är nära - uppenbarligen har mitt babblande spritt sig även till nattetid.

Skrattat i sömnen har jag gjort tidigare, tydligen så pass hjärtligt att jag väckt Hjärtat men i helgen nöjde jag mig inte med det utan konstaterade ljudligt att jag måste till Shiphol. Varför vet jag inte - men überklokt nog konstaterade jag, även det i sömnen att det är LÅNGT till Shiphol - så pass långt att jag måste ta taxi eftersom det inte går att "gå på korta ben av maräng"   

Jag vet inte jag -  i förstone blev jag glad att jag i sömnen var så klok att jag insåg att det var för långt att gå, att jag kanske till och med i mitt undermedvetna visste att Nederländernas flygplats är avlägsen - men sen drabbade det mig: marängben?

Jag har iofs haft jäkligt ont i knäet hela helgen, är det ättikspriten i marängsmeten som svider?

känner jag mig nu ungefär.

Söndageftermiddagar/kvällar har aldrig hört till favoriterna, men vissa söndagar är jag mer pangad än vanligt. Som den här tillexempel, när det varit full rulle tidigare i heglen, från Hjärtathämtning på stationen och pirogbakning med P19 på fredagen, loppisbesök och snickeri/barnstök hemma hos E på lördagen och med fölsefirande av P21 idag sedan han hastigt kommit på att det tydligen inte går att komma ifrån att fira trots att han uppnått vuxen ålder.

Och om jag är trött, hur känner sig inte Hjärtat då som härmed har presenterats för hela löjliga familjen, mina föräldrar inkluderade och som dessutom måste upp och jobba imorgon?

Attans vad tomt det blir sådana här söndagseftermiddagar.......

Idag har jag - en månad efter min anmälan - fått besked om att jag inte längre är berättigad till underhållsstöd för växelvis boende för Ängelen eftersom hon bor på heltid hos mig från den 5 februari. Rätt så!

Men jag har fått detta besked i dubbla upplagor - och inget besked om att jag får underhåll (som av förståeliga skäl naturligtvis måste gå via FK)?

Det är saligare att taga än att giva?  

Ja jävlar i min lilla låda - jag gjorde det faktiskt!

Åkte på audition för Körslaget alltså.

Igår gick kommenterade Ängelen att hon sett att det var dags, jag svarade lite skämtsamt att "man kanske skulle åka" och det tyckte hon minsann absolut att jag skulle göra. Hmmm......my bad liksom!

Feg som jag är visste jag ju att jag helt klart inte skulle palla med att åka själv så jag kastade ut frågan på körövningen på kvällen men fick bara nej till svar. Vid läggdags hade jag (utan svårighet) övertalat mig själv att strunta i det - samtidigt som tanken nånstans djupt inuti gnagde: "det är en once in a liftetimegrej - GÖR DET!" Jag sov inte mycket den natten....

Vid lunch ringde körkompisen L och sa "vi åker, ingen diskussion". Så vi åkte. Utan diskussion, men knappast utan nervositet! Vid knappa 43 har jag aldrig tidigare i mitt liv varit på en audition, visste inte vad jag skulle sjunga, hur det hela gick till osv - ingen info fanns att hämta på hemsidan mer än tid och plats. Den infon var vi inte ensamma om att ha inhämtat - det var en lååååång kö när vi kom fram, en helvtimme innan "insläpp". I sanningens namn har dagen mest gått åt för att vänta.

En timme i kö utanför, två timmar i ett "uppsamlingsrum" där vi fick ta del av mer info som borde ha stått på hemsidan: att man borde sjunga en Strömstedt -låt, eftersom det är han som är körledaren, eller åtminstone en singer-songwriterlåt. Där blev många nervösa, jag ljuger inte om jag säger att jag såg/hörde 15 pers som skulle sjunga Cohens "Hallelujah" och säkert  lika många som nynnade på "Gabriellas sång". En annan info som inte gått ut var att man måste vara skriven i kommunen för att få delta. Crap.

