Överkokta snabbnudlar kan jag INTE rekommendera!

 För övrigt har jag upptäckt i vilket läge sprättet under navlen sträcker som värst: bakåt! Fantasifulla läsare kan ju föreställa sig vad det innebär vid ett toalettbesök........*say no more*

Det luktar julskinka i min lilla hem. Det är väldigt underligt, eftersom jag olikt Mofsen fick med mig en färdigkokt skinka hem som jag inte ens griljerat. Det som luktar är ett avsteg från min aversion mot färdigmat, nämligen en 2 kronors nudelsoppa. Det "lilla ingreppet" visade sig nämligen  bli en stor apparat.  Åtminstone för en gnällröv som mig, med en smärttröskel som inte ens når upp på halva lilltån. Det är en sak att vara fast bestämd i anden men när man väl ligger där, tvättad med dinsvinksjonsmedel, iklädd nån slag omlottklädsel som Coco hade fått en infarkt av att se och det svärmar grönklädda runtomkring en är det bra om man håller fast vid sitt beslut.

Det gjorde jag - trots att kirurgens första ord til mig var: "Du vet väl att det här skulle din karl kunna göra på ett myyyyycket enklare sätt". Jo, rent fysiologisk skulle han förmodligen det - att beslutet är mitt, taget långt innan jag ens träffade Hjärtat, taget för att jag har tre underbara ungar och inte kan se att det finns någonting i världen som skulle kunna få mig att vija ha fler, taget för att jag är trött och less på att proppa hormoner i min kropp, taget för att jag vet att min kropp och mitt psyke inte skulle klara av börja om från början med småbarn, taget för att JAG vet vad jag vill och inte vill.

Taget trots att jag innerligt hoppas att det kommer att vara Hjärtat och jag för oöverskådlig tid framöver så VET man aldrig vad framtiden kommer att föra med sig - och det skulle aldrig falla mig in att begära livsavgörande beslut av andra. OM - och det är ett stort om - Hjärtat och jag mot förmodan skulle gå skilda vägar nån gång i framtiden, så är jag ju därmed tillbaka på ruta ett igen och därför är det mitt beslut att ta.

Så nu sitter Catt med rivet skinn här och käkar nudelsoppa. Psykiskt var ingreppet en kakbit, fysiskt är det värre. Bland annat för att jag har löjligt sköra och dessutom rullande kärl, vilket innebar att narkossköterskan först på femte försöket lyckades punktera mig och när hon väl gjorde det ville blodet mer än gärna lämna min kropp. Jag har - utöver alla andra mindre smickrande epitet jag försetts med under årens lopp - nu även fått etiketten "lättblödd"  och det låter ju mindre trevligt och bland annat på grund av ovan nämnda tramsigt låga smärttröskel. Att ha ett sprätt strax under naveln begränsar rörligheten en aning kan jag meddela...

Men trevligt var det att få åka hem i P20:s varma bil under lättsamt småprat även om det kändes som om insidan av min ständigt glappande trut hängts på tork under Saharas sol då en lätt saltbris drog förbi. Intubering kanske är ett tips till dem som tröttnar på mitt ständiga babbel? Anyhoo så är jag på bättringsvägen, sprättet har klarat av en och annan hostning och ett toabesök och nu känns det inte längre som om mitt midjemått tangerar polcirkelns omkrets. Kolsyran som sprutades in har förmodligen bubblat klart vid det här laget och ja, nog räknar jag med att vara fit for fight lagom till julbordets frestelser - på gott och ont!

En himlans bra helg har det varit, Hjärtat har varit här och det är ju aaaaaalltid guld. Bortsett från att hans tåg var försenat och det blev buss istället och en smärre förvirring eftersom min mobil valde det ypperliga tillfället att sluta fungera. Eller ja, slutade helt gjorde den ju inte men ljudet försvann i den och då försvinner den åtminstone för mig primära användningen.

Himla tur var det att vi tog en ordentlig tonårssovmorgon igår för när vi väl stigit upp var det rätt mycket full fart, sightseeing i E:s hus to-be, massa kel med Pumakatten, granhuggning som inkluderade den elegantaste slow-motionvurpa i snön som jag någonsin gjort och så hem igen för att preparera för julgodisproduktion.

Först trillade P 18 in - han sa att han "flydde från kaos" hemma hos fadren där NyaKvinnan drog in med sina orkanbarn, och med sedvanlig fördröjning kom även E, hennes barn och särbon T som även levererade den tidigare huggna julgranen. Sju personer om varandra i mitt lilla kök förenklade inte godiskokandet, men vi lyckades iallafall tillverka Mozartkulor, Snickers, fudge, fikonbollar och RockyRoad. Fikonbollarna stod Hjärtat och P18 för, under tveksamma yttranden. Fikonen skulle kokas i nån slags likör vars doft P18 alls inte estimerade - jag lär inte behöva oroa mig för att han skåpsuper sig full på "finsprit" och när Hjärtat vispat ihop ägg- och sockersmeten och vänt ner de finhackade fikonen däri påstod han att det såg ut "som man mår dagen efter"  Kan kanske vara för att herrarna glömde ha i kakaon?

