Okej, för att vara helt ärlig: Jag är inte HELT sanningsenlig i exakt allting jag skriver. Blev ni chockskadade och/ eller ledsna nu? Ta er samman och behold: Jag är inte helt sanningsenlig i det jag skriver för ibland behöver en breättelse en lite twist för att bli roligare, intressantare, mer läsvärd eller whatever. Även om jag inte alltid är helt sanningsenlig så har jag ALDRIG ljugit ihop någonting i min blogg, eller ens i mitt RL. Sanningen kan vara hemsk att behöva fejsa, men hur det än är så dyker den alltid upp och biter en i ändan när man minst vill och anar det.

En sanning dök upp häromdagen, inte så hemsk men rätt skrattretande i mitt tycke: Som ni kanske vet så sjunger jag i två körer, en kyrkokör med få och enbart kvinnliga medlemmar med förvånansvärt låg medelålder i min förra lilla Byhåla, och en hobbykör - "Badrumssångarna"  - med skrämmande hög medelålder i min nuvarande lite större Byhåla. Bägge är kul på sitt eget lilla vis. Häromdagen fick Badrumssångarna en nygammal medlem som jag aldrig träffat förut. Hon fick veta att jag dessutom sjunger i kyrkokören och säger glatt "Då känner du Gun och Berit!?"

Jag lägger pannan i djupa veck och säger "Nej, det tror jag inte ...var, när hur liksom?"

Hon: "Men de sjunger i den kören"

Jag ba' "Nä, det gör de inte."

Hon ba' "Johooo då, de har sjungit där båda två sedan innan E slutade som präst" (dvs fyra år sedan. Förf.not.)

Å jag ba' "Nää alltså, jag har sjungit i den kören i 14 år nu och jag känner inte igen nåt av namnen."

Å hon liksom: "Men...så konstigt! De bor i StoraStaden båda två?"

Så jag då: "Alltså, den enda som sjunger i den kören och inte bor i församlingen är ju jag."

Så vi kom överens om att vi inte var överens och avslutade det hela. Idag träffade jag damen ifråga i den lokala matbutiken. Hon fick syn på mig och blossade upp av indignation, skyndade fram och berättade att hon ifrågasatt de båda damerna tillika arbetskamraterna. Först hade de nekat, sen hade de hummat och tillslut tillstått att de under drygt fyra år fejkat ihop en historia om sitt deltagande i ovan nämnda kör. Komplett med händelser och kommentarer under övningstillfällen, snuttar ur påhittade predikningar osv....Jag blir helt flabberghasted. Hur kan man ljuga ihop sådana historier liksom?

Jag menar - om jag ville fejka ett liv så skulle jag ljuga ihop nåt bra mycket mer spännande än att sjunga i en liten byakör med femton medlemmar, och framför allt inte en fullt så genomskinlig historia!

Och btw: Min handläggariller mailade imorse och bad mig skriva dagbok över alla kontakter jag har med "jobbcoachen" - ja, nu får hon heta det inom citationstecken, ända tills det VERKLIGEN händer något. Jag hade mail från henne också förresten, med en utskrift från vårt möte i fredags - en bifogad fil som var lösenordsskyddad och som mitt virusprogram varnade mig för att öppna (!) och som dessutom innehöll en del material som vart tillagt efter min underskrift. *morrar* Detta är vederbörligen noterat i min dagbok. Jag är inte mindre irriterad efter detta.

Tack för era kommentarer - det är skönt att det inte bara är jag som förundras! Det visste jag iofs alla redan, ingen normalt tänkande människa kan imponeras av det där - inte heller min handläggariller G som ringde framemot eftermiddagen och undrade vad som i hela fridens dagar händer. Då hade han redan varit i kontakt med coachens överordnade och fått en knippe undanflykter, som till exempel den att de faktiskt hade "googlat på mitt mobilnummer" (terminologin folket - terminologin liksom!!!)) men bara kommit till min dotter vars nummer (naturligtvis, eftersom hon är minderårig) står registerat på mig. Ungen är tack och lov inte helt tappad och lämnade inte ut mitt nummer, som av olika skäl är osökbart, eftersom personen som ringde upp henne inte presenterade sig (!) och inte kunde/ville berätta i vilket syfte hon skulle ha det. Alltså är det Änglens fel att coachen inte fick tag på mig tidigare?