Jag pratade en stund med en i produktionspersonalen, berättade hur liten kommunen är i jämförelse med andra som deltar/deltagit och att om man uteslöt sökande från kringkommunerna skulle antalet minska till hälften så vi fick löfte om att det fick passera. Antalet sökande hade nämligen redan minskat med ungefär 25%, nämligen de som hade missat den enda övriga info som faktiskt stod på hemsidan: att man måste ha målsmans skriftliga tillstånd att delta om man är under 18 år.

Crewen sa också att om man inte var beredd att lägga kommande 8 helger på evenemanget skulle man nog ta sig en funderare på om man ville provsjunga alls och att de räknade med att vara klara med allt framemot två-tiden på natten, i Karlstad förra helgen hade tydligen auditionen inte varit över förrän vid klockan sex på morgonen.....

Sen väntade vi lite till och under tiden passade jag på att prata med två tidigare gospelkollegor som båda två till min förvåning fått ett entydigt nej, och vi kom fram till att det innebar att man inte enbart letade efter talang - utan personligheter med talang. Efter närmare 1½ timme fick jag sedan komma in till en röstcoach tillsammans med fyra andra där vi sedan sjöng, en i taget efter att ha lämnat över våra respektive presentationer till coachen. Självklart sjöng jag sist i min grupp, efter fyra oerhört välmodulerade och kraftiga stämmor och med en röst som darrade av nervositet så det var alls ingen överraskning att jag fick ett "Du kan åka hem, tack för att du kom" - men det fick även tre av de andra och de var betydligt duktigare än mig!

Stackars L var bland de sista 10 av ungefär 300 som fick komma in och sjunga - även hon fick ett nej och med risk för att låta avundsjuk var jag faktiskt ganska glad för det - och hon också eftersom det innebar att då var väntan över för oss båda. Hade någon av oss fått ett "kanske" med vidhängande nummerlapp hade hon fått slå sig ner och vänta igen på att få komma in och sjunga för herr Strömstedt själv, kanske få ett nytt "kanske" och därmed få sjunga ytterligare en gång.

Vi gick därifrån nöjda båda två - nöjda med att ha vågat åka iväg och göra det här, trots att vi bara är två mammor från en liten damkör på bonnvischan och faktiskt lika nöjda med att inte ha gått vidare. L ska ha barnkalas för sin son premiärhelgen och sen åka med maken på födelsedagsfirande nån helg längre fram så hon har egentligen inte riktigt tid med att bli kändis - och jag, jag hade ju inte klarat av att vara utan Hjärtat så länge, inte ens om jag får bo på hotell, käka smarrig hotellfrulle och vara med i tv =)

Och nej, det säger jag inte för att jag är sur/ledsen/bitter för att jag inte gick vidare - för mig var inte utmaningen att få 15 minuters fame, för mig låg den i att faktiskt våga ta steget att ens åka på audition för första (och troligtvis sista) gången i mitt liv.

till föregående inlägg:

Häromdagen läste jag en väldigt bra krönika, jag tror det var i den där tidningen som heter likadant som en matbutik men jag kan inte hitta den på deras webbsida. Där skrivs om hur butikerna lurar oss med lockpriser av typen "tag tre, betala för två", stora skyltar med flashiga färger om "pangpriser", hur man minskar storleken på förpacknigarna men behåller ursprungspriset.

Inte sällan visar det sig att det som reklamas för är dyrare än andra likvärdiga varor men vi luras att tro att de är billigare eftersom affären skyltar upp med dem. Smart marknadsföring och på intet sätt olagligt men ett hån mot oss medvetna konsumenter.

Jag fick anledning att undervisa Ängelen häromdagen när vi var och storhandlade - hon ville köpa mjukost av ett speciellt märke. Jag fann snabbt att osten i pappkarton var billigare än den på tub, och den i stor tub var betydligt billigare än den lilla. Ängelen fattade ingenting. Hon såg bara prislappen på hyllkanten  och kunde alls inte förstå vad jag menade när jag sa att den stora tuben för 28nånting kronor var billigare än den lilla för 21nånting.

