Jupp, det blir det nu - både bildligt och bokstavligt.

Catten har nämligen börjat dagen med dusch och därpå följande herrbesök. Men inte vilket herrbesök som helt utan vaktmästarbesök. En stund in på den sedvanliga kvartslånga duschen insåg jag nämligen att jag hade vatten upp över anklarna =( Eftersom olyckan redan var skedd duschade jag färdigt, lät vattnet rinna undan och lade mig sedan på alla fyra för att gå på fisketur - av den mer otrevliga sorten.

Alla som försökt vet vad jag menar; meddelst blompinne  och hand försöka lösgöra decenniers (nu överdrev jag lite, men bara lite) samlade orenligheter ur väggbrunnen. Jo, för det är ju en väggbrunn jag har i badrummet, vilket innebär att där finns lite fler vinklar och vrår än i en vanlig golvbrunn. Det var ohyggligt. Där och då kom jag på att jag är kvinna, kvinnor kan inte sånt här - vi förstör naglarna när vi rotar i golv/väggbrunnar och dessutom hyr jag ju mitt boende och har tillgång till vaktmästare som får betalt för att krafsa i smuts. Om man vill gå till ytterligheter alltså.

Det vill jag gärna, så jag ringde min arbetsskygga vaktmästare - men han hade semester! Iställer kom Einar hit. Einar rensade min väggbrunn under glada kommentarer om att han förstod preciiiiiis hur svårt det måste vara för mig att få bukt på det här problemet själv, utstrålande all manlighet hans 65+ iga lekamen förmådde *host*. Han erbjöd sig också att städa upp efter sig i badrummet och kalla mig gärna vek men där drog jag faktiskt gränsen....

Medan Einar krafsade i min och Ängelens efterlämnade hårstråsamling fixade jag med frukost till mig:

Nektarin, äpple och vattenmelon på balkongen.

Jag vet att koffeinet i latten raderar alla nyttigheter i frukten, men icke desto mindre var det GOTT!!

Bäst som jag satt där så fick jag också se att min odlarmöda (plats för skratt) burit frukt. Eller frukt och frukt - burit tomat helt enkelt!!

Som vanligt kräver jag att ni ignorerar datumet på bilderna, jag är varken tidsresenär eller osedvanligt långsam med att publicera mina blogginlägg, jag har bara en kamera som jag bestämt mig för att inte bråka med....

I över en timme vimsade jag runt och letade efter mitt snus. En svart dosa bland alla svarta inredningsdetaljer är inte lätt att hitta. Jag tittade först på de vanliga ställena; i väskan, på köksbänken, nattuksbordet och soffbordet. Inget snus.

Jag lyfte på kuddar och täcken, drog ut köksstolar och kröp på golvet för att kolla under säng och soffa. Öppnade köksskåp och kollade i kylen. Kikade tom in i Ängelens rum som jag VET att jag inte varit inne i sedan i torsdags. Inget snus.

Kände igenom byx och jackfickor, kollade i tvättkorgen och vid det här laget var jag till 100% säker på att jag antingen haft inbrott eller att dosan lärt sig gå. Jag gjorde en "minnesutflykt" för att försöka visualisera vart den tagit vägen - kom ihåg att jag letade efter den när jag pratade med T i telefon och det var efter jag varit ute, alltså hade jag inte tappat den i butiken eller på väg till och från. Fortfarande inget snus.

Inne i huvudet röt jag "men för HELVETE kvinna, hur illa är det egentligen" och så lungt och metodiskt som det går för en abstinent kvinna beslöt jag mig för att leta på de ställen som var allra mest osannolika. På första stället låg den. Nu är jag lugn och fin igen......... =)

Note to self: lägg ALLTID snuset i väskan!

Tilläggsnote to self: häng ALLTID väskan på klädhängaren innanför dörren!

något som jag troligtvis har skrivit om tidigare - men som inte känns mindre angeläget ändå. Jag kom på det när jag kom hem efter att ha varit nere i den lokala mataffären utan att ha pratat med någon annan än kassörskan. Innan jag gick in höll jag på att springa ner fyra kvinnor som stod och pratade, de pratade om festen en av dem varit värdinna för i helgen och en av gästerna sa att det var en av de roligaste fester hon varit på.

Jag log och gladde mig med dem, även om jag inte har den blekaste aning om vilka de är. Inne i butiken snurrade jag runt en stund innan jag fått fatt på de varor jag skulle ha, betalade och tackade kassörskan. Sen började jag tänka på att jag, som i vanliga fall är så babblig faktiskt knappast byter ett ord med folk här i byn. Sen kom jag på att det finns de som lever så, så ensamma och i sin egen isolering att det är deras ständiga vardag. När essensen av deras dagliga konversation är en kassörska som säger "tack"...Då blev jag glad att jag har mina vänner - om än på annan ort!