En matpaus hann vi med - gröt för en del av oss och hemlagad ärtsoppa för de mer kräsna ;-) Jag insåg snabbt att jag inte behöver oroa mig för att det ska bli en massa julskinka över i år - P18 åt ungefär en tredjedel av den igår, fördelat på tre mackor! När E + familj troppade av framemot 21.30 var jag ungefär lika trött som lille M, 5 år - men till skillnad från honom lyckades jag behärska mig och inte bli grinig - fast jag somnade rätt gott i soffan, lutad mot Hjärtat medan en rätt ointressant film rullade på tv:n.

Under dagen idag har vi minsann inte gjort många knop, pulkaåkningen får vi spara till en helg när det inte är riktigt så bitande kallt! Men åka pulka SKA vi - där ger jag mig bara inte. Tänk er själva så härligt; rassla runt i snön och bli frostbiten i näsan och tårna, sen slå sig ner vid en knastrande brasa för att dricka varm choklad och rent symboliskt knapergrilla korv som man sedan dränker i senap och ketchup för att få i sig - eller *hoppsan* råkar tappa i elden. För brinner gör det såklart fortfarande, jag har nog aldrig i hela mitt liv väntat på att elden ska bli grillvänligt kol innan jag utegrillat en korv.....

En av de få saker vi faktiskt orkade göra var att ställa in julgranen. Den som såg så liten ut i skogen visade sig vara ett veritabelt MONSTER när den kom in i mitt lilla vardagsrum. En ommöblering visade sig vara av nöden, och si, så blev där en gran - tyvärr med väldigt sporadiskt lysande lampor. Jag gillar inte seriekopplade ljusslingor där man kan prova sig tokig på vilken av 10 icke lysande lampor det är som är trasig =(.

Men NU kan det verkligen få bli julafton - exakt vilken dag som helst!

och tydligen reagerar de flesta av er ungefär som jag:

är något som jag vanligtvis brukar tycka är väldigt jobbiga. Avslutet i måndags (egentligen en hel vecka för tidigt) var tvärtom enbart en lättnad.

Torsdag förra veckan ringde nämligen "hon den där" - jobbcoachen alltså. Detta efter att ha varit totalt knäpptyst i 14 dagar. Jag stod just på språng för att ge mig iväg och sjunga för de där PRO:arna så jag sa helt kort att jag inte hann prata, hon sa att hon skulle ringa nästa dag, dvs fredag förra veckan. Det gjorde hon inte - inte på mobilen och inte på hemtelefonen och i måndags fick jag alltså ett "avslutsmail" från henne där det stod att hon försökt få tag på mig men inte lyckats (?) och därför valde att maila istället.

I mailet skriver hon att hon gjort en sammanfattning av coachningen och skickat till min handläggare. Enligt mina beräkningar har hon alltså tagit upp ETT (1) möte, nio telefonsamtal, varav det första för att tala om att hon var på fel mötesplats, ett för att ställa in ett möte som sen aldrig blev av alls och ett då jag inte hade möjlighet att prata samt elva mail, varav fem har innehållit skärmdumpar från Platsbanken. Yey vad hon har slitit hårt med att coacha mig.....

Jag hoppas att hon är nöjd med sin arbetsinsats - jag är det då INTE men som det ser ut nu är jag bara glad att vara av med henne. Min egen insats har väl förmodligen inte varit bländande den heller, men hennes uppmaningar att "höra av mig om jag behöver hjälp med något" har jag mest ställt mig frågande till. Vad för slags hjälp ska jag fråga efter när hon aldrig har upplyst mig om vad hon kan hjälpa mig med? Eftersom den uppmaningen är det enda som kommit mig till del förutom ovan nämnda skärmdumpar så vet jag liksom inte.....

Anyhoo, nu är det ett avslutat kapitel, nu funderar jag mest över vart min handläggariller G tagit vägen som inte har svarat på varken telefon eller mail på mer än en månad. Och så funderar jag på varför vi som inte har lön från förvärvsarbete inte behöver köpa klappar eller mat före jul - mig veterligen finns det inget företag, varken privat eller statligt/kommunalt som INTE betalar ut lön före jul - jag får vackert vänta på mina pengar till den 28:e....

lite mycket igår liksom - och Catten är ju inte så van vid "mycket". Då blir Catten trött!