Det handlar så klart om kilopriser  mina vänner - en av mina ledstjärnor i livet. Det är lag på att allt som har ett innehåll på över 50 g/50 ml ska märkas med kilopris och det är vad vi konsumenter har som riktmärke och som vi bör använda oss av för att bli prismedvetna. Har din butik slarvat med kiloprismärkningen - säg till dem, du har RÄTT att få veta och jämföra!

Ja, vad är det för fel på folk, och för fel på maten?

Häromdagen hörde jag en kvinna från Livsmedelsinspektionen som berättade att  varje svenskt hushåll slänger i snitt sex kilo mat per vecka.

Sex KILO!!

Per VECKA!

Jag tror banne mig inte att jag handlar hem sex kilo mat per vecka, än mindre slänger. Jag är uppfostrad, och utbildad till att ta hand om mina rester, att använda dem till nåt annat. Det i stort sett enda jag slänger är överbliven pasta och mat som bevisligen är dålig.

Tyvärr tror vi alldeles för tidigt att maten är dålig, vi stirrar oss blinda på bästföredatum och litar inte på våra egna sinnen - mat som varken smakar eller luktar dåligt är inte dålig utan fullt användbar. Hur många av oss visste tex att ägg som förvarats i kylskåp håller en hel månad efter bästföredatumet på kartongen?

Jag kan dra ett exempel till: varje år kastas kött i Sverige motsvarande 18 000 kor! Det kastas i butikerna när ingen velat köpa det, det kastas i hemmen innan tillagning på grund av felplanering, både vad gäller användning och tillagning, det slängs i hemmen efter tillagning på grund av felplanering vad gäller åtgång.

18 000 kor - det är rätt många kossor det. Rätt många kossor som tar upp plats och betar på utmärkt odlignsmark. Rätt många kossor som bajsar ut rätt mycket av vad de ätit och därmed släpper ut metangas - en enda ko kan producera 600 liter metan per dag, kossorna  och andra djur står för 17% av utsläppen, jordbruken i övrigt för 60%. En ko andas ut metangas som motsvarar den mängd koldioxid som en bil som körs 1000 mil på ett år.......

Köttskatt nu! http://www.smmi.nu/

Och snälla, lite mer eftertanke när ni konsumerar i stort, vad köper ni hem, och vad äter ni, i realiteten?

ville ju Marsipanen veta mer om:

Den emanerar naturligtvis ursprungligen från mitt sjuhelvetes temperament och vem kan få min stubin att brinna snabbare än mitt ex? För ungefär fem veckor sedan fick jag en serie sms från Ängelen, först med besked om att hennes far skulle höra av sig till mig och sedan med besked om varför. Det hade uppstått en konflikt, hon hade "rymt hemifrån" och hållit sig borta i runda slängar en vecka. Detta hade jag ingen aning om eftersom vår kontakt under hennes "pappaveckor" bedrivs via mobiltelefon och den är ju just mobil, så att hon skulle befinna sig på någon annan plats än i fäderneshemmet visste jag inte - fadern själv behagade alltså inte underrätta mig, trots att han under denna tid själv inte hade någon som helst kontakt med henne....

Anyhoo så var han till slut så mogen att han sms:ade mig om att "Ängelen har ballat ur" att han "inte pallade mer" och om att "vi måste snacka" och att jag "eventuellt" kunde "vara nån slags stöd för henne" - så de kom hem till mig, Ängelen grät floder, exet muttrade och darrade underläpp för "det är minsann inte så lätt att vara förälder" (SURPRISE - dags att upptäcka det nu!?) och summa summarum av det hela var att han nu tyckte att hon borde bo hos mig på heltid eftersom "vi otroligt nog tydligen har bättre kontakt".

