På måndag ska Ängelen börja sitt sommarjobb. Hon är en av dem som haft turen att få ett kommunalt sådant i tre veckor på dagis i sin pappas byhåla. Inte för att hon älskar ungar precis, men 10 veckors sommarlov är lite långt utan sysselsättning, och pengar är ju alltid välkomna!

Ikväll kom hon hem med tårblanka ögon och lät återigen som en groda. Jävla, jävla, jävla halsfluss! Nu är det MammaCatten som tänker KRÄVA en tonsillektomi! BASTA!!!

Idag var väl en mindre bra dag. Jag har aldrig lidit av PMS - däremot har jag nog tendenser till EfterMS....känslosamt har det varit. Tur att L ringde så jag fick gnälla av mig lite =) Nu är jag lite mer back on track, det är nog lite labrador över mig: jag ruskar på mig och skakar det av mig. Med tiden har jag ju tack och lov kommit på att väldigt lite blir bättre för att man grubblar och grottar ner sig i det som bekymrar en. Marc Levengoods mormor sa det så bra: "Det är bara att bryta ihop och gå vidare!"

Bryta ihop är väl lite mycket sagt för min del, men jag har (återigen) funderat lite över mig, mina val  och mina prioriteringar här i livet - vad det ger och vad det kostar. Inte för att jag har kommit fram till något - för det mesta lever jag i stort sett som jag vill och tycker att livet är toppen, men på mina EMS- dagar svindlar och vindlar tankarna omkring och jag blir bläääähig.

Det är idag jag ska plocka fram de där bradagarna jag samlat på, suga lite göttigt till ur dem och känna att jag egentligen har det riktigt fint =)

P.S Jag VET att det finns flera av er jag gärna får ringa när jag har sådana här dagar - men ni vet också att jag inte kan.....be om hjälp är fortfarande oerhört svårt.

Vi är några tanter som känt varandra i hialösa tjugo år! Vi har barn i ungefär samma åldrar och det var det som ursprungligen förde oss samman. I har tre: P23, F21 och P19, G har tre; F21, F19 och P17, L har tre; P26, F21 och P15, M har två; F19 och P15, jag har tre: P20, P18 och F16. Det blev en del ungar på festerna förr i tiden som ni förstår.....

Vi var alla fem hemmamammor i skiftande åldrar - nu mellan 42 och 51 - och under en del år och för att nån gång komma bort från dagligt nästorkande, blöjbytande och konfliktlösning började vi fira våra födelsedagar tillsammans. Fem hela kvällar per år fick vi gå hemifrån och i hyfsad lugn och ro ha en "tjejkväll". Vi fyller lagom utspritt; mars, april, maj, juni och augusti och i flera år har vi lyckats fira oss. Ibland hemma, ibland på lokal - men alltid lika trevligt! På senare tid har vi setts mer och mer sällan vid andra tillfällen, ungarna har inte längre varit den naturliga kontaktvägen i takt med att de vuxit upp och ibland ifrån varandra. Men vi har fortsatt att fira födelsedagar...

Utom i år. Istället har barnen prioriterats - som så ofta för oss kvinnor. Det har varit tre studenter och två konfirmationer vid ungefär samma tillfälle och krutet har lagts där istället. Men ikväll fick vi äntligen till det - tack vare M som ihärdigt ringt runt och sett till att samordna en knytkalascykelpicnic. Naturligtvis regnade det....men det hejdade oss faktiskt inte det minsta - istället för att fortsätta picnicen i skogsbacken vid sjön cyklade vi helt sonika vidare till hembygsparkens dansbana och satte oss på scenen där vi fortsatte att mumsa i oss läckerheter och skratta i flera timmar, tills myggen blev oss övermäktigt hungriga =( 

Jag önskar att jag hade bilder att visa er, men mina vänner har en hälsosam men (enligt min åsikt) något överdriven respekt för "Internätet" och vill inte ha bilder på sig utlagda där - oavsett hur respektabel siten är. Jag respekterar det fullt ut, även om jag tycker att det är synd - det hade varit kul att visa hur roligt fem halvgamla kvinnor kan ha tillsammans, med enkla medel och helt alkoholfritt....

Jobbiga dagar...mycket känslor, en del tårar....

Jag är glad att det inte är jag som är tonåring och mitt uppe i värsta förälskelsen. Det gör ont när knoppar (och hjärtan) brister och en mammas tröst räcker inte alltid till. Det gör ont det också - att inte räcka till, att inte lik som när de var små kunna lösa, blåsa på det onda, fixa och dona så att allt blir bra igen......

De bra dagarna alltså - igår var en till =)

P18 kom hit med mera fläderblommor och så silade vi av den färdiga saften - det blev mer än vad jag trott och i år var ett smakrikt år, dvs saften blev stark! Naturligtvis hade han med sig sitt "Risk"spel och faktum är att vi lyckades nästan klura ut regelverket - tillräckligt för att spela i flera timmar åtminstone, ända tills vi enades om att vi inte orkade mer och det blev oavgjort. Ingen av oss vill ju förlora liksom *L* Vi tog speltimeout och käkade lunch på balkongen i solen och tyvärr blåsten....