Det sägs ju att "bästa sättet att få en vän är att vara en". Riktigt så enkelt är det väl tyvärr inte - man måste ju hitta den sfär och de människor där man kan skapa sig vänner, där man känner den trygghet och tillhörighet där möjligheten för relationsskapande finns. Det är banne mig inte så lätt alla gånger. De vänner jag har är jag oerhört tacksam för, visst kan det gå upp och ner i kontaktfrekvensen men de finns där. Höjden av sorglighet för mig är när jag läser om människor som dött hemma och legat länge, osaknade. Där vill jag aldrig, aldrig hamna!

Och här borde jag ju haft nån blinkande glittrig sentimental "Tack för att du är min vän" bild, men jag är ju inte sån - ni får nöja er med att tro på mitt ord, både blogg - och IRLvänner!

Jag tillhör den sorten som inte drömmer - eller åtminstone inte brukar komma ihåg vad jag drömt. Imorse när jag vaknade var jag rejält skakig efter en mardröm....Sådan brukar väl handla om stora rädslor har jag fått för mig och det gjorde nog min också.

Så vad drömde jag om? Zombies, varulvar, massmördare, offentlig nakenhet eller pedofiler?

Nä.

Jag drömde att jag gjorde fullständigt bort mig i en stavningstävling.

Vi var flera stycken - det påminde om en sån där klassisk tävling man kan se i amerikanska filmer där ungar står rakt uppåner på en scen och ska bokstavera. Jag minns inte om de andra tävlande var barn, men jag var jag - här och nu och jag sög totalt. Det var inte kul. Jag måste nog slå i en drömtydningbok och se vad det symboliserar - förslag någon?

Egentligen är väl det allt som behöver sägas om den här dagen?

Jag gillar dem fortfarande inte, även om den här iofs varit en särdeles bra med en sjutimmarsfika hos rara A. Det skulle såklart inte bli så långe, men först kom hennes man A hem som jag inte heller träffat på en halv eon. Sen blev vi hungriga och slabbade ihop mat. Sen kom P och hans sambo A som jag inte pratat med på ett år ungefär. Då blev vi kaffesugna igen och pimplade mer kaffe. Sen skulle A (#3) bevisa att hon faktiskt kunde åka rullskidor så A (#2) plockade fram sina ur garaget och si! hon kunde faktiskt åka - men inte mer än fem meter innan hon stöp som en klubbad oxe - eller kossa kanske jag ska säga.

Under dylika muntrationer framskred kvällen och vips så var den dötrista måndagen över. Fler sådana lättuthärdliga måndagar tack!! =)

Idag känner jag mig som om jag gått en ovanligt hård brottningsmatch - och förlorat. Jag stod på fötterna (iklädda snygga men knappast fotriktiga sandaler) i stort sett oavbrutet från 13.00 till 23.00 igår. Kakbit säger förmodligen de av er som är uskor eller fabriksarbetare och jag är beredd att hålla med - men håll i minnet att jag inte är van liksom. Fotbadet inatt lindrade en aning, men en fotmassage nu hade varit ljuvligare än till och med en stor choklad- och bananglass.

Trevligare att berätta än min fotstatus är att allting i går gick som en dans. Och då menar jag verkligen ALLT. Det flöt på, iofs i ett ganska högt tempo, en och annan av gästerna var smått irriterande, som brudens moster som utnämnt sig själv till nån slags köksHitler men bortsett från det var allt fina fisken. Änglen ska ha en MASSIVT STOR eloge, gud vilken tjänstvillig och duktig unge jag har! Iklädd min vita kjol från studenten ("Mamma, har du VERKLIGEN varit så här smal") och ständigt med ett leende på läpparna där gästerna kunde se henne fick hon mig att inse att jag aldrig hade klarat det själv.

Beröm fick vi, både för maten som vi ju inte alls lagat - flera av gästerna undrade vilken cateringfirma vi kom från -  och för att vi var så självgående att varken E, bruden eller köksHitler egentligen behövde slita sig från socialiserandet med gästerna. Faktum är att både Ängelen och jag hade en fin kväll - det känns bra att kunna ställa upp och hjälpa till! Men det är inte utan att jag är glad att jag lät bli att dricka slattar under kvällen, då hade vi fått sova över - och hur hade vi då kunnat säga nej till att vara med och städa idag liksom? Nääää.....det finns gränser för min tjänstvillighet, och en gräns går appselut vid att städa festlokaler *flinar*

Idag ska jag istället mumsa på den festmat som blev över - tydligen är det kökspersonalens privilegium att få ta med sig resterna hem. Gottans liksom - det här kan vi lätt göra om! =)

lider inte jag av på något sätt. Jag har gjort det där spektaklet en gång och det får räcka. Däremot är det så att jag imorgon ska övervara det fjärde bröllopet någonsin i mitt liv. -89 då i värsta änkepensionsgiftermålshetsen var jag vittne vid en borgerlig vigsel. Wham bam liksom, om jag minns rätt tog det tre minuter? - 92 gifte jag mig själv. Budgethistoria som - om jag ska vara helt ärlig - jag faktiskt inte idag har den blekaste aning om varför vi fick för oss att genomföra. Det var nog så långt ifrån ett sagobröllop man kan komma. Förra året tjänstgjorde jag vid en vigsel och imorgon gifter sig E:s lillasyster med sin sambo.