G var alltså själv smått tveksam och när han fått sig mina berättelser till livs suckade han djupt och förbannade det faktum att handledarna på AF inte FÅR rekommendera specifika coacher. Han höll med mig om att om dagans insats är riktlinje för coachens engagemang så ska uppdraget avslutas, det hon kommit med hittils är inget som inte han, eller till och med jag själv klarar av att göra liksom. Nog om det för tillfället - men fortsättning lär förmodligen följa.

Livet för övrigt kunde nog knappast - arbetslösheten borträknad - vara bättre just nu. Helgen har varit tippelitoppen, härligt sällskap, god mat, bra film: "Flickan som lekte med elden" och ja...en hel del annat trivsamt. Jag var alltså på bio för första gången på fem år, och för första gången på säkert åtta år såg jag något annat än en barnfilm. Hiskeligt stor är den där bioduken och man kommer skrämmande nära aktörerna. Hög volym var det också men det var nog bara två som hörde att jag pep det strax innan filmen ens hade hunnit börja. En ny (icke-) talang har jag upptäckt också, om den ska skrivas in i mitt CV återstår att fundera på men nog vore det väl på nåt twistat sätt bra att kunna säga att man är dålig på att dricka rödvin? Jag menar - det borde ju i rimlighetens namn innebära att det alltså är något jag avstår ifrån att göra och därmed blir jag attraktivare på arbetsmarknaden för vem vill ha en rödvinsberusad medarbetare liksom?

Helgen skräckmoment var inte actionscenerna i biofilmen utan övningkörningen med Ängelen. Hon kör riktigt bra på släta vägen dvs när man kommit ut från parkeringar, växlat klart och sånt trams, då går det som tåget! Det är "bara" de små, små detaljerna som att hitta dragläge och rätt växel kvar......*host* Jag vet, jag är en riktigt dålig handledare som inte FÖRST kört sjutusen varv på en grusplan med henne, vi ska göra bot och bättring....nån dag!

I enlighet med den något vaga tidsangivelsen infann jag mig utanför bibliotekets port klockan 11.53, efter att med viss skräck ha erlagt parkeringsavgift. 15 jäkla spänn i timmen! Jag hoppades innerligt att hon inte skulle vilja coacha mig för mer än de 20:- som jag lyckades peta fram ur väskans vrår och vinklar.

Det var lite blåsigt att stå där, och jag kikade med intresse efter alla svartklädda jag såg närma sig, men ingen var hon. Fortfarande 12.15 var ingen av dem hon.

12.17 funderade jag på att ringa henne och fråga vart hon var - men kom fram till att det faktiskt var hon som var sen och därför borde ringa mig.

12.19 ringde jag ändå och möttes av "abonnenten du söker kan inte nås för tillfället".

12.25 ringde jag igen och fick samma meddelande i örat.

12.27 undrade jag alltmer intensivt om jag tagit fel på fredag.

12.31 ringde jag min handläggariller G och lämnade ett alldeles för argt meddelande på svararen  åt honom att jag nu väntat i 40 minuter och tänkte åka hem. Ba'fatt på nåt sätt verifiera att jag faktiskt varit där...eller nåt....

13.10 ringer min mobil. Okänt nummer. Jag svarar.

"Nämmän tjänna Catten, vars jär'u nånstans?"

Det är jobbcoachen.

Trots diskussionen vi hade om vart vi ska ses står hon utanför biblioteket i Byhåla och väntar på mig sedan en timme tillbaka......*sucka*. Jag påpekar naturligtvis att vi faktiskt bestämt mötesplats till ett helt annat ställe och att jag inte bara väntat på henne där i snålblåsten i nästan 40 minuter utan också alldeles i onödan kört närmare sju mil.

"Ja tänk så toookigt det kan bli! Kommer'u hit ällä?"

Jodå....jag gör ju såklart det, med det där hotet om avstängning från A-kassan hängande likt en bila över nacken. Hon står på grusplanen och lydnadstränar sin hund (!) när jag svänger in på parkeringen. Undrar om jag är rädd för hundar och när jag svarar "Nej, men allergisk" så tycker hon att det är okej att han är med ändå. "Vi kan ju vara utomhus". Eftersom Byhålas bibliotek har stängt vid det här laget och jag med en trotsig treårings genomtänkta logik vägrarvägrarvägrar ta hem henne till mig  så parkerar jag min ända på en lindrigt torr träbänk.

