är väl det ord som på något sätt kan sammanfatta hela mitt liv. Eller möjligtvis "för sent". Det började redan när jag föddes - enligt morsan ett helt gäng dagar för sent. Jag var nämligen beräknad att ploppa ut den 15 mars, men kom först den 3 april. Naturligtvis vet jag att de inte var lika hajja på att beräkna sådant för 44 år sedan som de är nu, men jag menar - det är ju mer än ett par dagar?

"Typiskt" just nu är att Ängelen och jag tog oss en rask promenad i måndags, med stavar som värsta hurtbullarna. Helt efter (negativ) förväntan så skrek mina benhinnor efter nåt hundratal meter men skam den som ger sig täntke Catten och travade vidare. Efter ytterligare nån kilometer tänkte jag som så att det var väl f*n så envist och väl hemma igen efter tre km så kände jag med all önskvärd tydlighet att värken inte släppt alls.

Snarare tvärtom faktiskt och nu har jag ett högerben som värker från höften och ända ut i stortåspetsen. Så länge jag är stilla vill säga - för märkligt nog känns det helt okej att använda det så nu gäller det väl "bara" att komma på hur jag gör för att gå och sova samtidigt?

Jag BEHÖVER verkligen kunna motionera nu :(

att jag är en avundsjuk och missunnsam person - trots att jag inte brukar uppfatta mig själv som sådan?

Men när jag läser om hur folk åker utomlands, köper nya bilar/mobiler/[infoga valfri kapitalvara], får internutbildningar, får tjänstebilar/mobiler/datorer, renoverar hemma, tokshoppar märkesvaror...och sen har den otroligt dåliga smaken att KLAGA över ovan nämnda saker för att de inte är tillräckligt korta/långa/fina/dyra - ja då rinner faktiskt sinnet på mig.

Kanske är det för att jag harvat på som kommunalt och statligt anställd under i stort sett hela mitt yreksliv, förutom en kort passus då jag var egen företagare med nystartat företag som jag inte förstår mig på det där?

I min yrkesgenre finns så gott som inga privatföretag, inga aktieutdelningar, inga lönebonusar och defintivt inga "fringisar". De mobiltelefon som finns på mitt jobb delar vi på alla åtta och den är modell något mindre/yngre än tegelsten. Vill vi åka tjänstebil måste den bokas minst en vecka i förväg eftersom det finns ett fåtal bilar som ska fördelas på alla avdelningar med alla anställda. De datorer vi har tillgång till är iofs inte dåliga, men de är ju oerhört vällarmade så att "låna hem" en laptop på after office hours är naturligtvis ogörligt.

Detta innebär självklart inte att vi inte har BEHOV av varsin mobil, med tanke på att vi vid ytterst få tillfällen befinner oss hela arbetslaget på en och samma plats. Inte heller att flertalet av oss inte skulle behöva en hemmadator eftersom mycket av arbetet faktiskt försiggår efter "normal" arbetstid. Vi skulle lätt kunna ha behov av åtminstone en bil som ständigt stod till vårt förfogande, parkerad där vi behöver ha den och inte i ett parkeringsgarage flera kilometer bort.

Vi har knappast ett höglöneyrke - och de där långa loven som folk är så avundsjuka på innebär ju en ännu lägre lön de månader som arbetas för att täcka upp lovtiden. För vissa. Jag som är anställd efter 2009 har inga lov, jag får vackert arbeta elevfritt (dvs med städning) på de kortare och vara arbetslös eller skaffa semestervik under de längre så några glassiga solsemestrar skryts det inte med i min bransch - om det inte varit ovanligt många soltimmar vid den lokala badplatsen förstås.

Dyra märkeskläder är det ingen större idé att köpa med tanke på att vi anväder vår privata garderob i jobbet. Jobbet, som för min och mina kollegors del innebär "kläder för alla väder och aktiviteter". Lönen räcker helt enkelt inte till för en privat- och en jobbgarderob så oavsett vad jag personligen föredrar att dra på mig så måste det främst vara funktionellt och passa in i verksamheten. Att komma i stilettklackar till en utedag i pulkabacken funkar nog sådäääär bra va?

Aja - vad jag egentligen vill komma till är ju helt enkelt: var NÖJD med det du har och får, det finns de som inte får ett skit och som faktiskt inte blir alldeles missmodiga för det. Dagens utbrott var enbart en liten avvikelse från mitt vanligtvis så jämna och nästintill flegmatiska humör ;-)

Den använder man - om man är en Catt - företrädesvis till att först ta en god sovmorgon, och därefter till att kaaaasta sig ut i trädgården och ge sig i kast med allt som där behöver göras. Först krattade jag löv. Inte så lite löv. I blåst. Det kändes bitvis - inte lövlöst - men lönlöst med tanke på att ytan jag nyss krattat strax fylldes med löv igen, löv som blåste dit från den hög jag fåfängt krattat ihop.

Till slut fick jag åtminstone den lilla tilltänkta solhörnan i vinkeln mellan kök och garage hyfsat lövfri. Så kånkade jag dit en av de ursprungligen vita men numera mögelgröna bänkarna från förstubron på framsidan, skurade den med såpa och mirakeltrasa och vips hade jag en trivsam sittplats:

Därefter tog jag itu med att klippa ner det enorma vildvuxna och ack så vanskötta björnbärssnåret längs tomtgränsen in till min lilla fina granne. När jag ändå var igång passade jag på att ta lite annat smått och gott som grangrenar, förvuxna syrengrenar och annat som liksom kändes ivägen ;-) Utan något att jämföra med så är det ju svårt att se men jag fick ihop några rejäla högar:

(det vita "strecket" är ett krattskaft)

Bäst jag kämpade på där ropade grannen att nu var minsann lunchen serverad så då traskade jag väl in till henne och lät mig väl smaka. När vi ätit och även babblat en god stund tog jag tag i krattningen igen. Jag har något som skulle kunna vara/bli en riktigt charmigt planterad kulle i min trädgård och trots att jag misströstat visade det sig att det under löven fanns något som grodde:

Jag har hjärnsläpp just nu så jag kan inte tala om vad det är för blomma, scilla kanske?