Shopping hela dagen med rara A, i ungefär exakt varenda liten butik som StoraStaden kan uppbringa, och några till.

Slumpartat stöt-ihop-möte med superba fd kollegan N som jag tappade kontakten med för nåt år sedan. Konstaterade att jag gilar henne precis lika mycket fortfarande!

Akutkaffelatte med lussebulle på stadens minsta och mest besökta fik. Hur genomtänkt var det?

Mera shopping, som faktiskt gick riktigt smidigt. Vi visste båda vad vi skulle ha, och fick tag på det - hur sannorlikt är egentligen det i julklappshetstider?

Middag för två, som blev fyra, som blev fem, som blev sju, som blev åtta. Tur att jag är så lusaktigt urdålig på att bedöma hur mycket tortellini det kan gå åt till en "lagom" middag =)

Snabbstopp på Lasarettet för att få op-tid. Med tanke på att jag ska vara mat- och snus(!)fri sedan midnatt blev jag glad att tiden sattes till 8.30 Mindre glad blev jag när de ringde en timme senare för att meddela att tiden flyttats. Till 11.45 Så allmän varning utfärdas: om du inte verkligen MÅSTE kontakta mig på måndag förmiddag är det nog bäst att låta bli, humöret kommer inte att vara på topp liksom....

Men ikväll kommer Hjärtat! Troligtvis kommer helgen med allt vad den innebär att göra mig så där omtöcknat rosamolnig att effekten sitter kvar ända fram tills de börjar droppa eter på ansiktsmasken (eller hur det går till nuförtiden) så varningen kanske är en aning överdriven. Hoppas jag.....

i berättelsen om P18, staketet och staketets ägare:

Jag fick ju den höga äran att ringa den unge mannen ifråga ikväll - alldels nyss faktiskt för att berätta att nu är det praktiska löst, från och med nu tar DetStoraFörsäkringsbolaget över och istället för att tycka att det var skönt att allt ordnade sig så smidigt ville han absolut veta hur hög självrisken blev för P18. "Tillräckligt hög för att det ska kännas i plånboken på en studerande" svarade jag och hans replik blev "Det hoppas jag". Jag förstår tanken i och för sig men när han sedan fortsätter med att påpeka med att hans granne MINSANN hade varit över och MINSANN berätt att att han MINSANN hade sett hur de hade "hållit på och kört" så hoppades han VERKLIGEN att P18 hade lärt sig en läxa.

Faktum är att där tappade jag målföret !! och han var väldigt snabb med att lufta sina farhågor om att staketet inte skulle bli lika snyggt som det ursprungliga, att det skulle skilja mycket i utseende osv. Även där förstår jag hans tanke - till viss del. Men som jag med skärpa påpekade så är det ju faktiskt inte upp till mig att bestämma det - det är en diskussion HAN måste ta med entrepenören. Jobbigt kan jag visst tänka mig men det kändes som om han förväntade sig att jag skulle erbjuda mig för att betala för resterande typ 25 meter staket så att det blev enhetligt även efter reparationen?

Fast vad han inte tänkte på då var ju att då faller hela hans snack om det oooovärderliga stakatet som är ett original från 1932? Och då faller ju också hela syftet med att ha en försäkring? Äsch, nu vill jag verkligen lägga det här bakom mig!! Det är inte utan att jag nästan håller med om kastrullisens senaste kommentar på föregående inlägg.....

Jorå, curlingmammaCatten ringde till DetStoraFörsäkringsbolaget för att anmäla skadan. Lite förvirrat blev det ett tag eftersom det är P20 som äger bilen, men P18 som har och kör(de) den men när väl det var uppklarat så var allt bara en kakbit:

Inga skadeanmälanspapper ska fyllas i, SPECIELLT inte sådana som (borde) ligga i bilen (sade handläggaren med ett illa dolt leende) - de används bara vid trafikskador tydligen. Hon fick P20:s personnummer för att leta upp försäkringen, P18:s namn och tfnnummer - just in case, som hon sa. Sen undrade hon kort vad som skadats och så ville hon ha namn och adress på staketägaren och sen var det klart.

Inte från min sida såklart - som nyfiket undrade vad som hände därefter. Jo, det är som si och så att DetStoraFörsäkringsbolaget skickar ut ett brev till staketägaren med vilken entrepenör han kan kontakta och när jobbet är utfört skickar DetStoraFörsäkringsbolaget en faktura till P18 på självrisken och SEN är det klart! =)

En bonus i det hela är att P20 inte blir av med någon bonus - på sin försäkring alltså - han är för ung för att ha fått ihop nån, så då var den funderingen också ur världen. Nu lägger vi det här bakom oss, glada för att slippa ha kontakt mer med staketägaren, glada för att ingen kom till skada och styrkta av lärdomen om hur det kan gå när det är glashalt ute......