stora barn - stora bekymmer?

Vid 22-tiden igår ringde P18: "Mammadumåstekommadetharhäntnåthemskt!" Mamman tar ett djupt andetag, biter sig i kinden, uppammar allt sitt lugn och frågar neutralt: "Jasså, vad är det som har hänt" fastän en miljon hemskheter rusar genom huvudet. "Jag fick spinn på bilen och har kört in i ett stahahahahaket!" Ooookej - kanske inte så hemskt som jag befarat, och när jag fått bekräftat att ingen var skadad kändes det inte alls hemskt.

Sonen var uppskakad, nervös och ledsen - han hade kört på den snorhala vägen och plötsligt släppte allt och han kanade rakt in i ett smidesstaket. Så långt - så väl. När jag kom till platsen stod han och kompisen  och pratade med den lugna jättegravida unga frun i huset. Inne däremot, stirrade en ung make omkring - han hade redan ringt försäkringsbolag, jagade upp sig gemon att prata om sitt "ovärderliga" staket från 1932, hur svårt det skulle bli att ersätta, vilka enorma yrkesfärdigheter det skulle krävas för att återställa det, berättade att dottern sov, att de hade fullt upp med fester innan jul osv osv.

Okej, jag förstår att han blev uppjagad av att det ringer två okända ungdomar på dörren så sent på kvällen, att det inte är kul att få sitt staket påkört, att det kommer att bli en del jobb med försäkringsbolag mm. Men som vuxen kanske han borde ha lugnat ner sig några hekto? Mina kommentarer om att jag var stolt över att pojkarna stod för vad de gjort och hur lättad jag var över det faktum att ingen kommit till skada viftade han bort med att börja prata om "buskörning".

Jag är väl medveten om att mina barn inte är några änglar - därav det något ironiska smeknamnet på dottern min - men är det någon av dem som INTE skulle ägna sig åt att kulköra i halkan i tättbebyggt område så är det P 18, så väl känner jag honom! Smått humoristiskt var också att han omedelbums ville fylla i skaderapport. När varken sonen eller jag hade någon sådan i våra bilar blev han mäkta upprörd och påpekade att det MÅSTE man ha (vilket han iofs har rätt i) men när så den betydligt lugnare lilla frun gick ut för att hämta den de hade i sin bil visade det sig att de inte heller hade någon.....

Nu var det ju inte läge att ta några diskussioner alls så dags på kvällen så jag försökte ett flertal gånger bryta pratet om det "ovärderliga" staketet genom att påpeka att det inte tjänade något till att spekulera i hur och om det gick att göra något åt utan att det får blir försäkringsbolagets problem - att vi skulle gå åt varsitt håll, pusta ut och försöka sova så tar vi nya tag igen imorgon. Men mannen var som en en skiva satt på repeat och det var inte många trevliga saker som kom ur hans mun. Att olyckor faktiskt händer - speciellt i första snön och kanske speciellt för vinterförarrookiesar som P18 verkade han inte ha mycket förståelse för.

Missförstå mig rätt nu - jag inser såklart att det som hände inte var speciellt kul, deras egendom blev förstörd. Men det kunde ha varit så väldigt mycket värre, så jag har svårt att se varför man behöver jaga upp sig ytterligare - men det är väl jag som är udda, med min letargiska läggning *S*

Smart gjort Catten, verkligen!

När man är pälsdjursallergiker ska man INTE begrava näsan i pälsen på ljuvaste Pumakatten, även om hon kommer springande och på kattvis juuuublar när hon får syn på fd matten. vi satt en lång stund i Escrutten och kelade, delade på en lussekatt (!) och gick sen in i E:s hus-to-be och fortsatte kramas där. Eftersom huset är to-be finns där ännu inte rinnande vatten, varför jag även fikade med kattmjälliga fingrar. (Egenligen är det ju proteinet i djurets hudflagor, saliv eller urin man är allergisk mot, så varför egentligen kalla det "pälsallergi" liksom?)

