lägga ett par timmar i restid i varje riktning och så dessutom ska den som åker ifrån försöka hinna med en del av de där "hemmamåstena" innan det är måndag morgon och jobbaredags igen....

En gång i tiden dvs i singelskapets begynnelse tyckte jag att särboskap måste vara himmelriket - det bästa av allting liksom. En älskling att träffa när man ville det och så ett eget boende där man i frid och ro kunde odla sina egna olater ostört. Jag är inte så säker på det längre ska jag ärligt säga - idag när Älskot åkt hem efter 8 dagars intensiv närvaro så känns det som om det absolut enda rätta är att alltid få ha det så.

Sen är det ju "bara" det där praktiska liksom, med ungar, jobb, vänner, boende. Tja - det vill säga allt det som är resten av livet........

Jag hängde faktiskt inte ut någon i mitt förrförra inlägg. Jag namngav inte någon, jag gav ingen beskrivning som kunde leda till att eventuella läsare kunde förstå vem/vilka jag syftade på. Faktum är att inte ens de jag verkligen syftade på kan känna igen sig - eftersom jag de facto vet att de inte läser min blogg. därför har jag noll och intet dåligt samvete för det jag skrev.

Däremot förtjänar det att nämnas mer än en gång:

Jag är banne mig ingen ängel jag heller.

Vad jag däremot är är OERHÖRT längtig till lördag - då ska jag hasta folket igenom ett dop och därefter pysa iväg till Älskot i LillaByn vid Havet och vara där nästan en hel vecka! Vår första gemensamma semester liksom! Hela 5½ dag så ingen av oss behöver stiga upp för att åka och jobba och lämna den andre kvar hemma. Det ska bli alldeles SJUKT skönt faktiskt....  

Tack och lov har jag ett hyfsat spamfilter i min mailbox - men en del skräp släpps ändå igenom. Senaste inte bara skräpet utan också fatalt felskickade mailet kom från ett företag som ville sälja något som hette "XXX Gentlemen Enlargement Pills" till mig.

Jag mailade tillbaka och lovade att höra om mig om jag mot förmodan skulle få för mig att byta kön. De har inte svarat på det.....

Usch vad en vecka går fort - speciellt när jag jobbar och vet att Älskot sitter hemma hos mig och har semester....speciellt när jag kommer hem så toktrött från jobbet att jag inte ens tål att någon petar på mig....speciellt när jag inser att det förmodligen är jag och ungefär sju personer till i hela Sverige som jobbar och jag har MASSOR av saker som jag skulle vilja styra upp och ta tag i under de här futtiga veckorna på sommarjobbet - för det är ju inte enbart så att jag vet och gläds åt att folk vet att det är just jag som kommer och styr upp, det ökar ju milt sagt pressen på mig, och prestationsågrenen....

Men det var inte det vi skulle prata om idag.

Idag skulle vi prata om vänskap. Vänskap är vackert, men jag förstår mig inte riktigt på folks förhållande till termen alla gånger?

Är det vänskap att själv prioritera att åka land och rike kring på t.ex kurser och utbildningar, lära känna en massa nya människor...och sedan missunna sina "gamla" vänner att träffa andra vänner?

Är det vänskap att bortse från sitt eget bristande engagemang i vänskapen och hänvisa den fallerande kontakten enbart till motpartens förmodade ointresse?

Är det vänskap att sitta och baktala en vän man haft i många år inför folk man knappt känner, att ljudligt lufta sina åsikter om "vännens" sätt att vara och agera, att trycka på att ens åsikt är den odiskutabla sanningen: att vännen faktiskt ÄR sådan trots att de man envist försöker trycka sin åsikt i halsen på alls inte upplevt detsamma?

Jag vet att jag har en vän som lovar runt och håller tunt. Det har jag sagt till ett litet fåtal människor som det vederbör. För övrigt har jag inga som helst behov av att prata skit om dem som jag kallar mina vänner och som jag av egen fri vilja väljer att umgås med - för tyckte jag så illa om folk som det verkar att en del andra gör så är det väl inga man vill kalla vänner eller bry sig om att träffa?

Men mycket kan man tydligen säga och göra, både under alkoholens inflytande och i skuldfördelningens mer eller mindre heliga namn?