För att göra en lång och oerhört trist historia kort så träffades vi i ganska exakt 13 minuter. Under den tiden kollade hon av vilken utbildning jag har, vad jag jobbat med de senaste åren, vilket sökområde jag tyckte kändes okej vad gäller jobb och berättade att hon tänkte läsa mitt CV, kolla av arbetsmarknaden och anvisa lämpliga jobb åt mig inom mitt angivna sökområde. Slut.

Berätta för mig, ni som förstår: Vad är det som gör att vi inte kunde tagit det här via mail och/eller telefon? Själv misstänker jag att det skulle kunna innebära förlorade timmar och traktamente ( = mindre lön) för henne - men så simpelt kan väl ändå inte svaret vara?

Väl?

Ah...

Ett mail från arbetscoachen "i god tid" visade sig vara idag, strax efter lunch. Visst är det så att jag står till arbetsmarknadens förfogande och därför tydligen ska sitta på helspänn och kolla min mail förtisjätton gånger om dagen, men tänk om jag behöver ha lite framförhållning jag också? Nä visst för tusan - jag är ju arbetslös och har därmed inga rättigheter, bara skyldigheter! *glömde*

I mailet stod kort och koncist att vi skulle ses i "centrum vid tolvtiden" och att jag skulle ringa bifogat mobilnummer om jag hade några frågor....Hmm, jo.

En fråga är ju till exempel vilket centrum? Centrum av Byhåla, där jag bor, centrum av hennes StoraStad eller centrum av min närmaste StoraStad, eller kanske till och med DenMindreStaden, vars kommun jag ju faktiskt är skriven i? Likaså anser jag att "tolvtiden" är ett ganska löst begrepp, det kan ju enligt mig slå på ungefär en halvtimme så nog fanken tänkte jag ringa. Naturligtvis kom jag till en telefonröst och lämnade namn och nummer. Efter en halvtimme ringde rösten tillbaka.

"Hallå ja, det är Catten!" hurtbullade jag ur mig.

Lång tystnad

"Hej, det är XX".

"Hej, hej hallå vad bra att du ringer" svarade jag.

Tystnad.

"Du hade mailat mig angående att ses imorgon" sa jag.

"Ja, just det"

"Eh, ja....vilket centrum menar du att vi ska ses i?" undrade jag.

"StoraStaden naturligtvis"

"Mhm...min alltså?" mumlade jag.

"Naturligtvis"

"Okej..........typ VAR i centrum?"sa jag, ännu mer förvirrad.

"Jag vet inte, finns det nåt bra ställe?"

"Oj....ja, du har inte tillgång till nåt rum på AF?" frågade jag smått perplext.

"Nä, vi brukar inte vara där, där är så stökigt"

"Aaaaaa...jasså? Men...ja då vet jag inte, nåt fik kanske?" undrade jag.

"Fika tycker jag inte behövs."

"Näää..det har du rätt i, men då vet jag inte?" förklarade jag.

"Men nåt bibliotek finns det väl, där brukar vi träffas!"

"Mmmm" svarar jag och undrar vaffan hon inte föreslog det med en gång? Har jag redan misslyckats i test #1?

"Då ses vi där vid tolvtiden"

"Ja, det gör vi. Vi ses imorgon" ekar jag som den FånCatt jag är.

"Du kommer ju inte att känna igen mig, och inte jag dig men jag är oftast svartklädd så det löser sig nog. Hej då."

Klick.

Där ser man. Svartklädd. Ja, det är ju en oerhört ovanlig färg som väldigt få väljer att ikläda sig så det ska nog gå riktigt, riktigt bra. Får jag göra en avancerad och fördomsfull gissning baserad på hittilsvarande erfarenheter så kommer den svartklädda kroppen att prydas av ett blont huvud. Ett VÄLDIGT blont!

Så...ser ni en irrande FånCatt bålgloendes efter alla svartklädda människor imorgon runt middag så vet ni: Den kvinnan är på väg att bli coachad.

Idag har jag fått fint besök av en alldeles nyfriserad herre. Först var vi ute och gick en promenad, inspekterade Byhålan och passade på att shoppa på oss lite gottigheter i den lokala matbutiken. Sen gick vi hem för att mumsa i oss nämnda gottigheter och då passade himlen naturligvis på att öppna sig och dränka oss i ruggigt regn. Då om någonsin kändes det att det är höst. Väl hemma fick jag torka herrn ordentligt, med tanke på att han är nyklippt ville jag ju inte riskera att han ska bli förkyld!