Omedelbums och hela tiden visste jag att jag skulle få betala för det och ändå kunde jag inte låta bli. Impulskontroll - jag? Näää, inte då! Och söte Jesus liksom vad det har kliat, jag har gnott, gnuggat och krafsat som en skabbig råtta runt näsan så nu är den rödare än Rudolfs mule. Nån som behöver en slädCatt om en liten vecka eller så? 

Det kan väl knappast stämma bättre än såhär:

Frågor på det?

Tack vare Ängelen och Hjärtat har jag något så när fason på min läggdagstid men på grund av den där televisionsapparaten jag baxade in i sovrummet bara måååste jag ju glo en stund innan jag sluter de melerade. Ett av programmen som är åtminstone rimligt uthärdligt att försöka somna till handlar om en rättsläkare och hennes kollegor. De senaste avsnitten har twistat till hela handlingen, huvudpersonen har nämligen fått en hjärntumör.

Inatt framgick att hon - trots chefens oro och omtanke - förmodligen kommer att välja att inte behandla den. En operation skulle kunna ge oerhörda konsekvenser, men även göra henne frisk. Istället för att ta aktiv ställning till behandling föredrar hon att behandla symptomen med starka värktabletter och köra på i gamla spår så gott det går. När avsnittet var slut började jag reflektera över huruvida man verkligen har rätt att göra så?

Man kan ju hävda att det är hennes liv, hon bestämmer. Men hur det än är, även om man inte har föräldrar i livet, make/maka, syskon och barn så är det ju faktiskt ganska många människor som drabbas om man mer eller mindre aktivt väljer att avsluta sitt liv. Det finns vänner, kollegor, träningskompisar, polarna i knypplingsklubben, Svempa nere på pizzerian som alltid vill babbla bort en stund....

No (wo)man an island.

Det påstås ju att en fjärils vingslag kan orsaka storm en kontinent bort och på samma sätt tror jag att det är med något så inkonkret som känslor - det finns alltid någon som påverkas av ditt beslut, oavsett hur nära eller långt bort från dig hon/han befinner sig. På så vis vill jag hävda att man inte själv äger rätten till sitt liv.

Vad tycker du?

om en vecka ska Catten underkasta sig ett smärre operativt ingrepp - alltså fick hon inställa sig på StoraStadens sjukhus idag för att gå till något som för enkelhetens skull heter "Dagkirurgiska enhetens informationsavdelning" för att få EXAKT samma info där av en op-sköterska som står i det redan utskickade informationsbladet. Förmodligen tror de inte att jag är läskunnig, inte heller att jag klarar av att fylla in ett hälsointyg rätt eftersom jag också fick gå igenom det papper jag fyllt i och skickat in - nicka ja och skaka nej på de redan ifyllda och besvarade frågorna. Jag blev vederbörligen upplyst om att ingreppet inte alls var något att oroa sig för, det kommer att gå så bra såååååå. Skönt det, jag räknade liksom med det?

Som avslutning tittade den uppskattningsvis 20 år yngre sköterskan mig djuuuuuupt i ögonen och frågade om det var helt säkert att jag inte hade några fler frågor och att jag var helt säker på att jag förstått vad hon sagt.....Min enda tanke var att om hon verkligen trott att jag var antingen begåvningshandikappad eller omyndigförklarad så borde jag väl haft en vårdare med mig?

Efter informationen skulle jag lämna nåt rör med blod. Hövlig och väl medveten om min kropp och dess reaktioner bad jag kemlabkvinnan att dränera mig på höger sida, eftersom jag vanligtvis blir väldigt öm efter sådana där nålstick och jag är det hellre i höger redan skadade arm än i vänster fullt brukbara. Trots den infon tittade även hon mig djuuupt i ögonen och frågade om jag verkligen var säker på att jag ville det jag nyss sagt att jag ville. Hmmm..må så vara att jag inte är utbildad till sjuksköterska, eller laboratorieassistent men jag har dragits med den här kroppen i snart 43 år nu och VET faktiskt rätt väl hur den fungerar!