Jag och Ängelen ska vara köks- och serveringspersonal. Kakbit kan man tycka, jag har ju trots allt jobbat som servitris, även om det var eoner sedan - men det blir tydligen lite mer avancerat än så - just på grund av en som där som i tv-såporna kallas för "bridezilla". Hon har -som förmodligen de allra flesta brudar in spe - natruligtvis drömmar, visioner och förhoppningar om hur allt ska gå till den stora dagen. Problemet ligger inte i hennes visioner, utan att det åligger andra att realisera dem. E har, mitt uppe i sin egen omfattande husrenovering utnämnts till både möhippearrangör och planerare/toastmaster.

Hon ska vara länken mellan sin syster och alla oss andra som rusat till undsättning för att både bistå E och för att göra vårt bästa för att hela arrangemanget ska bli så där ljuvt och smärtfritt som man vill ha det. Ikväll har vi varit elva personer som med mer eller mindre engagemang ställt iordning i lokalen där festen ska hållas - typiskt trist svenskt församlingshem. Det har grupperats bord, lagts på vita linnedukar, dukats, strösslats glitter, arrangerats blommor, placerats ut namnskyltar och allt annat sånt där pyssel. Imorgon klockan 13 ska allt vara klart för champagne vid sjön och sedermera avätning av buffé inomhus, sen blir det PP-presentationer, tal, skojsigheter och så äntligen dans och fritt supande.

Jag hoppas att alla mina ungar förlöper hemmet och gifter sig snabbt och hemligt om de nu mot förmodan skulle få för sig att göra det - det är himla trevligt att bli bjuden på ett fixat och klart bröllop, men fy jäkelen för att organisera det!

"Ljuset i slutet av tunneln kan mycket väl visa sig vara ett tåg"

citat tillskrivet Franz Kafka.

Ja, jag vet inte.....så illa kan det naturligtvis vara - men så cynisk orkar man väl inte vara...eller? ;-) Kom att tänka på det citatet nu när jag läser första boken av de nio jag släpade han från biblioteket idag: "Har du träffat nån" av Susanne Dahl. Boken är en sammanställning av berättelser från "vanliga svenska kvinnor" som delar med sig av sina relationer och reflekterar över varför det gick som det gick. Jag har några sidor kvar i den men kan nog redan nu sammanfatta vad jag fått ut av den:

* Ensam kvinna är stark kvinna, och stark kvinna rycker på axlarna åt hela manskligheten...

* Det finns MASSOR av psykopatmän där ute - så fort en man blir arg är han psykopat!

*Män sätter på allt som rör sig så fort de får chansen. Använd minst tredubbla kondomer om du tillåter kättjan att snärja dig...

* För att träffa en riktigt bra man (om nu sådana finns) måste du vara vältränad och fräsch, tillåt dig ICKE! att bli försoffad!!

* En man måste lockas och behandlas med silkesvantar - alla män är nämligen rädda för relationer.

* Nätdejting är för desperata, ingen sansad man som kan få ett förhållande att funka i längden behöver ens bli singel och behöver därmed inte regga sig på dejtingsiter.

* Män vill vara, och är notoriskt otrogna.

* Har man sex utan kondom riskerar man hela världsfreden...minst typ....

* Om ni inte funkar ihop är det mannen det är fel på - en kvinna gör aldrig fel...

* Vilken skit som helst kan bli utgivet i Sverige idag!

Jaaaa...hårda ord kanske, och sagda med en twist såklart, men jag blev ruskigt besviken på boken faktiskt - jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig egentligen men kanske något lite mer nyanserat? Ett plus har boken iallafall: den instämmer i min slutsats att det oroar alla andra så mycket mer än en själv att man är singel. Dessutom är den ganska tunn så om man är som jag  och omöjligtvis kan släppa taget om nåt läsbart innan det är utläst så går det åtminstone ganska snabbt....*suckar*

Som slutkläm kan man faktiskt få sig en lite snabbanalys också, vad sägs om det här tex: "Det finns precis som hos männen, kvinnor som har ett sexuellt riskbeteende med många partners och skyddat sex. Det handlar om bekräftelse och beror på otillfredsställda känslomässiga behov i barndomen". Ja just det - för riktiga kvinnor tycker ju egentligen inte om sex och har det för att de njuter av det.....*suckar igen*. Missförstå mig rätt nu alltså - inte tycker jag att oskyddat sex med kreti och pleti är nån god idé, absolut inte, men resten vet jag inte om jag personligen kan skriva under på.