Vi var inte riktigt överens när jag så småningom fixat kaffe och dukat bordet, han ville sitta där jag absolut inte

tyckte att han skulle sitta:

Efter att jag käbblat om det en stund och även mutat honom med en bit ost (my bad, herrn ifråga är till åren kommen och har känslig mage) beslutade vi oss för en kompromiss:

Trots kurrande mage somnade han riktigt gott bredvid mig, dock på en alldeles egen stol;

Pluto - pudelterriern med en varghunds själ *L*

Det faktum att hans matte A donerade en hel kasse utlästa böcker till boktoken minskade ju inte på något sätt glädjen över besöket =)

Japp, i min lilla begränsade värld kan det faktiskt det!

Damen på vår lilla biblioteksfillial ringde nämligen och sa att min beställda bok hade kommit. "Vad kan vara bättre en vanlig sketen regnig onsdag än en ny läsupplevelse" tänkte jag och svingade mig glatt upp på min stålhäst.

Glatt till att börja med kan jag ju säga. Har du någonsin försökt att cykla på en cykel med så gott som platta däck? Det är som - föreställer jag mig - att cykla i sirap. Jag vet någon händig man nära mig som i helgen ska få pumpa cykeldäck, jag är helt enkelt inte konstruerad för att göra det! Dessutom händer det nåt magiskt när jag försöker, det är som om det snarare försvinner än tillsätts luft? Nåväl, gladare blev jag igen när jag väl hade harvat mig alla 300 metrarna till bokutlåningen och stod med det eftertraktade verket i handen.

När jag just ska till att gå säger biblioteksdamen att "Men vänta nu, var du i LiteMindreStaden i torsdags?" Förmodligen såg jag ut som en fågelholk på hasch vid frågan för i nästa sekund halar hon fram en stor plastlåda full med guld.

Eller inte guld kanske - men böcker!!

I min kommun har man nämligen ett projekt varje sommar för att öka utlåning/läsning. För barn och ungdomar kallas det "sommarlovsboken" och för vuxna "hängmatteläsning" och man får vara med fastän man inte har någon hängmatta - jag har frågat. För oss som passerat skolstadiet går det ut på att man läser fem (fatta bara FEM, 5!!!) böcker under 10 veckor, skriver ned titel och författare och för det nöjet belönas man med att få en bok!! I torsdags var det tydligen nån träff för de vuxna deltagarna med utdelning av premieböcker, naturligtvis missade jag det men G har ju koll så jag fick, som första dykare i lådan välja precis den bok jag ville ha. Kalla det en slump, kalla det ödet, kalla det ett utslag av min inte så vanliga tur, men den bok jag helst ville ha var också den tjockaste och tillika den som jag fått höra så mycket gott om från olika håll: "Vi, de drunknade" av Carsten Jenssen. Rescension utlovas så småningom.

Värt att notera i bloggen är också det faktum att när jag harvade hem igen på platta hjul (för har man cykel, om än platt så ska man ju naturligtvis inte gå, det tar ju flera minuuuuuuuuuter längre) så cyklade jag förbi den lilla höggravida estländskan från porten bredvid. Hon knockade mig nästan. Inte med näven, och inte med sin charm men med det nästintill oigenomträngliga molnet med parfym hon svepte med sig. Läskigt att känna det så väl bara genom att passera förbi. Jag ska förmodligen tacka min lyckliga stjärna för att jag inte jobbar ihop med henne. Då hade jag jobbat med ständig migrän, så säkert som det! Hänsyn - är det ett ord som inte finns dagens samhälle?

Idag fick jag ett sms med en frågeställning från en person jag haft en god och hyfsat tät relation med i ungefär tio år. En person som jag alltid betraktat som empatisk och inkännande, med ett stort intresse för sina medmänniskor. Jag skrev ett långt förklarande och ingående svar om något som ligger mig varmt om hjärtat och gör mig väldigt glad. Responsen på det blev tre ord.

Tre jävla ord.