Nästa step var vidare till en annan avdelning - enbart för att ta blodtrycket. Sånt sysslade de nämligen inte med på något av ställena jag varit på tidigare....och dit där jag kom ställde de sig oerhört frågande till att jag BARA ville kolla trycket, inte passa på att underkasta mig nån annan spännande undersökning eller så - men ett tryck fick jag till slut. Ett i mitt tycke väldigt högt, betydligt högre än vad jag minns att jag någonsin haft tidigare men när jag påpekade det fick jag till svar att "det är ju självklart - du är ju stressad och nervös". Say what?

Men visst, okej - tycker sjukvården att jag borde vara stressad och nervös av att befinna mig i deras trygga vård så är jag väl det då......

förresten att det har snöat ikväll?

Snön ligger kvar och jag hoppas på mer till helgen - då ska Hjärtat få sitt livs åktur!

Ähem - läs nu inte in mer i det yttrandet än vad där faktiskt står  

Ni vet det där kylskåpet?

Den där vita grejen som har en rätt central plats i våra liv, som ska hålla en hyfsad matförvaringstemperatur sisådär nånstans mellan 4 och 8 grader?

Den grejen har bråkat med mig ett tag nu. Förts var det så kallt att gurkan blev en enda stor ismolekyl och maten i den vidhängande frysen fick sån där läbbig frysbränna och ätvärdet försämrades kraftigt, trots att jag vridit ner termostaten till nästan noll och ingenting. I tisdags när jag kom hem från min veckolånga utflykt tråkade jag in en del av det jag hade med hem. Bland annat tre vädligt fina och förhoppningsvis goda ostar.

På onsdagsförmiddagen  skulle jag ta mig lite frukost och då luktade det som om någon dött i min kyl. Den hade nämligen tappat kylan alldeles och ostarna var väl så nära ätmogna som möjligt. Jag satte upp termostaten och höll tummarna. Det varade ett par dagar. Sen fick jag sätta upp termostaten igen till max. I fredagskväll hjälpte inte ens det och nu står all min kylmat på balkongen, ingen mer har inhandlats inför Ängelens inträffande och det gnager min småländska själ eftersom jag har en 10% rabattkupong från den lokala butiken som går ut om 1½ timme.

Och inatt ska det frysa..........min ost kommer att smaka såååååå gott!

kommer att gå till historien! Min vana trogen tog jag ut gnället i förväg och det var lika dumt som alla andra gånger. Vi hade nämligen en riktigt trevlig dag och för första gången i kvinnominne tyckte jag till och med att det var ROLIGT att baka "pippekake" som morsan säger...

P18 och lillefar fastnade inbegripna i ett samtal om jobb, skruvgängor, att svetsa med MIG, TIG eller pinnsvets (eller nåt sånt) och datade sig på order av mormodren, Ängelen kavlade lite halvhjärtat men kom sig mot slutet och när degen var på upphällningen så sade båda de ljuva ätteläggarna "redan?". Ett lussekattsbak föreslogs men se där sa den ömma modern ett bestämt nej.

Faktum var att jag - just som marsipanen föreslog - var väl medveten om att i mitt skafferi stod en påbörjad men icke urdrucken flaska glögg,  ett sinande russinpaket och att jag skulle ha MASSOR med pepparkakor med mig hem.....min soffa är liten, men icke att förakta och det kändes som ett finemang upplägg att äntra den med en god bok som jag lånat av Hjärtat, sippa sig lite glögg och knapra sig lite (mycket) pepparkakor.

Att min dator var full av skräp valde jag högaktningsfullt att bortse ifrån och här kommer ytterligare något värt att notera: datorn var inte påslagen på över ett dygn! Naturligtvis var jag abstinent när jag vaknade och med god hjälp - eller ärligt talat: tack vare Hjärtat är nu alla maskar raderade, trojanerna har fått ta sin häst och ge sig av, phiskarna har fått tjall på linorna och min dator är återigen bara min - ända till imorgon när Ängelen kommer hem. Då ska hon få VÄLDIGT stränga förhållningsorder om vilka siter man får och inte får besöka!

För naturligtvis är det hon och inte jag som varit inne på fel sidor *viftar förnumstigt med pekfingret*

Nu ska jag "bara" komma tillrätta med det där jämrans sendraget jag fått i nacken, idag känner jag mig vig som en villatomt och kan inte riktigt fatta att en öm nacke kan ge utslag långt ner i knäna?