Sen övergick vi till gamla goa Skip-Bo:t, det tröttnar vi aldrig på och mitt i spelyran kom kära E och hälsade på med wienerbröd! Jag kostade på mig att äta ett halvt, men när E hade åkt hem drog jag med P18 på promenad och jisses i min lilla låda vilket tempo den grabben har *pustar*. Det var skönt men det kostade mig ett skoskav på ett nytt mysko ställe: mellan pektån och långtån?

Nu sitter han i min soffa och plöjer dvd-filmer, jag tror bestämt inte att han vill åka hem inatt.......

Bildbevis från lunchen:

som en fis i morgondimman, med packning som i omfattning kunde motsvara en safari under tre månader. Efter vissa diskussioner om huruvida resmålet skulle bli Tokholmen eller Skagen (jag gissar fördomsfullt att de äldre ville söderut och de yngre norrut) vann storstadens lockelser. Att Ängelen har 17 spänn kvar på bankkortet bekymrade henne föga, hon var lovad mat och tältplats och det var nog för henne - och det är ju bra det.

Bra har jag också haft det, en knapp kvart efter Ängelens avfärd klev A in genom min dörr, strax därefter klev vi ut och tog en långpromenad. Så trivsamt det var med sällskap på rundan, den gick ungefär tre gånger lättare att gå med lite socialt prat. Sen blev det mera prat och massa kaffe, en vända till affären där A handlade ingredienser till en maffig sallad som vi svängde ihop tillsammans, avåt och njöt. Sen höll vi på att somna. Tupplurande kändes inte alls aktuellt så för att rycka upp oss gick vi en promenad till....hassegu vad nyttiga vi har varit idag!!

Imorgon åker A på semester till Tokholm, exet är där och jobbar, Ängelen är där - visst vore det typiskt om de stötte ihop i enlighet med principen att "världen är liten"?

Jag ber härmed officiellt om ursäkt till snyggot Å (aka Gambiatanten): Min mobil hade orättmätigt stängts in i sovrummet och Ängelen spelade Dead by April på hööööööööööööööööööög volym så jag hörde den inte! Jag ringer dig imorgon som egentligen är idag.

På tal om imorgon, mobiler och Ängelen ja......23.20 buzzar det till och under mycket fnitter och fniss hör jag henne svara "Stockholm, javisst - jag är på!" Fnittret och fnisset fortsätter. "Imorgon - visst!" Mera fniss och fnitter. "Jäkla omväg men självklart!"

Här börjar den moderliga misstänksamheten uppstå. Vad svamlar barnet om? Min vackra, välmodulerade stämma höjs - men bara en aning så att hon ska inse att det är henne och inte vädret jag muttrar över. Med ett flin lika brett som Cheshirekattens informerar hon mig om att det är Flinuz (ex- och kanske soon-to-be pojkvännen) som ringer för att höra om hon vill åka med på semester imorgon. Hon har redan tackat ja.

Jag försöker fokusera klockan. Den är mycket. De ska åka imorgon förmiddag. Jag MÅSTE lokalisera en vuxen i Flinuz hushåll för att förhöra mig om vad som händer, Ängelen vet inget mer än att hon vill, vill, vill! Pinsamt att ringa hem till folk vid halv tolv, speciellt som det inte är livshotande, men nöden har ingen lag. Gossemodern svarar med ett skratt och förklarar att den igårblivne 17-åringen VÄGRAR åka med mor och far på semester om han inte får ta med sig någon. Vi klarar ut de rent praktiska detaljerna och skrattar lite i mjugg åt våra respektive alternativtonåringar på camping. De ser inte precis ut som urtypen för det, någon av dem.

Nåväl, bägge tänker sig en festivalframtid (när respektive moder släpper taget om sin minsting) så det är väl lika bra att härda dem i tid med liggunderlag och blöta tält. Hastigt och lustigt kastade Ängelen ner vad hon tror sig kunna behöva för en tredagarstripp i en väska, helt utan ett bekymmer i världen. Jag undrar vart hon kan ha fått det här med att aldrig planera nånting i sitt liv ifrån!!!

Just en sån har det varit/är det idag.

En "sån där" dag då just ingenting känns kul, eller angeläget, eller intressant. En "sån där" dag då båda lurarna är ruggigt tysta, då Ängelen har ockuperat datorn och är på rugghumör för att alla kompisarna är på semester och ingen, ingen, ingen har tid med henne. En "sån där" dag då jag vankar rastlöst mellan soffan och kylskåpet, inte hungrig och inte trött - bara....."sån där". En "sån där" dag då jag förbannar det faktum att jag inte har en spänn över så att vi kan åka nånstans, göra nånting. Om vi nu mot förmodan skulle kunna komma på nånting som passar både Ängelen och mig vill säga.

Men men, imorgon är en annan dag! Jag hoppas att den inte blir "sån där" den också......