Vad jag KAN tala om är att "Det som göms av hö inte tärs av snö":

Det där är - tack och lov - allt vad som återstår av de i mitt tycke enorma snöhögarna som hyresvärden plogade ihop när det var som värst....någon har visst lyckats få täcke i hopp om att överleva tills vintern kommer tillbaka?

och jag har aldrig någonsing hävdat att jag har en ängels tålamod - därför är jag tillbaka här på Bloggplatsen igen efter alldeles tillräckligt mycket strul på den portal jag bytte till.

Jag skriver fortfarande om mest småsaker. Jordbävningar, regimskiften, JAS 39 Gripen och miljöförstöring finns det så många andra som vet mer om än vad jag gör...

Men åsikter har jag fortfarande och en och annan lär jag förmodligen yppa även här - androm till förnöjelse hoppas jag :)

Just idag har jag väl inte så värst mycket att säga - mer än att jag fortfarande lider av en hejdundrande vårtrötthet som jag hoppas går över så fort som möjligt. Det är nämligen inte kul att gå runt som en zombie och bli till åtlöje för att jag snubblar på mina enga fötter även om mina elever med sin något begränsade intelligens tycker att det är höjden av lustifikation.

Mäännääää...jag återkommer väl!

sjuk är inte min favoritsysselsättning.

Att vara det i tre veckor och pågående är ännu mindre kul.

Att ha gått igenom alla kända, mindre kända och helt okända huskurer utan att få lindring är rent ut sagt väldigt okul.

Att ha provat alla Droghandelns både recepfria och - belagda meddusiner utan att få lindring är skrämmande tråkigt.

Nackskott har övervägts.

Nackskott har uteslutits.

Återstår bara att fortsätta växla mellan säng, soffa, toalett och även en kort stund; datorstolen.

Nu är det soffans tur.

så har det plötsligt gått en hel massa år:

Idag firar mina föräldrar 48- årig bröllopsdag.

Ofattbart.

På mer än ett sätt. Det är inte upp till mig att analysera mina föräldrars äktenskap - men jag kan nog utan att ljuga säga att det varit ganska stor skillnad på givandet och tagandet fördelat på dem i den relationen.

Anyhoo, jag firade dem med en ostfralla och en kaka som kallas "kam", nåt hie som verkade bestå av 95% vispgrädde, men paps gillade den och det var ju det viktiga. =)

det praktiskt?

Så här lagom tills det verkar som om min förkylning äntligen släpper taget - så dyker Ängelen i vad som verkar vara samma skräp! Meeeen, eftersom mina barn är och alltid har varit viktigare än mig så haver jag idag varit och införskaffat ett gäng medikamenter på droghandeln (?). Farmacepten hävdade bestämt att detta var den värsta höstförkylning hon upplevt på över 10 år och även den tidigaste - nog brukar folk bli infekterade när semestrar och sommarlov är slut, men så här illa kunde hon inte minnas att det varit på länge.

Droghandeln förresten - jag kan inte riktigt förstå varför man valde ett sådant namn - någon påstod att det var ett drygt 100-årigt bolag som hetat så sedan start som nu tagit över vissa apotek, någon annan gissade på att det skulle klinga likt det amerikanska "drugstore" men oavsett vilket tycker jag ändå att det finns en otrevlig klang över namnet. Droger liksom...det finns ju inget positivt med dem?

Det de sålde kändes dock någorlunda okej, även om jag i normala fall inte är så mycket för skolmedicinen och dess läkemedel så har ju inga huskurar alls hjälpt så då blir det väl till att övergå till "starkare" varor. Nu håller jag tummarna för att ungen inte är sjuk i de där tio dagarna som det påstås att den här höstförkylningen varar - hon har så mycket kul i skolan att det vore synd om hon var tvungen att vara hemma!

var Ängelen på via skolan idag. Lite fundersam på varför hon skulle gå just på obligatorisk valdebatt med tanke på att hon inte kommer att få rösta förrän hon är 21....

Information om de olika politiska partierna redan tidigt är ju en självklarhet, men en valdebatt (tänker jag) är ju rätt fokuserad på de för tillfället aktuella frågorna och kanske inte informativ i samma utsträckning men är det obligatoriskt så är det - så hon gick och kom hem med enda kommentaren: "Vad du än gör mamma, så rösta inte rött!!"

Jag raljerade lite kring uttalandet men frågade sedan vad hon baserade sitt statement på och fick veta att den kvinnliga representanten för V hade svurit, skällt och nedvärderat sina opponenter å det grövsta. Och ni ska veta att när det gäller min unge så måste det verkligen vara grovt för att hon ska reagera - men det gjorde hon alltså, och drog några exempel för mig.

Vilket får mig att fundera ytterligare. Vad lärde de unga sig av detta?

Att det är okej att smutskasta och kalla för skällsord?Att det är viktigare att höras än att ha något konkret att säga? Att den som skriker högst "vinner"?

Nu säger jag naturligtvis inte att detta gäller generellt för V, men även av det ytterst lilla jag hittils sett av valdebatter har de handlat mer om att ironisera och misskreditera "motståndarna" än att framhålla sin egen politik. Det är ett i mitt tycke väldigt underligt sätt att värva väljare - alla vet väl att man hellre håller på det förlorande laget än på de självklara/självutnämnda vinnarna?