Speciellt eftersom han hade "så mycket på jobbet kommande månad" - men då hov jag upp en iskall stämma och sa att ska det va, så ska det va MINST terminen ut, inte för att jag ska "barnvakta" när han ska jobba liksom...och undrade om det här beslutet gällde per omgående eller? Den ömma fadren säger då att "Nej, jag KRÄVER att hon städar ur sitt rum innan hon flyttar, det kan faktiskt finnas andra som behöver det - men det hindrar så klart inte att hon får komma och hälsa på mig nån gång ibland".

"Andra" som behöver rummet är alltså i klartext den nya kvinnans två barn - Ängelen har nu alltså inte något eget rum hemma hos sin pappa, i hans sexrumshus på dryga 200 m2, en mil härifrån....

Innan han gick lovade han att se om att hennes folkbokföringsort blev ändrad samt att ta tag i frågan om underhåll. Jag erbjöd mig att göra det eftersom jag vet dels att han har en graaaaav tendens att skjuta på saker och ting, och dels att han jobbar mycket och underliga tider medan jag har all tid i världen till mitt förfogande, men nej då, det skulle han ABSOLUT fixa.

14 dagar senare hade jag fortfarande inte sett till några papper om någotdera varför jag hörde av mig till honom - via sms för att vara hövlig då jag vet att han fortfarande blir en kallsvettig stammare av att prata i telefon med mig. På mitt sms svarar han att "underhållet är mellan Ängelen och mig, och hon är skyldig mig så mycket pengar så dem drar jag av där". När jag då replikerar att underhållet är mellan honom och mig, för att jag ska kunna bestrida de ökade kostnaderna för mat och övriga hushållsartiklar får jag till svar att "det är inte mitt och pojkarnas problem hur du ska få mat på bordet - du har aldrig bekymrat dig för hur vi skaffar mat" och sen spårade det hela ut till att han återigen kom med anklagelser om hur jag betett mig mot honom under vår separation, att han minsann ska se till att Försäkringskassan kräver pengar av mig för P19:s kommande stundentfirande (? - det visar ju hur stor koll han har på hur den institutionen fungerar) och en hel massa andra "trevligheter"...

Så...fortfarande nästan fyra år efter separationen, efter massor av flirtar, ett lånnnngt förhållande och en ny kärlek vid/på hans sida kan han inte komma över att jag hellre valde att leva ensam än med honom. Han kan inte heller se hur hans beteende går ut över, inte mig, men våra gemensamma barn. Han förstår inte att de enbart ser ner på honom för hans försök att vara pappa åt en annan mans barn, göra allt det där med dem som han inte gjorde med sina egna när de behövde honom, att han fortfarande har vissa "plikter" gentemot sina egna barn trots att de i praktiken är vuxna.

Så nu bor hon (äntligen) här på heltid, har landat och hennes bröder gläds över att hon verkar må bättre. Hennes far har hört av sig till henne vid fyra tillfällen sedan flytten: en gång på msn för att kräva tillbaka laptopen (som han gav henne förra gången hon pratade om att bo heltid hos mig), två kommentarer på den där megacommunityn på nätet och ett sms på hennes födelsedag (som omedelbart följdes av ett sms till P19 med fråga om varför inte Ängelen svarade).

Obefogad (om än tillfällig) mordlust?

Edit: Ja, naturligtvis är det här skrivet från bara en synvinkel; min. Det är mina känslor och upplevelser, och det är min blogg.

men (hittills) idag känner jag mig riktigt nöjd med mig själv?

Trots att jag inte varken skurat badrummet eller dammat av och dammsugit fastän det är ytterst välbehövligt nu när solen skiner in genom mina (även de skitiga) fönster har jag nån underlig känsla av att ha uträttat något. Det kanske är ett lågvattenmärke på hur lite "nyttig" jag är när jag är nöjd med att ha kommit mig ut och köpt refill till min mobil?  

Nå - i ärlighetens namn kan det kanske också bero på att Ängelen och jag fixade lite diverse till hennes rum igår, sånt som underligt nog känns lite mer nödvändigt nu när hon bor hos mig på heltid, och på att jag fått iväg ett par väsentliga mail och telefonsamtal också - hassegu, det är ju nästan som att jag jobbar heltid liksom! =)