Allt som allt nio små futtiga bokstäver. Det kändes ungefär som att få en käftsmäll. Nu är det ett tag sedan jag fick en sådan men ni fattar. En dörr har stängts liksom. Pang tjoff, rakt i plytet. Med tre små ord fick jag i stort sett veta att jag är oviktig. Eller är det så att jag faktiskt är viktig - att avundens grönögda monster tittade upp och gläfste till och att avsändaren svarade på ögonblickets ingivelse. Jag vet inte - jag kan inte läsa andras tankar, men det jag faktiskt kunde läsa gjorde mig ledsen och milt sagt irriterad. Gräla gärna med mig, blir förbannad och ryt ifrån, men AVFÄRDA mig inte!!

Den händelsen bäddade ju knappast för ett ljuvt sinnelag så när jag kom ner i tvättstugan och såg att någon snott min tvättid blev jag vild. Puckomänniskor liksom. Tanken med att BOKA tvättid är ju just den, att man har en tid bokad, klar och bestämd när man får använda de av hyresbolaget tillhandahållna maskinerna. *muttrar* Tre minuter över 11 visade jag ingen mera nåd, utan "snabbspolade" fram tvättprogrammen som gått knappt halvvägs, var generös nog att köra en centrifugering och slabbade sedan ut den halvrena tvätten i ägarens mintgröna (!) tvättkorg som så lämpligt stod intill.

Mitt i min gärning blev jag - som i vanliga fall har talets gåva och inte är så lättskrämd - fundersam på vad som skulle hända om ägaren till tvätten dök upp? Inte för att JAG var den som gjorde något fel, men tänk om det skulle dyka upp en tvättstugepsykopat liksom? Tänk om.....tänk om en argalappentant dyker upp, fast i skepnad av en påtänd självgod militant tvättare? (Vi har en del mindre trevliga grannar i huset) Vad gör jag då, kastar smutstvätt på honom - hur effektivt kan det vara? Jag övade på en handukssnärt tills jag insåg att det var hans blaskiga fransiga badlakan jag stod och höll i *uäck*!!

För det ska ni veta, det var inga kuliga kläder heller. Fransiga badlakan som sagt, urblekt blommigt sänglinne, sådana där jeanssockar alla hade i slutet på 70-talet och "de onämnbara" tittade jag inte ens på. Sån tvätt var det, inte ens nåt jag kunde lagt beslag på (<---det där är ett skämt, om än dåligt) som kompensation för att jag måste stå och hantera nån okänds halvskitiga paltor. Nu tänker säkert någon som så att "hon som är arbetslös kan väl tvätta när fan som helst och inte äga upp sig på en ynkans tvättid!". Jo, det kan man ju tycka - men det fanns ingen mer tvättid den här veckan. Ja, jag var så vek initialt att jag faktiskt kollade det. Och sen handlar det ju faktiskt om principen!

Jag är oerhört principfast.

När det gäller andra.

Nåväl, jag kan lugna er oroliga med att det inte dök upp någon tvättstugepsykopat. När jag gick ner för att hänga min tvätt var den mintgröna (!) tvättkorgen med de blöta kläderna inte kvar där jag ställt den utanför dörren. *pustar ut* Och ja, ordet mintgrön (!) kräver ett utropstecken efter - det är nämligen ingen färg, det är en arkeologisk kvarlämning från det årtionde som Gud glömde bort rent estetiskt..... 

och idag bevistade jag det som förmodligen kommer att bli mitt livs sista föräldramöte. Ängelen har börjat gymnasiet och hennes mentorer bjöd in till informationsträff. Eftersom Änglen har en klasskompis vars mamma jag pratat i telefon med flera gånger, men inte träffat så tänkte jag passa på att få ett ansikte på henne också och gick runt och tjuvlyssnade lite. Efter en stund hade jag siktat in mig på ett offer och frågade lite fint om det möjligtvis var hon som var mamma till B. Jodå sa hon, och du är ju mamma till Ängelen, det syns.

Oookej...Vi pratade en stund och så sällade sig mentor E till oss, B:s mamma hojtade i högan sky att E måste gissa vem jag var mamma till - det syntes såååå väl på ögonen och näsan. Jag tyckte nog att det var lite pinsamt, själv hatar jag att ställas inför sådan gissningslekar men E var skicklig måste jag säga, hon gissade helt rätt. Jag tar det som en komplimang, visst är vi lika - men så här snygg har jag aldrig varit:

Älskade Ängelen vid Theleborgs slott.